figaros bröllop

Publicerat i: recension

Yo! Jag var på opera i måndags. Såg Figaros bröllop. Jag såg den på folkoperan en gång när jag var liten, men jag minns inte så mycket av den uppsättningen. Min relation till Figaros bröllop består egentligen av att jag älskar uvertyren så himla mycket – en av Mozarts mest hittiga stycken, in a good way. John Landis valde kongenialt att använda den musiken i inledningsscenen till ”Ombytta roller” (1983), där det fattiga och det rika Philadelphia korsklipps till de frejdiga tonerna. Men i princip var operan ett nytt och fräsch verk för mig.

Figaros bröllop är en fars med stort f. Det är buskis, under-bältet-humor, det slås i dörrar, det finns en greve och en trädgårdsmästare, alla är glada och liderliga. Så varför är det då en perennial classic? Till 90 % beror det på Mozarts förstklassiga musik. Men de övriga tio procenten består av folks behov av enkel och effektiv underhållning, och librettisten da Pontes förmåga att ge det till dem. Den manliga publiken får känna att boys will be boys, hö hö, och den kvinnliga publiken får erkännandet att även det andra könet har sexualitet. Lagom konservativt och lagom modernt (för att vara underhållning för rika på 1780-talet), helt enkelt väldigt safe, ett koncept som gått hem hos generation efter generation. Karlarna har makten men kvinnorna är smartare – alla i publiken känner identifikation och blir nöjda.

Det måste vara frestande att som operaregissör leka med ett sånt här material – alla känner till historien, alla vet att den är förlegad (synopsis i korthet: greven vill ligga med tjänarens fru, och han har av tradition rätt att göra det), ingen tar det riktigt på allvar. Regissören och scenografen Ole Anders Tandberg leker dock inte så mycket med materialet som han skruvar upp det. Han tar ut svängarna, alla karaktärer är riktigt virriga, riktigt lustiga, riktigt heta på gröten. Det är lite hysteriskt och jag tyckte att det var ett minus. Chill out, ville man säga till honom, var inte orolig, publiken kommer tycka att det är kul även om inte samtliga karaktärer står och fladdrar flamsigt längst fram på scenen i slutet av andra akten. Karaktärerna är visserligen stereotyper, men nu blev de karikatyrer.

Med det sagt: det var fortfarande en väldigt bra uppsättning. Framför allt Susann Végh som Cherubino och Maria Fontosh som grevinnan (har för mig att det var hon som gjorde Mimi när jag såg La Bohème häromåret) sjöng makalöst bra. Det verkar som om Cherubino, som alltså är en kille, alltid har spelats av en kvinna, även på urpremiären 1786. Intressant. Han är utan tvekan den karaktär som man tar sitt hjärta mest av alla. Figaro själv är ju rätt trist, korkad på ett osympatiskt sätt, Susanna går omkring och är lika glad hela tiden, greven är en ganska svinig bonus pater familias som utan samvetskval bedrar sin fru (ok, han skäms lite i sista scenen), och Marcellina är med för lite för att verkligen göra ett djupt intryck. Den sorgsna men behärskade grevinnan är dock en karaktär som man verkligen bryr sig om. Och Cherubino då, den unge pagen med en explosiv libido. Hans aria "Voi che sapete” är en av operans höjdpunkter och en av de största hitsen.

Denna uppsättning handlade mycket om sex. Scenen där grevinnan och Susanna klär om Cherubino var steamin’ hot, av någon anledning sodomerar Figaro den metrosexuelle Chirubino under ”Non più andrai” (han sjunger ju hånfullt om hur jobbigt det kommer bli för Cherubino i armén, men förnedringen är uppskruvad till en ganska obehaglig nivå), och Susannas agerande när hon i slutet försöker få Figaro (som tror att hon är grevinnan) att förföra henne kan få vem som helst att rodna. Erik Lindegren skrev att Figaros bröllop är den mest erotiska av alla operor. Fars och erotik är visserligen ganska långt ifrån varandra, men Mozart kan ju det här med sensualism (det är inte för inte som Bo Widerberg lyckades förvandla den långsamma satsen från en pianokonsert till kärleksmotiv i ”Elvira Madigan”) och jag tycker att både ”Venite inginochittevi” (omklädningsarian) och ”Crudel! Perché finora” – Susannas och grevens duett när hon lovar honom ett kärleksmöte – är så nära R. Kelly som wienklassicismen kommer. R. Kelly gillar för övrigt också fars.

Bottom line: inte någon av de bästa föreställningar jag sett på operan, men ändå väldigt bra.
#1 - - Nicholas:

PS frågan är om det verkligen är 90-10 musikkärlek-buskisbehov som har styrt, snarare är det nog 70-30. Kanske till och med 50-50. Eller kanske 43 % "gött med musik", 41 % "gött med underhållning" och 16 % "jag kanske kan göra en klassresa uppåt om jag utsätter mig själv för lite kanoniserad finkultur once in a while". Pay your dues - it pays to belong, osv.

#2 - - max:

uppsättningen var rysligt bra. även om man fick plats bakom en jefla pelare.

rollen som cherrub är skriven för mezzosopran (= alltid kvinna, kastrater finns ej längre, tyvärr). när jag såg den för några veckor sedan var det inte susanne vegh utan katija dragojevic i rollen. hon är sjukt het. hon var halva behållingen.



mycket sex ja... figaros bröllop är paradoxal; librettot ju är buskis rakt av men samtidigt är musiken den mest sofistikerade opera som mozart komponerat.

jag funderar på att se den igen. från parkettplats denna gång.

#3 - - Nicholas:

Do it! Jag satt på parkett, det var fett.

#4 - - D:

Fungerar inte att kommentera artikeln ovanför denna.

#5 - - matti alkberg:

Nä, skulle säga samma som D. Och att du och din syster är för bra för Nöjesguiden. Den är så dålig att ja, nä. jag orkar inte börja.