Nicholas: Den 22 november släpps Pink Friday, Nicki Minajs debutalbum. Det är ett skivsläpp som fler än bara Young Money-frälsta rapfans ser fram emot. Nicki Minaj är en sensation – om inte i Sverige så definitivt i USA, där hon nyss slagit rekord som den kvinnliga rappare som haft flest låtar på Billboards singellista samtidigt: sju stycken. Tre av dem är egna singlar, medan de övriga är samarbeten med andra artister.

Nicki Minaj är en musikalisk kameleont – hon kan sjunga vackert, rappa blixtsnabbt och toasta brutalt, och gör ofta alltihop i en och samma låt, ibland i en och samma vers. Hon växlar mellan olika dialekter och alter egon – till exempel insisterar hon på att det inte är ”Nicki Minaj” som rappar på Trey Songz Bottoms Up, utan en annan karaktär som hon skapat, ”Roman Zolonski”.

Men det som gör Nicki speciell är hennes image och hennes självförtroende. Så gott som alla kvinnliga rappare före henne har antingen anpassat sig till manliga rappares kvinnoideal – där sexighet är den enda egenskap som värderas – eller demonstrativt och kategoriskt vägrat att anspela på sex (alla undergroundrappare, från Bahamadia till Jean Grae). Nicki Minaj vägrar dock låta sig begränsas av något, hon gör precis vad hon känner för. Hon kan vara flamsig, allvarlig, romantisk, kåt, full eller förbannad. Den frihet som tidigare bara manliga rappare haft roffar hon åt sig utan ängslighet.

Hon vägrar vara något annat än en jämlik, och hon vet att det enda som betyder något som rappare är att göra balla och minnesvärda verser; att ta genvägen genom sensationslysten porrighet är under hennes värdighet. Det är därför som hon respekteras av alla från Kanye West till Gucci Mane, och det är därför hon dyrkas av tonårstjejerna. Hon erbjuder dem en frihet som ingen kvinnlig rappare har gjort före henne.

Bara en sådan sak som att hon inte vill definiera sig själv som heterosexuell. Att en stor hiphopartist ifrågasätter heteronormen är en liten revolution i sig. Nicki Minaj är på väg att ta steget från stjärna till symbol. Men allt beror på hur bra Pink Friday är.

Detta är en krönika som publicerades i det senaste numret av Nöjesguiden som kom förra veckan. Om du bor i Malmö/Stockholm/Götet, gå till en random keff klädaffär och ta ett ex! Du kommer inte bli besviken. Det är en myzig tidning. På min "Bäst just nu"-lista i detta nummer återfinns James Blake, Travis Porter och finsk arenadubstep. I fall någon undrade.

Annika Flynner: Finns egentligen inte så mycket mer att säga. Jag älskar Nicki Minaj, och det gör förmodligen du med, kära läsare, men om du mot förmodan inte är frälst än så hoppas jag att denna lilla texzt får dig att vilja check her out. Kan även tipsa om att min vän Kristoffer Viita skrev om henne för en månad sedan i ETC Sthlm och på sin blogg. Det finns vissa haters som tycker att Nicki Minaj inte kan rappa. Det är 100% befängt. Hon rappar bättre än... alltså, jag har lust att skriva "än någon kvinnlig rappare före henne", men det känns fel att skriva så, för det vore att reducera henne, hon är inte en rappare som är "bra för att vara tjej" eller något sånt, hon är plain grym. Att rappa handlar om att ta plats, fånga folks uppmärksamhet, säga minnesvärda saker (antingen saker som är extremt roliga eller extremt känslosamma eller bara extremt weirda) och att vara sig själv. Och hon är allt det. Hon är det som alla sa om Missy Elliott för tio år sedan - för Missy Elliott är gudomlig och fantastisk, som artist och som låtskrivare etc, men hon är egentligen mer sångerska än rappare (även om hon, för att vara en R&B-sångerska, har sjukt mycket swag). Nicki är å andra sidan en rappare som är otroligt duktig på att sjunga. Hon är som Drake fast bättre (även om det är dumt att jämföra dem, Drake har ju den här fina emo-sidan som Nicki inte verkar vara lika intresserad av att köra med, och han är å sin sida inte lika ball som hon är, etc etc). Åh, hon är så fin. Åh, vad jag längtar tills Pink Friday kommer.