I fredags var jag på Nöjesguidens prisutdelning av Stockholmspriset 2009 på Södra Teatern. Jonathan Johansson vann kategorin musik. Därefter spelade jag skivor ett tag på efterfesten på Scandic Malmen. Trevligt. Men när det gick upp för mig att Jenny Wilson och Tensta Gospel Choir skulle ge en repris av den mytomspunna (ps ett av svenska språkets bättre ord!) konsert som de gav på Dramaten i januari, på Hornstull Strand, var det bara att hoppa in i en taxi (well, snåljåpen i mig ville egentligen ta tunnelbanan) och bege sig dit.

Jag anlände i rättan tid – konserten skulle precis börja. Fem körsångare. En vansinnigt cool basisttjej. En flöjtist/saxofonist. En slagverkare. Och så Jenny Wilson, som var en majestätisk uppenbarelse i sin blodröda silkeskåpa vars huva avlägsnades först efter ca halva konserten. Åh, vad bra det var.

Jag älskar ju Jenny Wilson på skiva – debutalbumet var visserligen bättre i teorin än i praktiken (fantastiska texter, trista melodier) men på förra årets ”Hardships!” blommade hon ut på ett häpnadsväckande sätt, hon hade fått ett helt annat självförtroende, en unik musikalisk vision. Det lät lite som en blandning mellan D’Angelos ”Voodoo” och Joni Mitchells ”Hejira” men ändå helt personligt, och mycket modernt. Jag gav skivan högsta betyg i Nöjesguiden men tyvärr lyckades jag inte övertyga Stockholmsprisetjuryn om att nominera Wilson i musikkategorin.

Hur som helst. Nöjesguiden var nog det sista Jenny Wilson tänkte på när hon genomförde sin strålande, intensivt inspirerade konsert. Det som hade låtit bra på skiva lät ännu bättre live, samspelet mellan kör och solosång var fulländat, blåset satt som en smäck, och man märkte att Jenny Wilson blev taggad av hela den visuella grejen. Åh, vad bra hon är. Hoppas nästa skiva kommer snart.