två halvsura recensioner

Chris Brown - F.A.M.E.

Nicholas: Hur ska man behandla hustrumisshandlande artister? Miles Davis hamnade knappast ute i kylan, men det kan bero på att han var ett musikaliskt geni. Detsamma kan inte sägas om Chris Brown. F.A.M.E. är i och för sig klart bättre än förra skivan, post-skandal-albumet Graffiti, även om det är lite trist att skivans bästa låt, den mörka och sexiga Deuces, är nästan ett år gammal. Men om Breezy vill att vi ska förknippa hans namn med musik snarare än Rihanna-misshandeln får han anstränga sig betydligt mer än så här.

BETYG: 3/6 (från Nöjesguiden)



Annika Flynner: Ah, den eviga frågan: kan man separera verket från konstnären? Obs, att låte ens åsikt om konstnären påverka ens omdöme om dennes verk är inte samma sak som att göra en biografisk tolkning av verket. Jag menar, oavsett om jag tolkar in att vissa texter på "F.A.M.E." handlar om Chris Browns eget liv eller ej, eller att förekomsten av glada låtar skulle få mig att se honom som en glad person eller ej, så måste jag bestämma mig för om jag ska låta faktumet att han är pissig wife beater påverka mitt omdöme om skivan. Och jag är ledsen, men jag kan inte låta bli att bry mig om konstären som privatperson. Jag tänker på en grej Ulf Linde sa i en DN-intervju häromdagen - gör man fantastisk konst kan man inte vara en rakt igenom dålig person, och är man en riktigt dålig person så kan man inte göra riktigt bra konst. Det är en ganska romantisk och förenklad syn på konst, men jag delar den. Jag kan inte hata Woody Allen även om Mia Farrow säkert känner att hon har goda skäl att hata honom. Jag kan inte anse att han är en usel människa, för det finns så mycket värme och intelligens och ödmjukhet i hans verk.

Och Chris Brown? Han är ingen R. Kelly, om man säger så. Det vore intressant om "F.A.M.E." var ett temaalbum om berömmelse, att han ville visa upp vilken vidrig plats underhållningsbranschen är, att R&B-cirkusen är rutten. Eller att det var underbart med berömmelse och att han pundar på bekräftelse. Men nej, så ambitiös är han inte. Det är bara en samling låtar som förhoppningsvis kan släppas som singlar och bli hits, precis som på 99% av alla R&B-album. Lite trist. Och dessa låtar är faktiskt inte så himla bra.

Det finns många som gillar Benny Benassi-samarbetet "Beautiful people" - exempelvis var den del av Sail A Whales scenshow när de gav en konsert i Stockholm för några veckor sedan, och en trendmedveten vän till mig hypade den på twitter nyligen. Själv tycker jag att det är en rätt trist låt. Visst, effektiv och lyckad inom sin genre, men jag är inte så mycket för David Guetta och Swedish House Mafia och sånt där. Arenahouse. Det kan vara nice på ett fullsmockat dansgolv om stämningen redan är på topp, men att begåvade amerikanska soulsångare ödslar tid på denna typ av disco övergår ändå mitt förstånd. Kelly Rowland har gjort det, Kelis har gjort det, till och med Snoop Dogg ger sig på att göra det på sin nya skiva. Chris Brown gör det på "Beautiful people" och han gör det kanske bättre än de andra, men det är ändå en rätt larvig låt, en rätt fattig text, en rätt menlös sånginsats. När man ser honom dansa ironiskt i videon till låten anar man att han inte ens älskar denna typ av musik själv (vilket åtminstone Kelis verkar göra). Nej, Chris Brown är mycket bättre när han gör djupblå sexig R&B som "Deuces". Gudarna ska veta att jag älskar denna låt, som på egen hand ger "F.A.M.E." en trea i betyg.



Wiz Khalifa - Rolling Papers

Nicholas: Det här är årets B.o.B. – en hyfsat originell rappare plockas upp av stort skivbolag och får aggressiv marknadsföring, radiovänliga produktioner, poprockiga ackordföljder och sockersöta refränger. Framgången är lika garanterad som förlusten av det som gjorde Wiz Khalifa speciell. Och med undantag för Black and Yellow finns här ingenting som fungerar på dansgolvet. Nej, lyssna hellre på fjolårets mixtape Kush & Orange Juice.

