Idag kunde man läsa på någon av aftonblaskornas löpsedel att Juholt har gått om Reinfeldt i popularitetsmätningarna. Men ingen gör några popularitetsmätningar när det gäller klassiska tonsättare, det tycker jag är lite diskriminerande och sorgligt. Men det behövs å andra sidan inte heller. Annika Flynner har efter många sömnlösa nätter kommit fram vilka som har högst status idag, 2011, av alla de tonsättare av västerländsk konstmusik som dansat på denna jord sedan några munkar uppfann ett fiffigt sätt att notera flerstämmig musik. (Som jag sa i förra inlägget, kyrkan har gjort en del bra grejer.)

OBS: det här handlar inte om vilka tonsättare som jag personligen håller högst, utan om status. Fakta. Lite trist kan tyckas, men kanon och status är något som är värt att studera i sig. (Min personliga topp fem ändras ganska ofta, men just idag får jag säga Bach, Beethoven, Haydn, Schubert och Debussy. Haha, det var nog samma lista för två år sedan i och för sig.) Vi kan av denna lista göra följande rafflande iakttagelser: a) alla är män, b) alla pratade tyska, c) alla var straighta, d) en var antisemit, e) en var jude. Man kan också konstatera att alla stökade om i musikvärlden ganska rejält, på sätt som fått eftervärlden att häpna, fascineras och inspireras.

Ok är ni redo? Let's go!

1. Johann Sebastian Bach (1685-1750)

Förenade avancerade musikaliska strukturer - som han lekte och trixade med och fick låta enkla och självklara - med svindlande djup. Sorg, ilska, lugn, glädje, stolthet, längtan, ömhet, panik - allt finns där. Bach var bäst. Även om jag irriterar mig på att han gjorde över 500 kantater, körverk, koraler och kyrkliga sånger men inte en enda opera om romantisk kärlek. Å andra sidan gjorde ju Händel sådana, och Bach kände nog - om man bortser från att han såg ner på den vulgära operagenren - att han knappast hade kunnat göra en bättre opera än Händel. Dessutom är jag av åsikten att det faktiskt finns sensualism och erotik även i Bachs musik, framförallt i den kammarmusik han gjorde för violin och cello. Men dessa känslouttryck var för heliga för Bach - ja, även dessa, världsliga känslor - för att han skulle förolämpa dem genom att trycka ner dem i en aria som sjöngs av personer utklädda till historiska personer och andra schabloner. Annan viktig info om Bach: han hade två fruar, den första dog. Med dessa två kvinnor fick han sammanlagt 20 barn. Tio av dem dog i barnsäng. Med ett sådant liv kanske man inte sätter sig ner och skriver en sentimental aria.

2. Wolfgang Amadeus Mozart (1756-1791)

Min vän Eric har berättat för mig att Mozart en gång besökte en kyrka i Rom där den tidens bäste tonsättare av kyrklig musik var verksam, men det var mycket hysch-hysch med musiken där, den fick inte spelas på andra ställen än i just denna kyrka, och noterna fick inte kopieras. Well, Moz var där och lyssnade intensivt, sen gick han ut och skrev ner allting. Hans magiska öron registrerade varenda stämma. Mozart hade den där totala musikaliska hjärnan, den där flerstämmigheten som aldrig släpper taget, som alltid makes sense, som alltid slutar lyckligt (i harmonisk/strukturell betydelse). Och han använde sina krafter till att göra helt fantastisk musik. Men jag kommer aldrig förlåta honom för att han dog så ung. Tänk om han hade blivit åtminstone 50 och inte 35. Då hade han hunnit höra Beethovens banbrytande verk från början av det nya seklet och med all säkerhet komponerat något som besvarade dem. Man baxnar av tanken...

3. Ludwig van Beethoven (1770-1827)

Beatty alltså. Jag älskar honom. Förlåt, jag märker att jag börjar bli helt personlig här, det här skulle ju vara en nykter och objektiv text om varför dessa herrar har så herrans hög status! Men att Bach, Mozart och Beethoven är högst värderade goes liksom without saying. Beethoven är kanske den mest respekterade av alla, den som har haft bredast inflytande under längst tid. Man kan tycka att hans musik är mer cerebral än Bachs och Mozarts (om man nu måste jämföra). Men den är så RIK. Så rik, så rik, så oändlig. The gift that keeps on giving. Ett estetiskt schlaraffenland. Och han var inte bara den förste tonsättaren som gjorde sina verk till en pågående konstnärlig självbiografi, nästan som en musikalisk dagbok - han var kanske den som gjorde detta med störst nyansrikedom och stiligt utförda kontraster. Han visste vad han gjorde helt enkelt. Kanske mer än någon annan. En vacker dag ska jag skriva en roman där varje kapitel slaviskt följer dramaturgin i hans 32 pianosonater, en i taget i kronologisk ordning. Så cerebral är jag.

