Ibland hör man folk prata om ”det bästa”. Den bästa filmen, den bästa låten, den bästa boken osv. Alltså inte bara ens personliga favorit utan det bästa. I sin recension av ”Casablanca” skriver AllMovie att det är en film som många anser vara den bästa Hollywoodfilmen, och även om det är svårt att säga om det är rätt eller fel så är det den kanske bästa kandidaten till en sådan titel eftersom det är en film som har allt. Och det har den ju – spänning, kärlek, humor, politik, musik, oförglömliga repliker, oförglömliga bilder, oförglömliga skådespelare. Men den bästa filmen? Jag vet inte. ”Casablanca” kommer aldrig vara världens bästa film för mig, helt enkelt för att jag har lite svårt för saker som har den där ”det bästa”-kvaliteten.

Missförstå mig inte. Jag tror på kvalitet. Jag tror på att vissa saker rent objektivt är bättre än andra. Men det är inte samma sak som att sträva efter ”det bästa” när man gör konst. Det är inte bara pretentiöst, det är pretentiöst på fel sätt (ja, det finns bättre och sämre sätt att vara pretentiöst på). Det är som ”the Great American Novel”, den där romanen som så många amerikanska författare försökt skriva ända sedan Mark Twains ”Huckleberry Finn”. Se exempelvis F Scott Fitzgeralds ”The Great Gatsby”, John Steinbecks ”The Grapes of Wrath” eller Jack Kerouacs ”On the Road” – böcker som vill så mycket, vill fånga så mycket, de vill fånga allt det som är Amerika just i den stund de är skrivna. Det är böcker som kandiderar till att vara Den Bästa Amerikanska Romanen.

Men en bok som J.D. Salingers ”Räddaren i nöden” är per definition inte Den Bästa Boken. Jag tror inte Salinger siktade på att göra den stora amerikanska romanen när han skrev den, jag tror bara han ville skriva en jävligt bra bok. Och han gjorde det och den blev fantastisk och vi kommer aldrig att sluta älska den. Den har en kvalitet som varken ”Casablanca” eller ”On the road” har – en sorts rå intimitet, något som privat och sårbart, något som är motsatsen till ett mäktigt famntag kring hela kontinenten.

Jag tänker på allt detta när jag läser om Wilco i SvD och samtidigt lyssnar på Beach House. Deras ”Teen Dream” är fortfarande den bästa skiva jag har hört i år. Beach House försöker inte vara världens bästa band, de försöker inte göra världens bästa skiva, de försöker bara göra en jävligt bra skiva. Samtidigt finns det band som Wilco eller Radiohead eller The Flaming Lips, som verkligen vill vara… ja, världens bästa band. Och de är inte dåliga, det är bara det att de förlorar något i processen. Charm? Ödmjukhet? Spontanitet? Nej, det är inte det, det är inte rätt ord. Det är i motivet det brister, inte i den slutgiltiga produkten. Motivet handlar om ens syn på konst, konstens funktion.

Det finns de som gör konst för konstens skull, och de som gör konst för livets skull. Obs: jag menar inte skillnaden mellan l’art pour l’art och ”nyttig” konst, all bra konst är väl mer eller mindre l’art pour l’art, men även om man gör konst som inte försöker vara nyttig kan man ha olika ingångar. Jag tror att Wilcos ingång skiljer sig rätt mycket från Beach House. Wilco vill göra stor musik, vara världens bästa rockband, och på sätt och vis kan man säga att de lyckas. Beach House vill bara fånga något enkelt och rent. De försöker inte gå till historien och kommer förmodligen inte att göra det heller. Men de gör konst för livets skull. Det är livets som ska skildras, inte fåfänga rockdrömmar. (Ibland består ju livet av fåfänga rockdrömmar, och skildringar av sådana kan då ha ett visst värde, typ första låten på Oasis första skiva, men det känns ju väldigt fattigt att bygga en hel karriär enbart på sådana skildringar.) En blick. En känsla. En promenad i parken. En rak replik: I’ll take care of you, if you ask me to. Det är samma sak som J.D. Salinger – något litet, men något sant. Inte sant som i ”det har hänt på riktigt” utan som i ”såhär ser livet ut på riktigt, såhär känns det på riktigt”.

