Jag gillar Håkan Hellström. Det kanske ni som läst den här bloggen vet om redan. Igår gick jag och såg honom på Hovet i Stockholm. Det är en del av Globen. Fett mycket arenastämning. Det är ett ok man får bära om man är en stor artist. Eller ok och ok, det är ju mycket pengar i biljettintäkterna, men det är ju en rätt dassig miljö om man säger.

Okej, jag ska säga det direkt: det var en konsert som var både bra och dålig. Men jag tror att det är jag som är konstig. Jag kände mig som ett freak. När folk skuttade och vrålade till "Kom igen, Lena", "Ramlar" och "Mitt Gullbergs kajs paradis" stod jag still och kände mig utanför. När Håkan spelade "Magiskt men tragiskt" som första av fyra låtar från debutalbumet blev jag tokig och dansade som om jag var på en oi-punk-konsert från tidigt åttiotal. Men de andra i publiken rörde sig knappt, de diggade lite försiktigt. Kokande av ångest och minnen dog jag där och då, i dansen, i luften, på golvet, på mina bara knän, och det kändes så patetiskt för ingen fattade vad jag höll på med.

Nu kanske det låter som om jag försöker få det till att konserten handlade om mig. Men gjorde den inte det? Jag tänker ofta på credot "Music should trigger some kind of response" som The Chemical Brothers en gång myntade. Jag tror på det och tycker att det är en av de finaste sakerna med popmusik, att den är så omedelbar och kommunikativ, att den triggar någon slags respons hos publiken, en känsla som dupliceras hos alla i en stor publik, det blir en dominoeffekt, en rullande snöboll av samhörighet och göttighet. En rockkonsert kan ur den synvinkeln vara det härligaste som finns. Men det bygger på att musiken triggar samma respons hos alla, samma känsla. Och publiken som skrålar "wo-oh-OH-ohoh" som om det var en fotbollsramsa eller som skrattar här och där när Håkan berättar en deppig anekdot, det är en skara människor som jag känner absolut noll samhörighet med. Jag känner mig disconnected. Och då blir deras fina kollektiva känsla något negativt för mig, för min konsertupplevelse. Den kontakt jag har med Håkan och hans låtar när jag lyssnar på dem för mig själv, den står de i vägen för.

Kanske är det farligt att gå på konserter med artister som man älskar för mycket och har för starka band till. Eller så är jag bara för känslig. Jag lyckades hålla tillbaka tårarna när "Jag vet vilken dy hon varit i" kom. När "Nu kan du få mig så lätt" kom med bara piano och sång var det svårt (ni fattar inte vad den låten har betytt för mig den senaste sommaren... och jag har ingen lust att berätta det här) men det gick. Men när "Du är snart där" kom började jag fan att gråta. Jag vände bort ansiktet, vände bort mig själv från allt, men kom inte undan. Och om man känner sig ensam och eländig när man ligger i sin säng och gråter till Håkan Hellström så känner man sig hundra gånger mer ensam och eländig när man gör det tillsammans med tiotusen personer varav en hel del är par som står och håller om varandra på det där lustiga sättet som Liv Strömqvist så roligt beskriver i sin nya bok. Jag vet inte, det kändes bara förjävligt. Men samtidigt - det kanske är ett högt betyg för en konsert, att man kan bli så berörd? Jo. Antagligen. Men jag vet inte vart mitt eget liv slutar och var Håkans ord börjar. Antagligen är även det ett gott betyg.

Hur som helst. Det var en svinlång konsert och om den inleddes på topp med "Dom där jag kommer från" så avslutades den lite segt med en allsångs-"Vi två 17 år" där publiken försökte återskapa det som hände på Way out west i somras. Lite bull, speciellt när de vinkade med armarna från sida till sida sådär synkroniserat, och det är inte ens en av Håkans (eller ens den skivans) bästa låtar. Jag minns när jag såg honom första gången, vintern 2001, då avslutade han också med den låten. Då lät den faktiskt rätt fantastisk. Men då var den också en av tre ballader som Håkan hade i sin repertoar. Nu är hans katalog lång och härlig.

Det var kul att han spelade "Klubbland" och "13". "En midsommarnattsdröm" lät fantastisk, liksom "För en lång lång tid", dock tyckte jag att "Kärlek är ett brev skickat tusen gånger" inte hade samma nerv som på skivan, och samma sak gällde "Shelley". Men som mitt sällskap Petter sa, det var nog ingen låt som man ville höra som han inte spelade (okej, "Vid protesfabrikens stängsel" och "Brännö serenad" och "Dom kommer kliva på dig igen" och "Så länge du är med mig" - men annars prickade han av alla favoriter!). Det var mycket man fick för pengarna, om man säger så. Det var en bra konsert. Det är jag som är dum i huvudet som begär det omöjliga. Jag vill att Håkan ska vara bara min, precis som mitt hjärta och mitt själsliv är bara mitt, men så funkar det ju inte. Det är underbart att Håkan är så stor som han är, det är en seger för den goda smaken, och jag hoppas att han kommer sälja ut konserthus och keffa sporthallar många år framöver. Men jag vet inte om jag kommer gå nästa gång. Vet inte om jag kommer orka. Det gamla härtat mitt, det är vekt.
#1 - - JOnas:

Bra, fint skrivet. Får en känsla av att du inte skulle gilla att gå på håkan-konsert i norge, där har dom en Håkan Hellström-dans som tydligen dansas frekvent på hans konserter där. Kolla från 8:13 min in i klippet. (från Skavlan)

http://www.youtube.com/watch?v=5EiPJTtFyqI

#2 - - Carlosen:

jag var inte där, men förstår vad du menar. Var på peace & love spelningen och kände mig både närvarande och frånkopplad.

Det hade varit trevligt att få regissera sin egen Håkan spelning.

I mitt vardagsrum.

Utan saxofonkillen.

#3 - - Jonas (inte samma "JOnas"):

Jag fattar vad du menar, särskilt med "Gullbergs kaj" och det där eviga, eviga skrattandet vid även de mest deppiga mellansnack.

Här är min korta text:

http://www.extraallt.com/2010/11/hakans-standiga-revansch.html

#4 - - Nicholas:

Älskar denna konsensus.

#5 - - Jonas:

Men ska vi - för sakens skull - vara oense om något så vill jag påstå att det spelades fem låtar, inte fyra, från debutalbumet. "Känn ingen sorg...", "Ramlar", "Magiskt...", "Vi två, 17 år" och "Nu kan du få mig så lätt".

Mvh, Messerschmitt

#6 - - matti alkberg:

Alltså, hans liveband är inte lika grymt som de som spelar på skivorna. Särskilt saxen, särskilt percussiongrejerna är lite jobbiga.

#7 - - D:

Är ingen stor fan av Hellström men har sett honom live en gång och tyckte då att just saxen, som Alkberg nämner var usel. Jävla dansbandssaxofonist.

#8 - - Nicholas:

Håller verkligen med om att bandet på skivorna är bättre än livebandet. Med saxofonen blir det lite väl mycket E Street Band över det hela. En bra saxofonlåt från 2010 är dock "Coronado" med Deerhunter!

#9 - - Molla:

Min Vi-som-aldrig-sa-horometer gav fullt utslag på det här blogginlägget.



Är det bra eller dåligt?



Det finns inget givet svar. Det är upp till alla kulturbloggare att avgöra.

#10 - - Nicholas:

Jag fattar inte... men blir EXTREMT sårad av att bli associerad med Ronnie Sandal. Förlåt, Sandahl.

#11 - - Jenny.:

Åh, Håkan.. Världens underbaraste.

Fint skrivet!