BETYG: 3/6 (från Nöjesguiden)



Annika Flynner: Åh, så besviken jag blev på den här skivan. Jan Gradvall (förlåt om jag alltid refererar till honom, men han är en av ca fem musikkritiker i detta land som jag tycker är värda att lyssna på) gav skivan ett jättehögt betyg och skrev att den var som en modern motsvarighet till Fugees "The Score", alltså en perfekt balans mellan poprefränger och stenhårda rytmer. I wish alltså. Det här är bara genomkommersiell smörja. En låt låter som Crazytowns "Butterfly", jag skämtar inte.

Däremot är det ganska intressant att följa Wiz Khalifas karriär.

Det görs så många biopics nuförtiden, om alla från Johnny Cash till Ray Charles, men jag skulle vilja se en biopic om rapparen Curren$y. Hur han plockades upp av Lil Wayne och blev hans andreman, men tröttnade på att Cash Money satsade all uppmärksamhet och marknadsföring på sin guldgosse, och därför drog för att över huvud taget få släppa lite skivor. Han skapade en egen plattform, en egen nisch (som är grym: östkustbeats, sydstatsrap och ett evigt refererande till flygplan) och en egen protegé - Wiz Khalifa. Men nu har den lille slyngeln blivit större än sin mästare, ungefär som Anakin Skywalker outshinade Obi-Wan Kenobi (jag säger ju det, det borde göras en film om detta). Det är som om Robin lämnade Batman och skaffade en egen Robin, bara för att se historien upprepas och bli lämnad av "sin" Robin. Nu verkar det inte direkt vara beef mellan Curren$y och Wiz Khalifa, men det känns inte heller som om Curren$y passar in i bilden av Wiz Khalifa som den senares skivbolag vill odla, och jag blir inte ett dugg förvånad om han inte får gästa på uppföljaren till "Rolling Papers".

Hur som helst. Wiz Khalifa har star quality. Han är som en ung, mindre konstig Pharell, eller en ung, mindre elitistisk Lupe Fiasco - eller rentav en ung, mindre kriminell Snoop. Fast han är egentligen ingen fantastisk rappare, och han verkar inte ha så mycket integritet och musikalisk vision när det gäller att välja beats. Han vill bara ha det fett, göra hits, tjäna pengar, sola sig i berömmelsen, ligga med tjejer. Den nerrökta "Kush and Orange Juice" var annorlunda, den hade sin egen unika atmosfär, fast den atmosfären är helt övergiven på storbolagsdebuten (som ironiskt nog har en titel som ska föra tankarna till att röka gräs, som för att intyga att Wiz inte "sålt sig" - smart strategi).

Nåja. Vi kan i alla fall hoppas att Wiz Khalifa steppar upp sitt game till nästa album och verkligen försöker göra något bra - det är inte alls omöjligt, folk som vill ha framgång i musikbranschen har en tendens att jobba hårt, rappare ej undantagna. Och har man gjort en sån här låt är man ingen idiot:


Kommentarer
Postat av: petter417

Alltså Wiz. Jag tyckewr han är så ointressant. Känns inte som han har nått att säga mig som ja bryr mig om. O han säger det inte på ett tillräckligt snyggt sätt för att ja inte ska bry mig att ja inte bryr mig.



ps Biopicen om currenDOLLARSIGNy: Glöm inte att den bör börja med hans tid på Masters Ps nylansering av No Limit records ("New" No Limit). Han fick aldrig släppa album där heller..

Postat av: D

Gradvall är en grym skribent och skriver alltid initierat men hans betyg, årsbästalistor etc. går inte att ta på något större allvar. Det trodde jag var allmän kännedom. Dock tyckte jag Wiz Khalifa var helt okej men det kan bero på att jag lyssnade på den utan några större förväntningar.



Förvånar mig förresten att du ändå ger Khalifa högsta betyg, tre av tre, om du nu inte tyckte den var något vidare ;)

2011-04-26 @ 12:09:52
Postat av: Max

Butterfly har väl ändå rätt najsa gitarrlix

2011-04-26 @ 12:36:55
URL: http://twoagainstnature.wordpress.com/
Postat av: Anonym

"han är en av ca fem musikkritiker i detta land som jag tycker är värda att lyssna på". vilka är de övriga fyra?

2011-04-26 @ 20:49:14
Postat av: Nicholas

Ha, bra fråga. Andres Lokko, Martin Nyström, Lisa Ehlin och jag själv.

2011-04-26 @ 23:33:01
Postat av: Champagne

En annan Khalifa-recension värd namnet:

http://hogtid.blogspot.com/2011/04/recension-wiz-khalifa-rolling-papers.html

:D

2011-05-02 @ 22:50:16

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback