Jag var på konsert på Berwaldhallen i torsdags. Roland Pöntinen invigde den nya Steinwayflygeln och spelade verk av Schumann och Chopin. Jag håller på med en stor artikel om dessa två jubilarer för Opus så det passade givetvis som handen i handsken. Jag lyckades dessutom få en intervju med Roland, vilket var kul eftersom hans ”Roland Pöntinen plays piano music by Erik Satie” hade väldigt stor betydelse för mitt intresse för klassisk musik när jag var i tonåren; det var den första klassiska skiva som jag köpte (efter att ha lånat den x antal gånger från Simrishamns bibliotek).

Men konserten? Nja. Som jag skrev i ett sms till en vän efteråt: mer intressant än bra. Intressant som i ”know your enemy”-intressant. Jag har en hatkärlek för Chopin, där hatet dominerar. Hans musik är borgerlig och insmickrande, spektakulär och flashig, dramatisk på ett teatralt sätt, utstuderat känslomässig på ett cyniskt och vidrigt sätt. Having said that: han var sjukt bra på att komponera. Faktiskt. Nyskapande, strukturmässigt briljant och glasklart kommunikativ. Men det räcker inte. Chopins musik räddar inga liv, för den är inte gjord för att rädda liv. Den är gjord för att imponera på överklassen, den är melankolisk på ett trevligt sätt. Borgerlig musik. Det sista verket som framfördes var en barcarolle, alltså ett stycke som rytmiskt och melodiskt skulle suggerera fram känslan av att glida fram på en gondol i mysiga Venedig. Jesus Christ.

Schumann då? Jag gillar ju Schumann, men mer för hans ambitioner och hans tillkortakommanden än för hans verk (med några undantag). Jag kan identifiera mig med det där, att ha idéer som är bättre i teorin än i praktiken. Schumann var så himla mänsklig. Och liksom ett fan: han älskade musik och litteratur, tröttnade aldrig på att hylla exempelvis Chopin (trots att Chopin fnyste åt Schumanns musik), det är fint. Roland Pöntinen spelade ett par av Schumanns romanser, och de var rätt fina, men sen spelade han det hopplösa fragmentariska verket ”Carnaval” som inte gör någon glad. Det är rastlöst, kaotiskt och extremt känsloladdat – sannerligen romantiskt – men så himla bra musik är det inte.