Nas-revisionism

Publicerat i: Allmänt
Queensbridge-historien är inte beständig utan måste ständigt skrivas om. Nas är som alla vet en av Världens Bästa Rappare Någonsin, men hans karriär har haft en besynnerligare bana än Odysseus på Egeiska havet. Hans debutalbum från 1994 är kanske den bästa hiphopskivan någonsin, men sedan dess har hans album rört sig i det oattraktiva spannet från mediokra till ojämna. Han gjorde något av en comeback med toppskivan "Stillmatic" 2001 - än idag den enda Nas-skiva förutom debuten som har fler bra än dåliga låtar - men det var också efter att ha gjort sin sämsta skiva, "Nastradamus" och revanschlusten var på topp. Likt andra rappare som är mer intresserade av texter än refränger har han en notoriskt dålig känsla för vad som är ett bra beat och en bra producent.

Den comeback som Nas fick 2001 - återgången till hård New York-rap från töntiga försök att tillfredsställa dansgolven genom malplacerade samarbeten med hittiga producenter och gästvokalister - var Nas nära att få redan 1999. Han hade då redan släppt en skiva som gjorde fansen desillusionerade ("It was written", där han lanserade sitt gangsta-komplex-alter ego, Nas Escobar) och den ännu töntigare The Firm-skivan (1997) som var mer lajv än hiphop, och var sugen på att göra något riktigt grymt och ambitiöst. Det skulle bli ett dubbelalbum, och det skulle bli som en självbiografi. Skivan skulle heta "I am Nas... the autobiography". Men Nas fick sina inspelningar bootleggade innan skivan gavs ut och spridna på nätet, varpå han var tvungen att spela in en massa nya låtar så att folk skulle betala för skivan när den kom ut. Det var denna urvattnade version, nu bara en skiva, som släpptes våren 1999, omdöpt till "I am...". Fler låtar var tänkta att släppas samma höst, till skivan "Nastradamus", men även dessa läckte, och han var i sista stund tvungen att spela in nya. Dessa var, milt uttryckt, inte bra.

2002, ett år efter "Stillmatic", hände något intressant. Nas gjorde något som många rockartister gör, men som är få rappare förunnat: släppte en skiva med tidigare outgivet eller obskyrt material. Marknadsförd med taglinen "No cameos. No hype. No bullshit." släpptes "The Lost Tapes", med tolv utmärkta låtar. Nas lät hur hård som helst och mycket riktigt fanns det inga gäster där som störde - det blev uppenbart att det är detta som krävs för att Nas verkligen ska komma till sin rätt. Fyra låtar kom från det ödesdigra året 1999, tre var från 2001 (och två av dessa fanns med på en tidig pressning av "Stillmatic") och fem var nya inspelningar. Senare år 2002 släpptes ett nytt Nas-album, "God's son", en frustrerande blandning av personliga texter och hopplöst tråkiga beats. Samt en rent ut sagt gräslig singel i form av "I can", som samplar Beethovens "Für Elise" och till råga på allt har med en jävla barnkör i refrängen. Hur Nas kunde välja bort fantastiska 2002-inspelningar som "Doo rags" till förmån för sånt skräp är ett mysterium.

Hur som helst. Jag kom på en sak igår. Med "The Lost Tapes" går det faktiskt att rekonstruera Nas skivor från 1999 till 2002 och ge honom de album som han misslyckades med att färdigställa själv. Konsekvensen blir en revision av hela Nas karriär - "kolla, han var inte alls kass, han var skitbra". Eftersom tolv låtar är den universellt konstaterade optimala längden för ett popalbum så valde jag att laborera med just tolv låtar. Check it out, här är alltså tre gyllene Nas-album som lurar i det dolda. Ni kan pussla ihop skivorna på Spotify sen, det rekommenderar jag.