Jag är osäker på om Michael Curtiz motiv till att göra ”Casablanca” var att göra världens bästa film, men nog tänkte han att han ville göra en film som skulle tilltala så många som möjligt. Dock finns det ett antal regissörer som verkligen försöker göra Världens Bästa Film då och då, och det är alltid lika tröttsamt, och de blir alltid lika översköljda med Oscars. Det är i och för sig kanske värre med regissörer som inte ens vill det, utan som bara vill göra cynisk underhållning utan några som helst ambitioner till djup och eftertanke, men jag vet inte ärligt talat. Underhållning har ju den fördelen att det åtminstone kan vara underhållande.

Vem är bäst rappare av Jay-Z och Gucci Mane? Jay-Z. Vem gillar man mest? Gucci. Förstår ni vad jag menar? Och det är inte för att Gucci är mindre ambitiös. Han såg till att gästa på hundra olika singlar och tänkte nog att ”The State vs Radric Davis” skulle bli ett toppenalbum. Att han sedan misslyckades med det är en annan sak. Jay-Z däremot börjar mer och mer anta skepnaden av hiphopens Bono. Han vill inte bara göra lite soft musik. Han vill vinna en Grammy.

Sista kommentaren: att något tillhör ”det bästa”-genren behöver inte betyda att det inte är bra. Ta en bok som ”The Great Gatsby”, den är ju fantastisk. Men jag tycker att den är fantastisk trots att den försöker vara the Great American Novel, inte för att den är det. Den är romantisk, har ett vackert språk och en bra story. Det är egenskaper som ingen kan ta ifrån den.

#1 - - Pondexter:

Tycker det är exakt vad som gör Girls så jävla bra (för det mesta). Ett annat exempel, för att ta TV, är "Party Down" och "Parks and Recreation". Till skillnad från, faktiskt "30 Rock" är de bara roliga och härliga, medan "30 Rock" - roligt och smart och kvickt som det är - börjar kännas lite "vi är Komediserien För 2000-talet".

#2 - - Jeps:

Bra text, ja älskar parks and rec av den anledningen..30 rock såg jag typ 15 minuter sen stängde av, Tina Fey är fan bara keff

#3 - - KV:

Fast, Lil Wayne älskar man ju för att han vill vara bäst och faktiskt är bäst. Ibland.

#4 - - Nicholas:

Fast Weezy har aldrig varit pretentiös på det sättet. Tror bara han gick igång väldigt mycket på Jay-Z och hans "best rapper alive"-snack från 2003. Det blev en förebild, på samma sätt som Baby och Juvenile hade varit tidigare. Lil Waynes strävan efter att bli bäst handlade om honom själv, inte om rapbranschen (snark).



PS Tina Fey - ändå skitbra. Vad snackar ni om?

#5 - - petter417:

Carter III försökte verkligen vara Världens Bästa Skiva men misslyckades ju såklart med det. Fast ändå, bitvis e den faktiskt typ det.

#6 - - Mattias:

Handlar det inte lite också om vilken position man befinner sig? Wilco vill göra stor musik eftersom de är i en position att göra det - och kanske till och med förväntas förväntas göra det. Medan de på "3 A.M." och "Being there", innan typ Mojo och Q utnämnt de till världens bästa rockband och de bara var ett sympatiskt litet countryrockband, gjorde musik med ungefär samma utgångspunkt som Beach House nu.

#7 - - Nicholas:

Good point, Mattias.

#8 - - Anonymous:

Dina spekulationer kring vad som drivit respektive författare till att skriva sina böcker känns väldigt... spekulativa. Jag tvivlar på att det fanns tankar om Den Stora Amerikanska Romanen liggande i bakhuvudet på Jack Kerouac när han skrev "På drift". Det är kanske framförallt i vår medialiserade värld som den sortens tankar fått stort genomslag.