4. Richard Wagner (1813-1883)

Det vore fint att kunna säga att världens fem mest älskade, hyllade och respekterade inte innehöll en antisemit. Eller ännu bättre: att denne person inte var en antisemit. Men det är inte sant. Wagner hade problem med judar. Wagner hade problem med väldigt mycket och var full av hat och positionering på ett sätt som påminner om svenska rockband där frontfiguren dyrkar Morrissey (eller hatar Morrissey). Wagner var sjuk i huvudet. Och kanske just därför gjorde han helt egensinnig musik, som tog så mycket i anspråk att det var helt absurt. Han ville skapa en ny genre inom musiken, en ny väg som skulle vara framtiden, nästa hållplats efter symfonisk musik och opera, en tredje väg - och han lyckades. (Fast "framtiden" blev det ändå inte eftersom ingen lyckades göra det lika bra som Wagner.) Han bestämde sig för att hitta på ett nytt musikaliskt språk, en ny dramaturgisk struktur, nya musikaliska koder - och han lyckades. Han bestämde sig för att skriva libretto till sina musikdramer själv trots att ingen annan gjorde så - och han lyckades, det blev skitbra. Han skapade en hel värld att träda in i med sin Ring, och han skildrade kärlekens smärtor och paradoxer starkare än någon annan med Tristan och Isolde. Han föreställde sig att mänskligheten var på väg åt helvete och att världen skulle gå under för att återfödas - och, tja, fast forward till 1945.

5. Gustav Mahler (1860-1911)

Yeah y'all, nu kommer det pinsamma: jag har inte lyssnat på Mahler alls lika mycket som jag har lyssnat på de andra gubbarna. Men det gör ingenting egentligen, han är ju inte med på min personliga favoritlista, utan över de som har mest cred i musikvärlden. Och Mahler har sjukt mycket cred. Kritikerna i P2-programmet CD-revyn (de kommer byta namn till Mp3-revyn runt 2015) hatar typ all musik, eller åtminstone alla nya inspelningar av musik eftersom de tycker att det redan har gjorts bättre, men de avgudar Mahler. Som Martin Nyström skrev i DN förra året: han lät hela romantiken explodera. Hans musik är kollision, schizofreni, psykologiska irrgångar, himlastormande körer, kärlek vass som katanas, kaos som inte låter sig hejdas. Den är bombastisk på ett sätt som inte alls skäms för sig. Den är fet. Den är tung. Och den är inte - det här är viktigt - den är inte larvig och fåfäng, den koketterar inte med sin svulstighet, som till exempel Richard Strauss musik gör (och tusen andra mindre begåvade tonsättare). Nej, den har ett djup, en innerlighet, ett sökande. En dag ska jag låta den leda mig fram i mitt sökande. Men jag är lite rädd för den. Jag väntar lite. Jag öppnar locket på medusas ask lite då och då. Tar en liten portion i taget. För det som väntar i asken är större än ord och det freaks me out. På ett bra sätt.
#1 - - Champagne:

"Men ingen gör några popularitetsmätningar när det gäller klassiska tonsättare, det tycker jag är lite diskriminerande och sorgligt. "



jag dör :D

du är så underbar Nico Teen!!!

#2 - - Nicholas:

<3

#3 - - Jonas:

Fint där! Den där Beethoven-baserade romanidén var ju alldeles förtjusande, hoppas den kommer att förverkligas.



I genren klassiska tonsättare-topplistor erinrar jag mig en bok som heter "Klassisk musik", skriven av en entusiastisk amerikansk dilettant som heter Goulding. Han storhetsrankar kompositörer från 1–50 som vore de baseballspelare eller nånting. Ytterst ocreddig men ganska rolig att bläddra runt i just därför. http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=0449910423

#4 - - max:

åh cd-revyn, mest trivsamma programmet i etern

#5 - - Max:

ny times gjorde nån lista också som du kanske vill kolla: http://www.nytimes.com/2011/01/23/arts/music/23composers.html?pagewanted=1&_r=1

#6 - - hannes:

Fin lista! Har inte fått uppfattningen att Mahler har så hög status. Tycker jag läst flera sågningar (förstås kan jag inte komma på vart, måste googla) av kännare som tycker att han är vulgär, slarvig, för sentimental osv. Har inte heller lyssnat på honom så mycket själv.

#7 - - Max:

det är väl också mahler som är förebilden för herr aschenbach i döden i venedig (eller har jag fel för mig?). inte ett jättesmickrande porträtt...

#8 - - Nicholas:

Det är han! Inte jättesmickrande men det är som Hjalmar Söderberg sa: alla vill bli älskade, om inte det respekterade, om inte det fruktade, om inte det hatade, om inte det utmålade som pedofiler av Thomas Mann.

#9 - - Sunshine:

"Alla är straighta" - men var inte Mahler homosexuell?

#10 - - Nicholas:

Inte om du frågar Alma Mahler

#11 - - Henrik:

Wagner som person känns lite some en Markus Birro fast med talang. Men en rätt jobbig talang ändå. Jag menar, orkar man verkligen lyssna på Wagner? Jag brukar bli trött och slå av efter 10 minuter varje gång jag försöker.

#12 - - Nicholas:

Henrik: visst blir man trött av att lyssna på Wagner, det är ansträngande och konstigt och inte alls särskilt mysigt, men om man ger sig in i det så är det fett rewarding. Se hela Tristan och Isolde åtminstone - efter det kan du bestämma dig om det är värt att fortsätta (Ringen är ju fyra gånger så lång) eller inte.