I am Nas - The Autobiography (1999)

1. Album intro (I am...)
2. NY State of mind pt 2 (I am...)
3. Hate me now (I am...) - lite Escobar-pinig, men ändå ett viktigt tidsdokument. Producerad av Foxy Browns brorsa.
4. Blaze a 50 (The Lost Tapes)
5. You owe me (Nastradamus) - ett samarbete med Timbaland, som till skillnad från "You won't see me tonight" fungerar.
6. Drunk by myself (The Lost Tapes) - så nära George Jones-country som hiphop kommer.
7. Nastradamus (Nastradamus) - rätt soft remake av EPMD:s "Let the funk flow".
8. Come get me (Nastradamus)
9. Poppa was a playa (The Lost Tapes) - producerad av Kanye West, och med en refräng som Drake snott!
10. New world (Nastradamus) - samplar Totos "Africa"!
11. Nas is like (I am...) - en av Nas kanske tre bästa låtar.
12. Fetus (sista låten på The Lost Tapes) - knyter ihop säcken på självbiografi-temat.


Stillmatic (2001) - nu blir det här typ världens bästa skiva:

1. Stillmatic intro (Stillmatic) - de första tre låtarna på Stillmatic, vilken trojka det är!
2. Ether (Stillmatic)
3. Got ur self a gun (Stillmatic)
4. No idea’s original (The Lost Tapes) - stenhård Barry White-sampling!
5. You’re da man (Stillmatic) - så himla vackert att han återförenades med Large Professor.
6. One mic (Stillmatic) - bombastisk på ett soft sätt.
7. Everybody’s crazy (The Lost Tapes) - producerad av The Rockwilder, millennieskiftets hetaste dude.
8. 2nd childhood (Stillmatic)
9. Black zombies (The Lost Tapes)
10. The Flyest (Stillmatic) - Ingen ny "Life's a bitch", men så är Nas och AZ också sju år äldre och försöker inte förneka det.
11. Rule (Stillmatic) - något så ovanligt som ett bra Trackmasters-beat, och så sjunger Amerie refrängen!
12. What goes around (Stillmatic) - sjukt bra text, Nas bara fortsätter och fortsätter, likt en insirerad Dylan.


God's Son (2002)

1. Get down (God's Son) - stackars Nas, han släppte den som singel och trodde att det skulle bli en hit, naturligtvis floppade den, men visst är James Brown-samplingarna fina!
2. Doo rags (The Lost Tapes) - sjukt bra låt.
3. Made you look (God's Son)
4. My way (The Lost Tapes) - bättre än Jay-Z:s "I did it my way" som kom samma år.
5. Book of rhymes (God's son) - extremt meta och self-indulgent, ändå trevlig låt.
6. U gotta love it (The Lost Tapes)
7. Last real nigga alive (God's son) - producerad av Ron "Etherboy" Browz.
8. Nothing lasts forever (The Lost Tapes)
9. Mastermind (God's son)
10. Purple (The Lost Tapes) - har tyvärr ingenting med purple kush att göra.
11. Dance (God's son) - Nas mest nakna låt någonsin, det gör ingenting att gitarren är lite cheesy.
12. Heaven (God's son) - fantastisk låt som går i 6/8-takt med en rappare som måste bita ihop för att undvika ett nervöst sammanbrott. "My mom's in chemo"...

Jag orkade inte göra samma behandling av dubbelalbumet "Street's Disciple" (2004), men rent hypotetiskt borde det gå att koka ner även den kalkonen till tolv lysssningsbara låtar. Men det gick lite utanför ramarna för det här projektet. Poängen var att The Lost Tapes fick oss, eller i alla fall mig, att omvärdera Nas. Tack för det.
#1 - - Henke:

Kul projekt, men du har aningens fel. It was written är väldigt långt från dålig utan snarare hans näst bästa. The message, Street dreams, I gave you power, affirmative action, If I ruled the world osv.



Stillmatic är däremot skräp (Ether! Get yourself a gun!! Braveheart party!!!), ungefär som resten av Nas karriär, förutom The lost tapes då. Doo rags är nog med bland hans 5 bästa låtar någonsin.

#2 - - Nicholas:

Ok, du tycker att Ether och Got urself a gun är skräp? De är kanske tio gånger bättre än Street Dreams.

Textmässigt är It was written top notch, men tyvärr sabbas skivan av Trackmasters produktion. Framförallt är den ett anmärkningsvärt steg neråt, kvalitetsmässigt, från Illmatic. Man kommer liksom inte runt det.

#3 - - CM:

it was written är inte värdelös men street dreams är ren buskis.

