Det finns en årlig tradition som är större, finare och mysigare än julen för mig: Stockholms filmfestival. Den började i onsdags och håller på till nästa söndag. Hittills har jag sett de här filmerna (att det var slutsålt till alla föreställningar av Les Amours Imaginaires var givetvis ett stort bakslag).


Bekas var en kortfilm gjord av en 25-årig kille som heter Karzan Kader. Han har gått på DI (som också producerat filmen) och verkar sjukt begåvad (vad gjorde jag när jag var 25?). Bekas handlar om två små pojkar i den kurdiska delen av Irak i början av 90-talet. De är hemlösa, föräldralösa och papperslösa, men de har varandra. De är bröder. De får en plan om att åka till USA och lämnar sin stad för detta ändamål. Bra skådespelare, snyggt foto och rapp klippning, men framförallt ett fint manus. Slutet är verkligen heartwrenching. Syskonkärlek alltså, som jag kan punda på det.


All Good Children var en av de tävlande filmerna i årets festival. Jag hade hoppas på både anglofili och frankofili – jag visste att den skulle handla om engelska barn som flyttar till Frankrike över en sommar – men fick varken eller. Bara en vråldeppig film om en ca 12-årig kille som flippar ur totalt när han blir kär i en tjej. Alltså, det i sig var bra, det kunde man relatera till, hela den här grejen med att bli kär och liksom springa om kärleksobjektet, göra det till något mycket större och allvarligare än vad det egentligen är, och som en konsekvens bli sedd som konstig. Ensamheten i den där extrema känslan, isoleringen. Besvikelsen. Och det inre kaoset, som kan få drastiska uttryck. Det var bra, och att filmen likt Roy Anderssons ”En kärlekshistoria” var gjord ur barns perspektiv, där allt utgick från barnens perspektiv och att de vuxna sågs som konstiga, det var också bra. Men jag hade problem med huvudpersonerna. Den fula engelska pojken med ett svart hål istället för mun, och tjejen utan ögonbryn som han var kär i som betedde sig helt mystiskt, som en brådmogen femme fatale in spe. Äh, ju mer jag tänker på filmen, desto bättre blir den. Men den var hemsk. Slutet var så oerhört tragiskt att jag nästan inte vart jag skulle ta vägen. Var det tvunget att gå så illa? Ja, men det kanske det var. Berättelsens grundpremiss var att pojkarna blir lämnade hos sin franska moster när deras mamma dör (vi får inte reda på några detaljer kring detta) och deras pappa bara lämnar dem där, för att hämta upp dem några veckor senare. Ingen pratar med dem om deras trauma, de pratar inte om det med varandra, de har en massa svarta känslor inom sig som givetvis kan ta skruv hur lätt som helst. Man blir ganska arg på den där pappan. Men det är givetvis meningen att man ska bli. Ok, rätt bra film ändå alltså. Men det hade varit trevligt om någon hade pratat franska. Eller om det hade funnits humor i en enda replik.


Skateland såg jag igår, det var en film om amerikanska ungdomar i en liten stad i Texas i början av 80-talet. Jag är extremt svag för hela den där genren, det här med kids som är uttråkade men ändå har det rätt mysigt, den tunna hinnan av melankoli i amerikanska förorter, tonåringar som älskar rock… jag tänker på The Last Picture Show, Freaks & Geeks, Smashing Pumpkins ”1979”, Arcade Fires senaste album… jag skulle vilja lägga till Dazed & Confused också, men jag har inte sett den, och jag skulle vilja kunna lägga till Sista natten med gänget men tyvärr är inte den särskilt bra. Jag har en vän, vi kan kalla honom Håkan, som är professor i detta ämne och skulle kunna skriva mycket mer om det än jag. Men Skateland var hur som helst en film som passar in i denna genre, och som sådan var den trevlig, om än knappast originell. Jag hade inte så mycket problem med klyschorna och sentimentaliteten som med faktumet att huvudpersonen var en Skön Kille och fick komma undan med att vara det. I en scen startar han till och med ett slagsmål – inte en ”skön kille”-grej att göra direkt men väl en klassisk machogrej att göra – och då är stämningen inte ”usch vad hemskt” utan ”bra gjort, de skulle ha det, de svinen, coolt av honom att inte vara en mes”. Det finns onda och goda, och de onda är bonnlurkar som är fula och spottar och behandlar flickvänner dåligt, medan de goda är sköna killar som har bra fester och som alla tjejer tycker om. Jag vet inte, men jag tycker att det är lite problematiskt. Det är som i den här Adam Sandler-filmen som kom i år, The Grown-Ups, kanske den sämsta film som jag någonsin sett, och där är det också så att Adam Sandler är cool och snygg (ha!) och hans nemesis är en misslyckad bonnlurk. Så mycket förtäckt klasshat i den här formeln, inte så himla fräscht. Men… bortsett från detta så var det en rätt trevlig film. Chris Cooper gjorde en fin birollsinsats som pappan till huvudpersonen. Och slutscenen var ändå rätt göttig.


Idag såg jag Clink of Ice (Les Bruits des Glacons), en fransk film gjord av Bertrand Blier, en 71-årig regissör som gärna låter 20-åriga fotomodellsnygga skådespelerskor ta en simtur i en pool för att sedan ta av sig överdelen av baddräkten och flasha brösten. Det hände minst två gånger. Säga vad man vill om Woody Allen, men han är i alla fall inte fransman. Hur som helst, filmen var en komedi om döden, en lek med tanken att när cancern knackar på dörren så skulle det kunna vara en riktig person som knackar på dörren. En förkroppsligad cancer som flyttar in i ens liv och tar plats i varenda del av ens vardag. En störig, illaluktande jävel som vägrar lämna ens hus. Men vad har man att sätta emot denna filur? Kan man vinna över döden? Det var inte Det sjunde inseglet direkt, men kanske fanns Bergmans film någonstans i bakhuvudet hos Bertrand Blier ändå. Och det var en bra film, de fick till och med in en kärlekshistoria som var ganska engagerande, och slutet var drömskt och bra, kanske var det bara en fantasi som Caroline påpekade. Filmen var dock så skruvad hela tiden, med högt tempo och ironiskt dramatisk musik, det blev lite fars över det hela, och rätt larvigt emellanåt. Konservativ som jag är gillar jag mina komedier dialogdrivna snarare än lustigt övernaturliga. Men strunt samma, det var en schysst film.