OK så jag var på ett krautrockseminarium igår. Det var kul, det var på Goethe-institutet som är den tyska kulturens fyrtorn i Stockholm så en stor del av åhörarna utgjordes av härliga kulturkvinnor i sina bästa år, men det anordnades av Slow Blow-gänget som är en av hipsterkulturens hörnstenar i Stockholm så en stor del av åhörarna utgjordes av klonade hipsters i sina sämsta år. Men det var mysigt, inträdet var gratis, ölen kostade 20 kr och medan vi väntade på den försenade rockstjärnan Michael Rother som skulle bli intervjuad live så spelades fin krautrock och en slideshow med gamla skivomslag visades via projektor. (What's up med de här långa meningarna? Ska genast sluta.)

Till slut kom Michael Rother och han satte sig för att bli intervjuad av DN:s Nils Hansson. Rother spelade gitarr i legendariska Neu! i början av 70-talet och det återförenade bandet skulle ge en konsert på Kägelbanan senare på kvällen. Det första jag tänkte var: vad bra han ser ut. Han är alltså 60 år gammal men såg inte en dag äldre ut än 40, och han hade mer hår på hjässan än många under 30. Så tyskt, tänkte jag fördomsfullt och myste.

Rother gav ett väldigt sympatiskt intryck när han anspråkslöst svarade på Nils Hanssons frågor. Han var stolt över sin musik men inte mallig. Han avslöjade att han aldrig gillat termen krautrock, att den bild han fick av sin musik snarare var en horisont som man färdas mot i hög hastighet. Kanske över ett hav, "carried by a big wave". Härligt.

Befriande nog verkade Rother inte riktigt vara medveten om sin hipsterstatus, det var inget han hade eftersträvat och inget han brydde sig om, även om han givetvis ville att så många som möjligt skulle uppskatta hans konst och köpa hans skivor. Han gav inte riktigt de svar som Nils Hansson var ute efter:

- How was it working with Brian Eno in the seventies?
- He was very interested in talking about music. We were more interested in playing music.
- Eno has said that "repetition causes variation". Do you agree with that?
- What...? Can you say it again?
- "Repetition causes variation".
- I don't know, that's too intellectual for me.
- Have you noticed that the bands of today are influenced by your music?
- Well, no, but I don't listen to so much music. But I heard this band that I thought was influenced by our music, it was very cool...
- Yes? What band?
- It was... Oasis. That's the name. Noel Gallagher.

Det knöt sig i varje hipsters hjärta när han sa det. Oasis! Inte Animal Collective! Men det var fint.

Jag är verkligen ingen krautrockexpert. Och jag tycker inte att genren har så mycket gemensamt med funk. Det är mer episk musik, sökande musik. Det kan vara väldigt vackert och drabbande, men det kan också vara rätt tradigt. Nils Hansson hade något på spåren när han beskrev musiken som revolutionerande i det att dynamiken och förändringarna i en låt inte uppstår genom ackordbyten, som i all pop, jazz och klassisk musik, utan genom något annat. Kanske är det mixerbordet och effektknapparna. Kanske är det lyssnaren som reagerar på ett visst sätt rent psykologiskt när ett groove har bankats in tillräckligt länge. Det blir meditativt och flummigt och härligt.

Jag gick inte på konserten men jag blir mer och mer sugen på att lyssna på Neu!.