Nicholas: Det här är mer än årets bästa hiphopskiva, mer än Kanyes största stund hittills, mer än en extremt lyckad kombination av beats och rap. Den gränslösa fantasirikedom, den estetiska kompass och de musikaliska muskler som Kanye West visar upp på detta sitt femte album saknar motstycke i hiphopens samtid. Varje låt har så många idéer att de hade räckt till en hel skiva för en annan artist. Låtarna sväller över alla bredder på ett lika naturligt som bländande sätt, och bildar ett album som gör för hiphop vad Bruce Springsteens Born to Run gjorde för rock’n’roll, vad The Congos Heart of the Congos gjorde för reggae och var D’Angelos Voodoo gjorde för R&B. Lägg därtill de bästa och mest självrannsakande texter Kanye skrivit. Ett mästerverk.
BETYG: 6/6 (från Nöjesguiden)
Annika Flynner: Oj oj oj. Jag var verkligen inte beredd på det här. Jag älskade Kanye när han kom - först som producent på Roc-A-Fella-skivorna runt millennieskiftet, sedan som en unikt personlig och machobefriad rappare när han solodebuterade med "The College Dropout" - men sedan gled vi ifrån varandra. Han blev snart rätt macho på sitt eget sätt, och ganska odräglig eftersom det fanns en pinsam klyfta mellan hans självbild och hans faktiska förmåga som rappare och producent. När "Gradution" kom hade jag inte mycket till övers för honom - han verkade tycka att han var ballast i världen som hade upptäckt Daft Punk och syntar, men han lät bara väldigt ytlig och ointressant. ("Can't tell me nothing" var i och för sig en bra låt, men den var symptomatiskt nog producerad av DJ Toomp.)
Men. När "808s & Heartbreaks" kom hörde jag något nytt hos Kanye. Innan den rapbefriade, autotunefrossande skivan släpptes trodde jag att det var ännu en ytlig idé, att han ville hinna före Lil Wayne som pratat om att göra en hel skiva med bara autotunesång och inte rappa alls, men resultatet var allt annat än ytligt. En sorgsen, iskall minimalism genomsyrade hela skivan, och när Kanye sjöng "keep your love locked down / cause you'll lose" lät det bittert på ett positivt sätt. Det var ord från en lite äldre, lite mognare och mer livserfaren artist. Ungefär som när Håkan Hellström tog klivet från "Det är så jag säger det" till "Ett kolikbarns bekännelser".
Under detta år har Kanye 1) börjat twittra, 2) börjat släppa en massa låtar gratis. Hans twittrande har till stor del handlat om hur mysigt han har det i studion och alla fantastiska artister som han hänger med där. Han har framtsått som sympatisk och ödmjuk, för han har inte kunnat dölja hur mycket han älskar musik och hur han beundrar Swizz, RZA, Q-Tip och Nicki Minaj. Man kan jämföra med 50 Cents tweets, som bara handlar om 50 själv och hur många tjejer han vill ligga med och hur många som vill ligga med honom. Ingen överraskning kanske, men 50 Cent bryr sig inte så mycket om musik, han bryr sig om framgång (och vem kan klandra honom, vem kan klandra någon som kommer från fattiga förhållanden och får chansen att ta sig ur skiten genom musikindustrin). Medelklasskillen Kanye West däremot, han bryr sig visserligen om framgång också, han vill bli älskad, men han har också ett genuint och djupt intresse för musik. Han vill skapa något unikt. Något förtrollande. Något som lyfter mot stjärnorna.
Och äntligen har han lyckats göra just det.
Kanye är så rik och en så stor artist att han har råd att göra ett hur galet skivinspelningsprojekt som helst. Om han känner för att flyga in en ashet rappare eller en legendarisk producent så gör han det, om han vill anlita en respekterad musiker eller arrangör så gör han det, om han vill sampla något - oavsett vad - så gör han det. Och om resultatet inte blir bra så kan han slänga låten och göra en ny, för han har råd att slänga material, han har råd att säga "nej, den passar inte" trots att det kostat asmycket tid och pengar att spela in den låten. Han har den friheten. Han har också fantasi nog att komma på alla de här idéerna. Och han har självförtroende nog att våga förverkliga dem, han kan strunta i vilket sound som "funkar" för tillfället, han vet att han inte kommer gå i konkurs och förlora fans och skivkontrakt om han inte har med Gucci Mane på en singel och tryggar en hit.
Så han gör en skiva som bara han kan göra, just nu. Han har ingenting att bevisa, han kan göra vad han vill. Han har växt och mognat efter sina kriser och sin hjärtesorg, han kan skriva texter som betyder något (som den underbara "Runaway" vars självhatande ironiska refräng kommer jaga oss långt framöver), han kan slappna av som rappare och bara lattja och lyckas därmed rappa bättre än någonsin tidigare. Och han kan bygga låtar stora som palats. Han gör allt detta på sitt nya album, ett helt perfekt album. Det är som "Born to Run" eller "Sign O the Times". Det är kolossalt, det är så rikt, det är så välkomponerat. Från de förkrossande körerna i första låten till den furiösa spoken word-monologen i slutet. Från explosionerna i "All of the lights" till den med röstförvrängning iscensatta schizofrenin i "Blame game". Från hedonism och dekadens till självrannsakan och insikt, och tillbaka igen.
För det är det som är det mest imponerande med "My Beautiful Dark Twisted Fantasy": det är inte bara otroligt bra musik och otroligt bra texter. Det är ett verk där dessa två komponenter smälter samman, där musiken är en förlängning av orden och vice versa. Det är hela spektrat, ett totalt uttryck, en artist som är förmögen att ge allt av sig själv och som gör det. Denna... kontroll. Den är nästan kuslig.
Ingen hiphopskiva har varit så innovativ, experimentiell och samtidigt totalt tillgänglig och helgjuten sedan OutKasts "Aquemini" från 1998. Men egentligen är jämförelser med tidigare skivor ointressanta. Det är inte säkert att alla artister kommer inspireras av Kanyes mästerverk och försöka göra egna skivor i samma stuk. (Fast varför inte i och för sig? Hur många rockgrupper försökte inte göra sin egen Sgt Pepper?) Det spelar ingen roll, lika lite som det spelar roll om Kanye West någonsin kommer kunna göra något större och vackrare. Det är 2010 och i detta nu har vi nyss bevittnat ankomsten av ett mästerverk, en modern klassiker.
man kanske ska ge den chans verkar det som, även om det bär ohyggligt mycket emot