Nicholas: Att gestalta lycka i konsten är bland det svåraste som finns. Det blir så lätt platt. Men Anna Järvinen vågar ge sig på denna utmaning, och hon lyckas, för den harmoni hon skildrar är inte okomplicerad, inte befriad från en sorglig förhistoria, inte utan ärr. På sitt tredje soloalbum, fiffigt döpt efter konstmotivet, byter hon ut föregående skivors rocksväng mot fjäderlätta arrangemang med stråkar och jazziga valstempon. Det blir en Monica Zetterlund-skiva för vår tid. Inte nostalgisk, inte falskt sentimental, bara ren och förkrossande vacker.
BETYG: 6/6 (från Nöjesguiden nr 3/2011)
Utsikt från mitt köksfönster, förra sommar'n
Annika Flynner: Åh, jag älskar den här skivan. Annas två föregående soloalbum var våriga - den här är somrig. Den är ännu mer, ännu fetare, ännu lättare, ännu ljusare, ännu vackrare. Jag vet ingenting om Anna Järvinens liv men jag får intrycket av att åren mellan Granadas upplösning och första soloskivan inte var jätteroliga, tills något hände: hon började skriva låtar på svenska och hittade Dungen. Det blev förlösande kreativt, hon fick feeling, och sedan dess har allting varit ett enda långt segertåg. Inte så att hon är miljonär och superfolklig, men att det finns en glädje i musiken, en lättnad, det är som om hennes kreativitet pustar ut, den har hittat hem, och den är lycklig över det.
Lycka är som sagt det svåraste som finns i konsten. Jag kommer exempelvis att tänka på sista scenen i första "Star Wars", den är olidligt tråkig och dramaturgiskt helt fel, en lång ceremoni där hjältarna firas för att lyckats spränga Dödsstjärnan. Harmoni är motsatsen till dramatik, och därför är den så svår att hantera i konsten. Det är därför Anna Järvinen är så unik. Andra singer-songwriters är så dystra, och de som inte är det är bara banala. Hon hittar en tredje väg: hon gör konst som är lycklig men med ett djup. Ett leende med ett litet ärr på kinden.
Anna själv tredje av Leonardo da Vinci
En skiva som jag återupptäckt den senaste månaden är The Sundays "Reading, Writing and Arithmetic" från 1990 - jag tyckte att Anna Järvinens nya skiva genomsyrades av samma vibb som den underbara skivan har, särskilt låten "Hur man lättar helt enkelt". Well, det visade sig senare att låten faktiskt är en cover, en svensk översättning av Cocteau Twins "Fotzepolitic". The Sundays sångerska Harriet Wheeler var, liksom Anna Järvinen, väldigt influerad av Cocteau Twins Liz Frazer, även om hon (återigen liksom Järvinen) inte sjöng fullt lika drömskt och mystiskt.
"Fotzepolitic" är en låt från Cocteau Twins sista album, deras mest poppiga och lättillgängliga, "Heaven or Las Vegas", även det från 1990, check it out. Det känns som Cocteau Twins är lite i ropet för tillfället - dels den här Anna Järvinen-låten, dels att DN På Stan tipsade om en klubb som heter Popteau Twins nu i helgen. Vilket givetvis är föredömligt. Här får ni fem anledningar att älska Liz Frazer:
1. This Mortal Coil - Song to the siren (dör så bra denna är)
2. Cocteau Twins - Carolyn's fingers
3. Felt feat. Liz Frazer - Primitive painters
4. Cocteau Twins - Heaven or Las Vegas
5. Massive Attack feat. Liz Frazer - Teardrop
Apropå Cocteau Twins så hoppas jag att du har lyssnat på Robin Guthries soloskivor, och hans skivor med Harold Budd. I synnerhet den härhttp://www.amazon.com/Mysterious-Skin-S-T-Robin-Guthrie/dp/B0009HLC0G