Nicholas: Rappandet, konstintresset, revolutionsromantiken, kärleken till kaotisk dansmusik – M.I.A. är ingenting annat än en Chuck D för vår tid. Debuten var ljuvt rå och uppföljaren var mer genomtänkt och välgjord, men just därför också lite tråkig. Detta tredje album är en smart väg framåt. Beatsen klapprar och tjuter utan pardon, men samtidigt rymmer musiken ett lugn, en dubbig rymd. Enda minuset är den jobbiga rocklåten Meds and Feds. Hitten heter denna gång It Takes a Muscle, en reggaeballad om förälskelsens livsfarliga utmaning. BETYG: 5/6 (från Nöjesguiden nr 6-7/2010)
Annika Flynner: Bra recension, håller med. Förra skivan var ärligt talat ganska bull, förutom Paper Planes då, men den blev ju ganska uttjatad. "It takes a muscle to fall in love"... så fin den låten är. Påminner lite om när Nicki Minaj sjunger "shorty I'm just gonna say this one time: you're the illest", alltså när en tuff tjej sänker garden en sekund, sen höjer hon den igen (Your Love tror jag den låten heter, Carro tjatar alltid om den). Det är inte lätt att vara kär och gullig om man vill vara hårdast och mest kompromisslös och krossa systemet. Men även vi som inte står på barrikaderna kan relatera. Det krävs en ansträngning för att bli kär, ett risktagande, ett hopp över kanten till känslornas avgrund. Att ge sig hän, att offra sig. Nej, det är inte alla som klarar av det, som har råd med det. Man kan vara emotionellt pank, befriad på själsliga resurser. It takes a muscle, det krävs något som inte alla förmår att frambringa.
Har aldrig hört mias skivaförutom på klubb/fest..kanske laddar..håller med om att paper planes var den enda bra låten egentligen...fett kär i Nicki Minaj