#4 - - Max:

En Nas-treat som alla kanske inte tänker på är annars Give it up fast på Hell on Earth

#5 - - Nicholas:

Låt oss inte heller glömma Verbal intercourse...

#6 - - Max:

oförglömlig. liksom your beef is mine.

#7 - - Henrik:

Okej, jag backar om street dreams då, men det gör inte Stillmatic bättre. Och ja, Ether är skräp. Beatet duger väl i krig men textmässigt är Nas "cookie cutter homophobia" (för att citera Noz) inte mycket att skriva hem om.

Att produktionen är sämre på It was written än Illmatic är såklart sant, men man måste ändå jämföra IWW med resten av Nas diskografi och inte bara ställa den mot en odödlig klassiker.

#8 - - Max:

Det blir ju inte en dålig text bara för att den är homofobisk. Ska man avfärda hiphoptexter för att de inte är politiskt korrekta blir det inte så mycket kvar att lyssna på.

#9 - - Jesper:

Vilken utmärkt ide. Jag bygger genast om mina spellistor. Esco, let's go.

#10 - - Nicholas:

Håller med Max. Ether är inte en gaybashande låt, texten handlar ju inte om bögar, den handlar om Jay-Z. "I rock hoes, you Roc Fellas" - ändå fyndigt.



PS jag hatar inte It was written, men jag tycker att det är en relativt ointressant skiva, en transportsträcka mellan tidiga geni-Nas och den mogna knepiga Nas. Han hade blivit lite mer allvarlig, men ännu inte psyko-hybris-messiaskomplex-allvarlig, bara trist allvarlig. Han försökte typ vara hård. Rätt oengagerande.

#11 - - Haso:

Jag har plockat ihop albumen på Spotify, det tog inte längre än 5 minuter.



I am:

http://open.spotify.com/user/hasanramic/playlist/2tGUtQSuuY57GI9BFDNdkK



Stillmatic: http://open.spotify.com/user/hasanramic/playlist/5mtH53odyzIeCTHuPYt2YQ



God's Son: http://open.spotify.com/user/hasanramic/playlist/1cIQbjOheb3taLvstt2l0x



/H

#12 - - Nicholas:

Fan vad fint!

#13 - - petter417:

Hate Me Now är o har alltid varit min favoritlåt me Nas

#14 - - jeps:

This is how it´s done son! he´s back!

#15 - - Giraffo:

Jeg pleide å hate It Was Written fordi den ikke var Illmatic og fordi Trackmasters var slappe - men ties have changed. Nå hæres IWW bedre og bedre ut for hvert år som går - og jeg vil rangere den nesten like høyt som Illmatic. Gi den en fair sjanse - den er bedre enn alle tidlige Jay-Z-album som ikke heter Reasonable Doubt. Og hvis vi restituerer IWW, står plutselig Nas der med fire klassiske til nær-klassiske utgivelser: Illmatic, IWW, Lost Tapes og Stillmatic (Braveheart Party teller ikke - den ble kuttet på annetopplaget). Dessuten er Untitled undervurdert. Endel halvslapp produksjon, ja vel, men man kjøper ikke Nas-album for produksjonen, og en fokusert Nas kompenserer for nesten alt annet i denne verden.

#16 - - Giraffo:

To typos i annen linje: "times" og "høres" - sorry!

#17 - - Giraffo:

Dessuten: fun fact! Alabamarapper Bentley (beste verset på G-Sides In The Rain) synes faktisk at første disken på Street's Disciple er det beste Nas-albumet...

#18 - - Nicholas:

Haha! Bentley borde skriva ett blogginlägg och motivera sin sjuka åsikt.



Det irriterande med Untitled är att den KUNDE ha varit fantastisk, men han orkade liksom inte gå all the way med projektet. Men vissa låtar, som "N.I.G.G.E.R. (The Slave & the Master)", är top notch.

#19 - - Giraffo:

Jeg synes det var mye som var bra - men N.I.G.G.E.R. er definitivt blant de beste to-tre låtene. Sjekket du noengang ut denne fan-versjonen her, forresten? Den beholder det som var bra og forsøker å fikse på noe av det som ikke var essensielt: http://bit.ly/9tjLiS Den forbedrer til og med N.I.G.G.E.R.!