Fennesz, Fennesz, Fennesz, Fennez, FENNESZ!!!

Men okej, först ett litet preludium.

I torsdags var jag på konserthuset och hörde de kungliga filharmonikerna, anförda av den brittiske dirigenten Mark Wigglesworth (som ibland dirigerade med ögonbrynet, mungipan eller ett knyck med nacken - fantastiskt!), framföra tre verk. Dels förspelet till Wagners "Parsifal" som jag aldrig hade hört tidigare. Det var långsamt, poetiskt och vackert - skulle vilja tvinga alla som förknippar Wagner med hat och Hitler att lyssna på det, så att de håller truten.

Sedan kom kvällens huvudnummer, Bartóks tredje pianokonsert, med den rysk-amerikanske pianisten Kirill Gerstein (soft namn). Jag har aldrig gillat Bartók, modernismen är inte riktigt min grej när det gäller klassisk musik, allt är så knixigt och cerebralt. Särskilt gäller detta hos Bartók som alltid ska göra det så svårt för sig själv - han lät sig influeras av folkmusik men struntade i det bästa med alla kulturers folkmusik, det vill säga melodierna, och fokuserade på rytmer och exotiska ljud. Och visst, det är väl fine and all, men en hel pianokonsert som konsekvent är antimelodiös - med untantag för den väldigt vackra inledningen på den andra, långsamma, satsen - blir lite trist att lyssna på helt enkelt. Jag somnade nästan. Fast det tog sig lite mot slutet, och då menar jag den allra sista minuten, då Kirill Gerstein briljerade med kraftfullt och självsäkert spel.

Men höjdpunkten, för min del, var det sista numret, Mozarts "Jupitersymfoni" från 1788, den sista symfoni han komponerade, tre år innan sin död. Den är en aning mindre hittig än g-mollsymfonin som kom precis före, men i gengäld en aning mindre uttjatad (dock att dessa två förmodligen är de mest inspelade av alla Mozarts symfonier - du hittar dem ständigt i par, tillsammans utgör de en cd-skivas längd). Åh, jag älskar Mozart. Det är med honom som med hiphop: det finns ingen tid för att vara deppig, inget utrymme för det, livet är för sjukt och för osäkert, det enda man kan göra är att hylla det och maxa ögonblicket. Mer fest! Mer champagne! Mer flirtande! Mer liv! O let's do it! Och i slutet av denna symfoni binder han samman den barocka och den klassicistiska traditionen på ett helt sinnessjukt nyanserat sätt, det är en magisk fläta av estetiska ideal, en sonatform och en fuga på samma gång, ett gäng olika teman svävar i luften samtidigt och han kontrollerar dem med överjordisk, telekinesisk kraft, som om han var Jean Gray eller Yoda. Ni tycker kanske att jag låter larvig, men musiken är helt underbar. Lyssna på den. Golvas av den. Wow... jag förstår varför Mozart inte komponerade en symfoni efter detta. Han var klar med genren, han hade fyllt den till perfektion (vad Beethoven sedan skulle göra med den kunde han nog inte förutse).


Fen...

Men okej, hur som helst. Igår tog jag tåget till Uppsala för att se Fennesz. Han spelade på en festival som jag inte kände till sen tidigare, Uppsala International Sacred Music Festival (har tydligen funnits i fyra år) där all möjlig musik musik som kunde kallas andlig spelades. När vi kom till den enorma lokalen spelade till exempel en gospelkör på första våningen. Men är Fennesz andlig musik? Jag vet inte. Det är sökande och romantisk musik, men jag hör ingen dialog med det överjordiska eller livet efter detta i musiken. För mig är det konst som beskriver livet och denna värld, den är högst mänsklig, köttslig. Men visst, man kan ju se all musik som är innerlig och djup som andlig... men jag tycker ändå att det är lite olika saker. Jaja, strunt samma. En eloge till den person som bokade Wiens största musiker sedan Alban Berg. Nu spelade han i Uppsala i en allt annat än fullsatt konferenslokal. Lite weird, men strunt samma. Majoriteten i publiken var män, det kanske är en åkomma som instrumental elektronisk konstmusik dras med, jag undrar lite småirriterat varför det är så. Men strunt samma.  Det var Christian Fennesz och han var där, mitt framför mina ögon.

Det var en fantastisk konsert.

Jag vet inte hur jag ska förklara det, men det var så underbart att uppslukas av musiken. Man kanske förknippar Fennesz med hörlurar och iPods, men faktum var att det lät helt naturligt att höra hans musik i en stor lokal, med ett gigantiskt ljudsystem, hela rummet togs över av de mäktiga ljudvågorna. Och Fennesz blandade laptopmixandet med en förvånansvärt högt mixad elgitarr - den var distad å det grövsta, med reverb och en massa andra effekter, och när han spelade på den skar det genom den tjocka hinnan av brus, det lät så vackert, det lät som jag inbillar mig att My Bloody Valentine alltid ville låta. Och jag gick rakt in i musiken. In i mörkret. Fennesz sliter sönder natten med sina toner, det är så primitivt och extatiskt och ändå så intimt och poetiskt. Det är musik som är erotisk på samma sätt som Wagners Tristan & Isolde-förspel. Vågorna kraschar över oss. Natten slits i stycken. Det enda som finns är du och jag och snart inte ens det.

Om man jämför med skivorna så lät musiken här påfallande direkt och nästan poppig. Harmonisk och lycklig i nästan varje låt. Charmen med musiken på skivorna är hur gitarrerna och melodierna väldigt långsamt och liksom smygande växer fram ur det monotona digitala oväsendet - det finns något meditativt över musiken, den är ständigt beslöjad, ständigt bortom det omedelbart förnimbara. Det fungerade inte riktigt likadant nu under konserten, och min kompis Love som jag var där med tyckte att det var ett minus, men jag tyckte inte det. Det var bara olika vägar för att nå samma mål. Kärnan i musiken var densamma: skönheten som man når först genom att gräva djupt, djupt ner i den meningslöst brusande skräpvärld som är livet. Denna sköra men autentiska skönhet. Andligheten? Ja, kanske det. Men jag säger som Belinda Carlisle: Heaven is a place on earth. Eller som den ryske tonsättaren och mystikern Skrjabin: den religiösa extasen och den sexuella extasen är exakt samma sak. Eller som buskisbandet The Darkness: I believe in a thing called love.


...nesz.
#1 - - Anonym:

Sug den långa...

#2 - - Tatti:

Fan att jag inte var där! Han spelad i en simhall i gbg i somras också, inte var jag där. Glöm inte Love is stream!

#3 - - Petter:

Någon borde göra en semantisk analys av hur Twitter påverkat språket i "sociala medier". "Dock att - från dessies.se till Mozart". Snart smyger Björn Wiman in det i en krönika, just you wait

#4 - - Nicholas:

Lol