Jag var och såg Jane Campions ”Bright star” i veckan. Väldigt fint foto. Bra (och inte för blaffig/dramatisk) musik. Abbie Cornish som spelade Fanny Brawne var jättebra, äkta desperat förälskelse, och Paul Schneider som den medelmåttige poeten Brown var också bra. Ben Wishaw (Sebastian i nyinspelningen av Brideshead revisited) spelade Keats och var tyvärr inte lika bra – han var liksom ganska off hela tiden, jag antar att det var meningen att man skulle se honom som inåtvänd och grubblande, men han verkade mest passiv på gränsen till tråkig. Ett annat problem var att han inte verkade vara så himla sjuk, eller snarare: det var inte så stor skillnad på honom som frisk & passiv och sjuk & passiv. Lite jobbigt när hela filmens plot är att Keats är dödligt sjuk och att kärlekshistorien därför är omöjlig.
Jag vet inte, det var något med filmen som gjorde att jag inte älskade den fullt ut. Kanske att storyn var lite enkel, det var verkligen från a till b, och det som en snäll person skulle kalla twister var allt annat än oförutsägbara. Kanske är det ett typiskt problem för ”based on a true story”-dramer: verkligheten är inte alltid så juicy, och om man vill vara trogen verkligheten så kan den dramaturgiska linjen bli rakare än vad den genomsnittlige manusförfattaren skulle tillåta.
En annan grej var det här med dikterna och att de lästes högt av huvudpersonerna lite här och där. Det kändes lite… forcerat. Det är klart att man vill få med lite poesi om det är en poets liv som gestaltas. Men finns det inget bättre sätt att göra det på? För att få ut någonting av en dikt så måste man, eller i alla fall jag, läsa den för sig själv i sin egen takt, läsa flera gånger och låta allting sjunka in, låta det ta den tid det tar. När ett par snygga skådespelare läser upp dikterna så hör man bara ord. Snygga ord, tjusiga formuleringar, staplade på varandra, de går in genom ena örat och ut genom det andra. Kanske är det annorlunda om man har varit nere med Keats sedan dag ett, då aktiverar kanske uppläsningen av dikterna någonting inom en som redan finns där. Fast även då måste det framstå som lite krystat när en sjuk kille och hans flickvän helt plötsligt brister ut i en spontan duett, en dikt som han skrivit och som båda kan utantill. Liksom: va? Vilka par umgås på det sättet?
Jag hade hellre sett att dikterna gestaltats i filmen på ett mer kreativt och poetiskt sätt. Genom foto och musik, flashbacks från Keats erfarenheter blandat med andra passande grejer, och låta Wishaw med voiceover läsa upp en strof i taget. En sådan scen skulle kunna vara något – om den passade in i handlingen. Man kan inte bara slänga in en dikt bara sådär. Det är så slappt. Även om avsikten är god.
Ändå – trevlig film. Anspråkslös på ett sympatiskt sätt. För övrigt kul att se ett kostymdrama där det är tjejen och inte killen som är den drivande i kärleksrelationen; det var i princip Fanny som raggade upp John Keats.
Jag har också tänkt på att ploten ofta blir lite pannkaka så fort det ska baseras på någon sann händelse. Det känns inte som att dramaturgin svänger tillräckligt häftigt för att hissna tittaren.
Men om att Keats var medelmåttig, syftade du då på att han på sin tid ansågs medelemåttig, eller på att han ä r medelmåttig? Hyfsat vågat statement om det var det sistnämna.