Hi haters! Tänkte egentligen skriva ett inlägg om Hiroki Kikuta idag, men jag har lite ont om tid eftersom jag ska på rap quiz snart. Så ni får nöja er med det här köttbenet: topp fem låtar från skivbolaget Hi Records.
1. O.V. Wright - Without you
2. Jean Plum - Look at the boy
3. Ann Peebles - You got to feed the fire
4. George Jackson - Aretha, sing one for me
5. Al Green - I've never found a girl
Den viktigaste poängen med den här listan är denna: Al Green var INTE den bästa manliga sångaren på Hi. Det var den kriminellt underskattade O.V. Wright. Jag säger inte detta för att vara kvasikaxigt konsensusbrytande, eller för att Al Green är sönderspelad (vilket han i och för sig är), utan för att det är sant. Al Green hade en fantastisk röst, och så var han ju ung och snygg och charmig också, det är klart att han blev stjärnan. Men O.V. Wright hade något annat, en tärande ångest, ett brinnande helvete som framträdde varje gång han sjöng. Al Green kunde sjunga sorgliga sånger, men han kunde aldrig göra sig av med den där charmerande och förföriska sidan. Som bäst var han i de stunder då han bejakade värmen i sin röst, och därför är den sprudlande "I've never found a girl" min favoritlåt med Al Green (men Kris Kristofferson-covern "For the good times" kommer inte långt efter).
När O.V. Wright sjöng hyfsat glada låtar var det dock alltid en schimär, ett desperat försök att lätta upp stämningen - svep whiskyglaset och förneka ångesten. Deppigt i sig. Hans röst kanske inte är lika karakteristisk som Al Greens, men ändå väldigt personlig - det låter ofta som att han nyss varit hos tandläkaren och bedövat halva käften, det låter liksom som om han sjunger allt från ena mungipan. Och ändå låter det så sjukt bra, så otroligt fyllt med passion. Jag saknar ord för att beskriva hur bra "Without you" är. Den får mig att rysa, blunda och nästan falla omkull. Det är soul som skär igenom livet som en kniv i en bioduk. Det är the pinnacle of western civilization.
Ann Peebles album "I can't stand the rain" har ni säkert lyssnat på hundra gånger och läst om lika många gånger, så jag ska inte gå in mer på det, men för er som INTE har hört det: gå och skaffa det. Nu. Det är kanske det bästa soulalbumet som gjorts. Ann Peebles är också så himla mycket mer intressant som artist än Al Green, för hon uttrycker något annat - sårbarhet, mänsklighet, bitterhet. Och varje låt på denna skiva - som långt ifrån är det enda hon gjort som är värt att lyssna på, kolla in "Give me some credit" till exempel - är ett mästerverk. Eller okej, kanske inte "Do I need you", men what the hell. Det är en sån där typisk "oj, vi fick visst en hitsingel, vi gör en ny låt som låter nästan likadant"-låt, såna är väldigt vanliga i soulhistorien. (Har jag skrivit om det här förut? Det känns som det. Pinigt. Elller bara straight up déjà vu.) Jag kan leva med den, det är lugnt.
#2 -
-
s:
"..ftersom jag ska på rap quiz snart. "
Glöm inte "att lysa upp ett rum, ett sammanhang"
#3 -
-
bridgeman:
schysst lista att lyfta upp rummet med men jag föredrar nog Eddie Floyds version även om det blir målfoto. Och bara att du nämner Jean Plums fantastiska låt borde ju rendera i minst 100 inlägg. Spamtjejerna tyckte nog att det var dags att sätta ned foten ang Lokkoinläggen.
#4 -
-
Amat:
Min favoritlåt med O.V. Wright som definitivt lyfter rummet är Let's Straighten It Out. Och med Ann Peebles är det Trouble, Heartaches & Sadness!
#5 -
-
Nicholas:
Du har definitivt en poäng, Max, angående O.V. Wright och låtmaterialet. Håller också med om att Let's straighten it out är fantastisk, inte minst det funky pianot (ovanligt för Hi). Syl Johnson är grym, men jag gillar nog ändå O.V.:s röst mer.
#6 -
-
D:
Schysst lista men i min bok finns det inget utgivet på Hi som slår Al Greens "Simply Beautiful" tätt följd av densammes "Here I Am Come And Take Me". Sedan vad gäller tärande ångest så är väl Green själva sinnebilden för någon som slits mellan sin kärlek till köttet och kärleken till Gud. Så till den grad att han så småningom lämnade den sekulära musiken helt under många år.
#7 -
-
A:
Hur gick det i rapquizet?
#8 -
-
Max:
lyssnar i detta nu på följetongen "anyway the wind blows" och "wind, blow her back my way" med syl johnson. grymt med texter som spänner över flera låtar.
#9 -
-
matti alkberg:
Är inte lika hej och du som ni andra i den här världen men jag tycker Al Wilson, Billy Stewart och Billy Paul (särskilt på Ebony Woman) är bäst. Gillar när det är lite folk och jazz snarare än blues och dans i det. Inte för att ni ville veta.
#10 -
-
Mårten:
Fin lista, jag hade in hört hälften och tyckte mycket om det. Har inte koll på skivbolag och sånt.
Men varför länkar du inte till låtarna? Dina analyser i all ära, men du borde ju "utnyttja bloggmediets fulla potential" och hela den grejen.
Lite mindre copypastande för oss läsare skadar inte.
Hej!
#11 -
-
Nicholas:
I don't roll like that.
Ursäkta men var i helvete är Syl Johnson? Och skulle never found me a girl vara al greens bästa? Nejdu. Strong as death (sweet as love) och Something är ungefär hundra gånger bättre, för att bara nämna ett par. I something får du dessutom din ångest också för en gångs skull. Men visst, Syl, Ann och OV är mer intressanta än Al, även om Al har en vackrare röst.
O.V wright hade en grym röst men han fick ju knappast det bästa låtmaterialet direkt; skulle säga att han har ungefär fem låtar från hi-eran som går att lyssna på. en av dem är visserligen den helt fantastiska Let's straighten it out, som borde varit med på listan. Håller dock med om att feed the fire är en av ann peebles bästa, men jag tycker troubles, heartaches and sadness slår den. Aretha, sing one for me är naturligtvis makalös och Look at the boy är ren och skär extas. Skulle antagligen ha med den inte bara på en topp fem Hi utan topp fem soul öht.