schumannfestivalen, dag 1

Publicerat i: recension
Allhelgonakyrkan vid Skanstull är inte bara en konsertlokal för indieartister med förkärlek för högstämda stämningar. Den är också hemvist för Kammarmusikens vänner, som varje år arrangerar en veckolång kammarmusikfestival. Förra året var jag där på deras Brahmsfestival, som ni kanske minns, och i år är det Robert och Clara Schumann som är temat. Två tummar upp säger jag, som har detta par väldigt nära hjärtat. För er som inte läste min artikel i Opus i våras: Robert Schumann är motsatsen till ett geni, en kille som älskade musik och litteratur och som drömde om att skapa lika stor musik som Bach och Beethoven, och vars misslyckade försök är rörande i sin mänsklighet och förtvivlade desperation. Han sliter som ett punkband som inte bemästrar eligitarrerna - det man får är inte Fleetwood Mac, men något som är fullt av känsla.

Samtidigt är Schumann lite jobbig ibland. Han hade så mycket ambitioner och mindervärdeskomplex, han försökte trycka in så himla mycket i ett enda stycke. Gårdagens konsert bestod av hans första pianosonat, i fiss moll (som han komponerade 1835, då han var 25 år gammal), samt sångcykeln Dichterliebe som han komponerade 1840. Pianosonaten var en tough cookie alltså - ibland var den vacker, men varje sådan passage följdes av konstruerat vansinne. Intrycket blev ganska splittrat, vilket kanske var avsikten med stycket. "Ett långt skrik efter dig" hade Robert senare beskrivit stycket som för Clara, och det komponerades på tiden då de hölls isär av hennes pappa.

Bättre var Dichterliebe. Schumann valde ut en diktsamling av Heine och tonsatte 16 av de över 60 dikterna. Sviten fungerar som en berättelse - berättarjaget är en man som blir kär, blir lycklig, blir olycklig och slutgiltigen bestämmer sig för att lägga all sin kärlek och all sin smärta i en stor kista som ska begravas i havet. Självmord? Kanske. Hur som helst är Heines ord vackra och de blev ännu vackrare genom Schumanns melodier. För han kunde verkligen skapa melodier, och när han gjorde något så kommersiellt som sånger fanns det ingen mening med att vara knepig och knixig, allt flyter fram med styrka och skärpa. Vissa lieder var lite upptempo, som den sarkastiska "Ein Jüngling liebt ein Mädchen", och det var trevligt med variation, men de bästa sångerna var de som hade ett sorgset majestätiskt tempo. Jag hade bara hört en låt tidigare, den hittiga "Ich grolle nicht" (lite "I ain't mad at ya" 150 år före 2pac), och den lät utmärkt nu, men var långt ifrån den enda höjdpunkten.

Sångaren, barytonen Karl-Magnus Fredriksson, var utmärkt. Bengt Forsberg spelade piano oklanderligt, men det var Fredriksson som var huvudpersonen. Pianosonaten framfördes av Anna Christensson som spelade med bravur, det lät som ett ganska krävande stycke. Ikväll ska Christensen och Forsberg spela ett verk för två pianon, I can't wait.