fish tank

Publicerat i: film, recension

Kulturhelgen kröntes av att jag gick och såg "Fish Tank" igår kväll. Jag måste erkänna att jag innerst inne var lite skeptisk. Varför? Den hade fått en femma i betyg av Helena Lundblad på DN, och hon strör femmor omkring sig lite hur som helst. Exempelvis fick "Man tänker sitt" en femma. Jag är osäker på om det över huvud taget är någon annan på DN som ger filmer femmor i betyg. (Jo: Fredrik Strage. Men aldrig att jag tänker se "Drag me to hell".)

Men det var en dum tanke. "Fish Tank" var otroligt bra. Så himla intensiv, oavbrutet spännande, oavbrutet engagerande. Och det fina var att den inte bara var en slafsgryta gjord på all tänkbar ångest och underklassmisär, ett recept som vissa brittiska regissörer älskar att göra film på. Nej, den var gjord med finess, den var glasklar psykologiskt, fantastiska replikskiften och blickar, allt var trovärdigt men aldrig klyschigt. Och jag tycker att det var så himla bra att den aldrig var dömande, den ställde sig aldrig utanför Mias perspektiv, objektifierande. Till exempel, i scenen när hon har sex med en (spoiler warning!) mycket äldre man som är ihop med hennes mamma så hade det varit så lätt att göra det till den deppigaste scenen i hela filmen, hur sorglig och depserat hon är, hur det mer eller mindre är att jämföra med en våldtäkt. Men nej, det skildras inte så. För Mia är det en enorm upplevelse, för henne är det romantik, närhet, äkta kärlek. Fotot och klippningen spelar stor roll här, men även själva skådespelarna och inte minst manuset. Det var en bravad hur som helst.

Över huvud taget är det ju uppfriskande med en sån här historia som inte handlar om en ung arg man, som de alltid gör. Och Mia är mer än en kvinnlig ung-arg-man, hon är mer än en formel, hennes personlighet och integritet är hela tiden i fokus. För övrigt är det lite kul att regissören valt att använda musik och musiksmak som en del av storyn: Mias utanförskap förstärks av att hon gillar New York-rap från 1992 (Eric B & Rakims "Know the ledge" hörs flera gånger) medan hennes kompisar, inklusive före detta bästisen Keely, gillar töntig modern R&B (i en "Ebba & Didrik"-liknande scen i början dansar hela detta chavsgäng till Cassies "Me & U"). Snyggt - och realistiskt.

Och i en otroligt stark scen lyssnar Mias mamma, som har varit totalt kärlekslös mot sin dotter, på en av hennes skivor i vardagsrummet. Hon gillar inte hiphop egentligen men där står mamman och rör sig till Nas "Life's a bitch". Hon tycker att det är skönt att bli av med dottern som ska flytta, men ändå kan hon inte förneka det sorgliga i allting, och hon lyssnar på dotterns favoritmusik som ett sätt att kommunicera med henne, lära känna personen som hon aldrig brytt sig om. Och Mia som ska säga hejdå svarar inte på mammans "fuck off, then" utan går långsamt fram och börjar - dansa. Det kanske låter sentimentalt och cheesy, men så är det inte. Bara så himla starkt. Mia ser in i sin mammas ögon och det verkar som om hon inser där och då att hon är en större person, att hon inte behöver bli som sin mamma, att hon tycker synd om henne, känner ömhet för henne. Men att kramas eller säga snälla ord finns inte på kartan. Bara tyst dans, de rör inte vid varandra, och så "Life's a bitch and then you die, that's why we get high".

Grymt.