Nicholas: Det finns de som hatar Drake. För att han är mesig, för att han inte är ett dugg ghetto, för att han inte kan rappa. Men Drake ska inte jämföras med Slim Thug eller Nas. Han gör en helt ny typ av rap – intima, privata, självrannsakande texter, punchlines från dagboken. Det handlar om livet, om villkoren för kärlek och lycka, om alienation och distans. Drake låter oss följa med i vartenda steg i hans resa från charmig nykomling till cynisk superstjärna. Hans metaforer är fräscha och sammanflätningen av sång och rap är hypnotisk. Lägg därtill beats som är dovt melankoliska, ljudet av en regntung gryning. Denna debut är redan en klassiker. BETYG: 6/6 (från Nöjesguiden nr 6-7/2010)

Annika Flynner: Jag minns när Eminems första storbolagssingel, "My name is", släpptes. Marie Birde skrev en krönika i Aftonbladet Plus och gav den tummen upp med motiveringen "äntligen en rappare som rappar så att man hör vad han säger". Men grejen är att man hör alltid vad en rappare säger om texten är bra, om den sticker ut, om rapparen i fråga reser sig över havet av slentriangrepp. Det gör Drake. Det finns så många minnesvärda textrader, de är kvicka och smarta och nyskapande. Men det är inte som fräsch rappare som Drake imponerar, utan som en Jens Lekman för R&B-världen. Romantik med humor, allvarlig och distanserad på samma gång. (Melodin till "Karaoke" låter för övrigt lite som Jens Lekmans "The Cold Swedish Winter".) Det är bara lämpligt att debutalbumets centrala spår är något så postironiskt som en äkta tryckare, den fantastiska "Shut it down" som gästas av melodigeniet The-Dream, en neonskimrande powerballad som aldrig tar slut. Denna låt och även andra, som "Fancy", vågar göra något som är ovanligt i rap- och R&B-låtar: låta hela musiken transformeras i sticket. Melodin och texten är kvar, men bakgrunden glider över i något annat - effekten blir fantastisk, man får en sån där underbar känsla av hur exakt vad som helst kan hända i en poplåt. Detta är kanske nästa logiska steg för den beatbaserade hiphopen, som rört sig allt längre från korta repetetiva loopar. "Show me a good time" flirtar med dubstep genom att använda samma tempo som den brittiska genren, men tar aldrig steget fullt ut. I övrigt imponerar musiken genom att inte bara vara extremt homogen (ovanligt i dessa tider då ett album ofta är ett lapptäcke av olika producenters alster) utan även atmosfärisk på ett sätt som påminner mer om syntmelankolikern Vangelis än om hiphop. Ah, det finns så mycket att säga, det finns så mycket som är bra med denna skiva. Till och med Timbalands bidrag är bra, bara en sån sak. Det säger något att den sämsta låten på skivan är "Up all night" som gästas av glödheta Nicki Minaj. Så hög är lägstanivån, så bra är skivan, så grym är Drake. Han är så självsäker. Bara en sån sak som att han struntar i att ta med hitsinglarna "Best I ever had" och "Forever". Som Beatles när de struntade i att ta med "I want to hold your hand" på "With the Beatles". Jag älskar sånt. Drake räknar kallt med att vi ska älska skivan ändå. Och det gör vi.
#1 - - Daniel:

Jag lyssnar på skivan på Spotify och där är "Best I Ever Had" med men det är kanske som ett bonus track då?

#2 - - Nicholas:

Ja, det är ett iTunes bonus track.



En sak till förresten: jag svär att användningen av Aaliyah-samplingen i "Unforgettable" är inspirerad av Lil B-låtar som "B.O.R. (Birth of Rap)".

#3 - - jakob:

jättebra formulerat, du sätter ord på det jag känner för den här skivan

#4 - - Nicholas:

Tack, det var snällt sagt!

#5 - - KV:

Ni kan säga vad ni vill, men humor, det har han inte.

#6 - - Nicholas:

Det har han ju visst! Varje vers är full av fyndigheter. För många för att man ska orka ge exempel. Men det är en subtil humor, inte som Young Jeezy som rappar "I've done averything in Atlanta except fucking Chili".

#7 - - KV:

Ja... kanske är jag inte målgruppen.

#8 - - Petter:

"I ain't Santa, I got something for these bad bitches too".



Humor! Jorå!