Jag har inte sett en enda film av Ulf Malmros. Ändå står han för allt jag hatar med svensk film, allt det som Ruben Östlund, Jesper Ganslandt och Johan Kling var en skön reaktion mot. Han gör såna där mysiga, lagom "galna" filmer, etta på biotoppen, underhållning för hela familjen. "Den bästa sommaren". "Smala Sussie". "Tjenare kungen". "Bröllopsfotografen". My God, jag skulle hellre, om inte dö så åtminstone få en riktigt smaskig örfil än att se en av de filmerna. Jag såg några scener ur "Smala Sussie" när jag gick en sommarkurs i filmvetenskap på Lunds universitet en gång. De där tio minuterna bekräftade alla mina fördomar.

Varför skriver jag detta? För att Ulf Malmros var sommarpratare i P1 i söndags och jag lyssnade på honom medan jag strykte en skjorta. Han var faktiskt himla bra, berättade en väldigt personlig historia på ett väldigt levande sätt. Och det är svårt att tycka illa om någon som berättar att han fått cancer. Jag önskar Ulf ett långt liv med en god hälsa. Jag vill inte att han ska berövas sin innersta längtan, att få se sina pojkar växa upp till odrägliga tonåringar. Jag menar det.

Men det var en grej som skavde när man lyssnade på Malmros berättelse. När han berättade om sin reaktion när läkaren meddelade att han hade en tumör sa han "hade det här varit en film så hade jag låtit huvudpersonen få ångest i blicken, börjat andat tungt, satt sig ner, tonat bort alla ljud, satt på lite obehaglig musik - men så blev det inte. Istället pratade jag lite med läkaren om ditten och daten, frågade lite om hur tekniken underlättat deras arbete, och gick lugnt därifrån. Har ni någonsin hört något så konstigt? Det hade aldrig fungerat på film. Och när jag gick tillbaka till jobbet var jag glad och låtsades som ingenting. Det hade inte heller fungerat på film, sådär vill vi inte att filmkaraktärer ska bete sig. Man kan inte identifiera sig med det."

Sådär höll han på ett långt tag, jämförde sitt beteende efter chocken med hur han ansåg att filmpubliken vill att en karaktär på film ska bete sig i en motsvarande situation. Han avslöjade att när det visade sig att tumören inte var malign och han började återhämta sig så fick han en massa inspiration och skrev ett manus på tre veckor. "Men det skulle inte bli en historia om cancer. Det skulle bli en historia om en bröllopsfotograf. Och det blev min mest framgångsrika film någonsin." Han avslutade med att motivera sin stenhårda åtskilnad mellan verklighet och fiktion: "Det är skillnad mellan film och livet. Film är som vi vill att livet ska vara, men livet - ja, det är som det är."

Jag blev så oerhört sorgsen av det. Jag blev ledsen för hans skull, för hans skapandes skull. För han har verkligen missförstått allting. Missuppfattat konsten, missuppfattat sitt uppdrag, han är helt lost. Han ser inte sambandet mellan livet och konstens skildring och bearbetning av livet. För honom är det två helt olika saker, för honom är film en låtsasvärld, något som inte har med livet att göra, historier som inte handlar om dig och mig utan om någon jävla bröllopsfotograf. Att gjuta och smida med sina egna erfarenheter som verktyg, med livet som insats, det förefaller honom inte för en sekund. Att all stor konst innehåller en kärna av mänsklighet, av verkliga känslor och frågeställningar, det har gått Ulf Malmros förbi.

Jag säger inte att all fiktion måste vara självbiografisk. Herregud. Nej, men jag tycker att all konst alltid blir bättre om man utgår från sig själv, om det liv och den värld man känner till. Det är ju det enda som man kan säga någonting om. L'art pour l'art i all ära, men det är egentligen en annan diskussion, som handlar om estetik och skönhet har ett värde i sig - det har de ju, men det är inte sublima skönhetskickar som regissörer som Ulf Malmros vill åt när de gör hurtiga filmer om bröllopsfotografer. Nej, de vill bara göra en härlig rulle.

Missförstå mig inte, jag älskar underhållning. Men det är inte som stor komediregissör som Ulf Malmros gjort sig ett namn, utan som en skapare av svenska dramer, såna som skickas med som extra premier till prenumeranter av månadsmagasin, såna som får guldbaggar, såna som en arbetskolleger rekommenderar att man går och ser. Jag tror inte att han har tänkt att man ska gå och se hans filmer och flabba röven av sig. Det ska vara lite mysigt och lite spännande och lite tänkvärt. Sen ska man gå ut ur biosalongen med ett litet leende på läpparna. Allt som man kan begära av en film.

Jag begär mer än så av film. Och att det finns regissörer - landets mest framgångsrika regissörer - som inte begär mer än så av film, det faktumet fyller mig med sorg. Tänk om Ulf Malmros skulle träffa Lars von Trier på en middagsbjudning. Vad skulle de ha att prata om? Ingenting.