Annika Flynner

Schweig und tanze!

Jag kände att jag behövde en lugn stund. Så jag gick och såg Richard Strauss "Elektra" i regi av Staffan Valdemar Holm och med hans underbara frus Bente Lykke-Möllers fantastiska scenografi och kostymer. Jag var beredd på en kalldusch, ett regn av nålar mot öron och hjärna. Och det fick jag. En välsignelse.

Ni har säkert redan läst alla fina recensioner så jag ska inte tråka ut er med detaljerna. Jag vill bara säga: believe the hype, det var en fantastisk föreställning. Både Katarina Dalayman som Elektra, Emma Vetter som Chrysothemis och Marianne Eklöf som Klytaimnestra var helt otroliga. De var bra på olika sätt - Dalayman för att hon gjorde en psykopat mänsklig, Vetter för att hon blottlade systern Chrysothemis sårbarhet och längtan efter kärlek, och Marianne Eklöf för att hennes porträtt av den misslyckade, förnekande och moraliskt dekadenta mamman var helt otroligt. 

Eklöf var nog ändå bäst med hela operan. Men det berodde på regin också. I scenen mellan henne och dottern Elektra, när hon tar av sig sina högklackade skor för att kunna stå på benen, berusad och out of it som hon är - då upphör hon att vara drottning och diktator, då blir hon mamma till sin dotter, hon närmar sig henne, desperat och klumpigt, nästan patetiskt. Och Dalaymans Elektra är så bra här, för hon är ju manipulativ och lömsk, men samtidigt blir man under ett par ögonblick osäker på om det inte också finns kvar lite äkta kärlek för modern i orden som sjungs i falsk vänlighet. Kanske är den inte hundra procent falsk. Kanske intalar hon sig bara att hon hatar sin mamma så mycket, kanske brister det under några sekunder här. Men sen återfår hon sin psykotiska styrka och säger utan att tveka: mamma, jag vill döda dig. Och Klytaimnestra gråter, tar på sig sina skor igen och låter järnridån mellan mor och dotter sjunka igen.

Musikaliskt är Elektra känd för att vara extrem. Jag vet inte, den var ju inte easy on the ear direkt, men det var ändå inte Schönberg eller Sun Ra om ni fattar vad jag menar. Om vi säger såhär: musiken var inte ett dugg mer extrem än de känslor som gestaltas. Musiken är kongenial med texten. Dissonanserna kändes aldrig överdrivna. Kanske bäst i hela operan, rent muskaliskt, var ögonblicket då Elektra får reda på att främlingen som hon pratat med i några minuter i själva verket är hennes älskade bror, som hon varit skild från i många år och trodde var död. Långsamt närmar de sig varandra och omfamnar varandra - och här hade man kunnat tro att tonsättaren lassat på med en smaskigt sentimental ackordföljd, men icke. Det är inte bara glädje i kramen, utan också en enorm chock, och därmed också ångest. Det är ju helt sjukt: jag trodde att du var död, och nu står du här! Du! Du lever! Du är här hos mig igen! Hur är det möjligt?! Och att inte bara se, utan även röra vid, denna levande döda... det är för mycket. Det förstår vem som helst. Framförallt förstod Strauss det, och det imponerade på mig.

Strauss är annars den tonsättare som det känns jobbigast att ta sig an (trots det sympatiskt ödmjuka citatet "jag är kanske inte en första klassens tonsättare, men jag är en förstaklassig andraklasstonsättare!"). Jag menar: han var ju nasse. Wagner var galen, paranoid, hatade Mendelssohn, blev antisemit. Men Strauss var inte galen. Han levde ett normalt borgerligt liv. Hade det bra. Och hatade judar. Och blev kompis med tredje riket. Och här - exakt här - går gränsen för hur mycket man kan stå ut med under parollen "jag skiljer på konstnär och konstverk". Woody Allen liksom - rätt taskigt val av livskamrat, men okej. Richard Strauss? Skakade hand med Goebbels? Nej, nej. Det är för mycket. Det är direkt obehagligt. Det är så att man ställer sig upp och går, som Bengt Westerberg inför Ian och Bert.

Men precis som Åsa Beckman poängterade i sin fantastiska artikel häromdagen så innebär principen att skilja på konstnär och konstverk inte bara att man ska ge credit till ett bra konstverk, oavsett om upphovsmannen är en fin eller en svinig person - utan också att man ska erkänna att upphovsmannen är ett svin om han nu är det, oavsett om konstverket är bra eller dåligt. Alltså: det är okej att påpeka att Strauss var nazist - för han var det - och det är lika okej att i samma andetag hylla verk som "Elektra" - för verket förtjänar det. Dirigenten Arturo Toscanini sa: "To Strauss the composer I take off my hat; to Strauss the man I put it back on again". (Förmodligen sa han inte det på engelska, men säg det till Wikipedia.)

Jag hade helst sluppit säga något positivt om Strauss, men jag måste. Jag har inget val. Elektra är helt enkelt för bra.

PS Strauss tondikt "Don Juan", som han komponerade när han bara var 24 år gammal, är inte så dum den heller.

EDIT: Tydligen var Katarina Dalayman sjuk den dag då jag gick och såg Elektra, istället ryckte den amerikanska sopranen Janice Baird in. Synd att jag inte kan göra en jämförelse mellan de två, men Baird var i alla fall toppen. Undrar om hon är släkt med Meg Baird?

Trackback-URL för detta inlägg: