Jag var och såg James Camerons "Avatar" på 3D-bio på nyårsafton. Det kändes väldigt lämpligt, inte bara för att man fick ta del av färggranna explosioner långt innan tolvslaget, utan också för att det känns som en film som tar avstånd från 00-talet. Min pessimistiska syn på utvecklingen är denna: så gratis/lättillgängligt som allting har varit under 00-talet, så kommer det inte att förbli. 00-talet var en parentes, en bugg i skiv- och filmbranschens system, och bredbanden fungerade som änterhakar till de Fort Knox-liknande förråden med gyllene kultur. Men nu har branschen lärt sig - eller börjat lära sig. Musiker försörjer sig genom konserter istället för genom skivförsäljning, och filmer kan gå samma utveckling till mötes: man kör med argumentet att det är roligare att gå ut och se (läs: betala för) filmen än att se den hemma, precis som det är ska vara roligare att se Lady Gaga live än att lyssna på henne (något som jag för övrigt betvivlar). Jag vet inte riktigt om det kommer att bli så, men Avatar är en spjutspets för just det argumentet - "det här är 3D, inget som du vill se på din sketna Macbook, ge dig iväg till biografen nu!".

Och I'm tellin' ya, det var en film som var värd sitt biljettpris på 150 (!) kr. Det var ett övertygande argument för det ovan sagda, att det faktiskt finns film som ÄR bättre på bio, och det var också ett övertygande argument för att 3D inte är larvigt och meningslöst. 3D är hur fett som helst.

Att se Avatar på 3D-bio 2010 är som att se Disneys "Fantasia" 1940 eller Pink Floyds lasershow 1980. Det har ingenting med handling och drama att göra, det handlar om att pumpa huvudet fullt med syn- och hörselfenomen. Det var en fantastisk film på det sättet. När de flög, när de red på de där flygade dinosaurerna alltså, då var det som att man själv flög. Otroligt välgjort. Det måste vara den första film som gjorts där datoranimationerna inte känns som datoranimationer. Man såg de blåa datorgenererade jättarna som vilka skådespelare som helst. När filmens huvudpersoner, en kille och en tjej, kysste varandra så var det genuint romantiskt. Jag säger inte att det var "Casablanca", det var ju sjukt cheesy osv, men det var inte sämre än en vanlig cheesy filmkyss. Inte ett dugg sämre.

OK jag kan säga en sak om storyn. Visst, den är förutsägbar rent dramaturgisk och full av fåniga repliker, den är väldigt lik filmer som "Dansar med vargar" osv, jag tänker inte börja basha den för det. Men en intressant aspekt är att den kan ses som en alternativ historieskrivning, precis som Quentin Tarantinos behandling av Hitler i "Inglourious Basterds" var en alternativ historieskrivning. Historien om na'vi-folket och människorna är ju historien om indianerna och blekansiktena som erövrade Amerika. Men tänk om det inte hade gått till som det gjorde när det begav sig, tänker James Cameron och drömmer sig bort, tänk om indianerna faktiskt hade stått emot, organiserat sig och gått till kollektiv motattack, tänk om de hade jagat ut de invaderande barbarerna? Tänk om engelsmännen hade tvingats segla tillbaka till Europa med svansen mellan benen?

På det sättet ger James Cameron the native americans en upprättelse som de aldrig tidigare fått på film (eftersom filmer om vilda västern oftast är mer eller mindre realistiska, och i verkligheten slutade det ju inte så lyckligt för indianerna). Och jag kan faktiskt tycka att det är rätt fint, i dessa Obama-tider. Och lite otippat, storymässigt: det vanligaste på film är ju att fred är den bästa lösningen, att det bästa som den invaderade kan göra är att förlåta den som invaderar. Men här säger James Cameron: nej, jag är ledsen, ibland är inte fred bäst, ibland är man en sucker om man låter sig bli exploaterad och bortjagad, det måste finnas ett minimum av självförsvar. Ord som "självförsvar" och "berättigat krig" är väldigt laddade i dessa tider av amerikanska invasioner av Afghanistan och Irak, så på sätt och vis är Cameron ganska provokativ. Det han säger är ju i förlängningen att det land som USA invaderar har rätt att kicka ut USA ur sitt land.

Det var alltså både en tänkvärd story och en fröjd för sinnena. Men framförallt var det en fröjd för sinnena, jag vill bara att ni ska vara på det klara med det när ni går och ser den. För ni måste gå och se den. Den är ju hur bra som helst.