Jag kan inte fatta att Q-Tip kommer till Way Out West. Äntligen kommer jag få se min idol live. Om han inte ställer in igen, men det får han bara inte göra.



Om någon frågar mig varför jag älskar Q-Tip så mycket har jag inget bra svar. Men ingen artist har nog haft så stor inverkan på mitt musiklyssnande som Q-Tip och hans A Tribe Called Quest. Hade det inte varit för dem så hade jag inte fått in hiphopens rytmer i mitt blodomlopp. Det låter högtravande men jag tror att det är sant. Jag köpte min första ATCQ-skiva sommaren då jag fyllde 15. Därefter satt jag med hiphop-dropp i armen under resten av mina tonår. Än idag är rytmen, beatet, det första jag registrerar när jag hör musik. Jag tror inte att det hade varit så om inte Q-Tip fått mitt huvud att gunga.

Min relation till A Tribe Called Quest började egentligen i ett sorgearbete. Jag har inte så stor lust att prata om det på den här bloggen. Det är väldigt privat, det är mellan mig och min bror, och ni vet ingenting om honom. Men om han hade levat hade han blivit glad att jag till slut lyckades identifiera låten som vi hade hört i en skateboardfilm och älskade. Det var en gammal singelbaksida med Jungle Brothers, som Q-Tip gästade (ingen ATCQ-låt som vi trodde).



I mitt letande efter "Promo no 2" fann jag mig själv införskaffande den ena A Tribe Called Quest-skivan efter den andra, och upptäckte musik som lät annorlunda än det jag lyssnade på då - Suede, Radiohead och Kent. Musik som var varm och livsbejakande, soft istället för stiff, inkluderande och kollektiv istället för isolerande och individualistisk, charmig istället för sur, dansant istället för deppig. Och den osade av New York-romantik.



Jag lyssnade på en massa hiphop och R&B, men A Tribe Called Quest och Q-Tip behöll en särställning, inte för att de var min första hiphopkärlek (den titeln går för övrigt till Snoop Doggy Dogg, dessutom) utan för att de var den enda gruppen som lyckades med balansgången mellan street och mjukhet. De var kompromisslösa, deras låtar var såna som hiphopälskare noddade till, inte såna som gick hem bland vem som helst. Samtidigt var de aldrig gangsta, aldrig macho, utan att för den sakens skull bli töntiga/medelklassmysiga/humorlöst politiska/snobbigt intellektuella. De var bara softa, de var bara sig själva. Och Q-Tip verkade hela tiden vara den mest ödmjuke och älskvärde gestalten i rapvärlden.

När gruppen splittrades rev jag ut notisen om det sorgliga beskedet från Aftonbladet och sparade i min skrivbordslåda i flera år. Så dramatisk var jag... men jag tog det hårt. ATCQ betydde mycket för mig. När gruppens sista skiva "The Love Movement" släpptes kort efter det köpte jag och Caroline varsitt ex samma vecka som den gavs ut.



Att följa Q-Tips solokarriär var självklart. Han fortsatte göra svängig och sökande musik som var för ambitiös för massorna men för kommunikativ för avantgardet. Han fortsatte med samarbetet med underbarnet J Dilla, som varit med på ett hörn på de två sista ATCQ-skivorna, och han fick en otippad hitlåt med hjälpt av en Barry White-sampling och en Hype Williams-video.



Häromåret kom Q-Tips comebackalbum "The Renaissance", anledningen till att Way Out West kan motivera att boka honom. Jag överraskades av hur mycket jag älskade skivan och utsåg den till och med till det årets bästa. Lite själviskt kanske, för som Thomas Anderberg skriver i sin bok om kritiker - man måste någonstans förhålla sig till läsekretsens referenser och värderingar som kritiker, annars blir det man skriver obegripligt och meningslöst. (Till exempel, om man skriver "musiken låter mjuk och ljuv" om metalbandet Gorgoroth så har man klippt banden med läsarna, för då har språket och associationerna diametralt olika betydelse för skribent och läsare.) För mig var "The Renaissance" det största som hände 2008, men jag klandrar inte den som tycker att det är en på sin höjd småtrevlig skiva. Men jag tycker fortfarande att Q-Tip åldrats med värdighet bättre än någon annan hiphopartist. Han är 40 och tycker om att dansa och gör kärlekssånger, inte alls gubbsjukt som vissa av sina generationskamrater, bara soft.

#1 - - Max:

Läs också om hans softa, ödmjukt nedtonade men livsviktiga roll på the infamous: http://www.complex.com/music/2011/04/the-making-of-mobb-deep-the-infamous

#2 - - Nicholas:

Tack för tipset! Jag kom på det efteråt, man får inte glömma Tips karriär som producent. "One love" med Nas är ju fantastisk, och hans låtar på "The Infamous" ska vi bara inte prata om. Gillar även Whitney Houston-dängan "Fine".

#3 - - Max:

ironiskt/pinsamt att jag alltid har dissat q-tips insats på infamous (som jag trodde begränsade sig till drink away the pain) för att den inte passade in i Havocs hårda ljudbild, bara för att upptäcka att det var q-tip som lärde Havoc att producera, inte minst de extremt hårda trumljuden. Och jävlar vilka trumljud det är...

#4 - - Nicholas:

Inte som att man hatar Give up the goods (just step)...

#5 - - Max:

ja, varenda låt på skivan (utom drink away...) hade ju varit bästa spåret på varje annan skiva men den är nog fan bäst ändå

#6 - - Jesper:

Någon gång i början av nittiotalet var jag i Göteborg för att hänge lite med ett gäng jag träffade på språkresa året innan. En av kvällarna skulle vi gå ut. A Tribe Called Quest och Dr. Alban spelade den kvällen och vi röstade vilken konsert vi skulle se. A Tribe Caled Quest fick en röst och Dr. Alban fick tre så det blev Dr. Alban. Smaka på den.

#7 - - Jonas:

älskar Midnight marauders (osäker stavning) men måste påminna om din slappa recension av teddy thompsons senaste. Det är ett lysande album som knappast kan recenseras med vänsterhanden. Du har ju uppenbarligen ambitioner att recensera men jag förstår att du är kvar på urusla nöjesguiden med det engagemanget..

#8 - - Jonas:

Teddy Thompson

#9 - - Jonas:

Urusel recension av teddy Thompson, lysande skiva recenserad av urusel recensent för en tidning man använder på dass.

#10 - - Nicholas:

too much information