Billy Wilder kan inte göra något fel. Han kan inte det. Alla filmer jag sett av honom har varit fantastiska, och så olika sinsemellan - The Apartment, Sunset Boulevard, Double Indemnity, Åklagarens vittne, Some like it hot - och ikväll såg jag ännu en som var helt underbar. Nämligen Love in the afternoon från 1957 med Audrey Hepburn och Gary Cooper i huvudrollerna. I huvudrollerna fanns även Paris. Och musiken.

Ja. Det var en romantisk komedi som handlade om sexualmoral, könsroller och musikens makt. Helt outstanding. Manuset skrevs av I.A.L. Diamond som Billy Wilder samarbetade med även till Some like it hot, The Apartment och One two three (som är nästa Wilderfilm jag planerar att se). Men det är utan tvekan Billy Wilders känsla för trovärdig psykologi, kvick dialog, perfekt klippning och dramatisk musikläggning som fick filmen att skina.

Man kan säga att det är ett triangeldrama - Gary Cooper spelar en rik gammal playboy som ligger med massor av kvinnor i massor av städer, och när han gör det i Paris anlitar en svartsjuk make till ett "offer" en privatdetektiv för att peka ut honom. Denne privatdetektiv - en helmysig Maurice Chevalier - känner väl till svinet Cooper och har en hatblandad förtjusning för honom (han genererar en hel del kunder!). Detektiven har också en dotter, unga söta Audrey Hepburn som spelar cello i en orkester, och givetvis blir Audrey Hepburn kär i den gamle kåtbocken. Scenen då de ska träffas första gången är briljant gjord: det klipps fram och tillbaka mellan den oroliga Hepburns Haydn-spelande orkester och Coopers hotellsvit där ett gäng inhyrda romer spelar "passionerad" dansmusik som bakgrundsunderhållning medan han uppvaktar den gifta kvinnan. Sen krockar musikstilarna, när Audrey Hepburn springer uppför hotellets trappa, oskuldsfullheten blandas med upprörd längtan, och efter det är Haydn förlorad.

I en annan scen är Audrey Hepburn på opera med en jämnårig kille som uppvaktar henne men som hon inte är intresserad av (här som på många andra ställen påminde filmen om "An Education", fast det givetvis är tvärtom), de ser Tristan och Isolde och när hon sitter där uttråkad med operakikaren får hon syn på Gary Cooper - det här är kanske ett år sedan de sågs förra gången - med en annan kvinna. Ett så kongenialt val av musik! Det är förspelet till operan som hörs, det som illustrerar förtärande åtrå mer än kanske något annat stycke i musikhistorien, och medan Audreys nördiga dejt dirigerar för sig själv, helt uppslukad av musiken som han är så imponerad av (hjälp, han var den karaktär jag relaterade till mest i filmen, den stackars nörden som är dömd att förlora...) är hon helt uppslukad av sin längtan efter den äldre machomannen Cooper.

Men den mest uppenbara musikreferensen i filmen är den lättsamma och sentimentala valsen "Fascination" (spotifylänk) som den romska orkestern alltid spelar som sista låt innan de går för kvällen och hänger upp en "please do not disturb"-skylt på Coopers dörr, dvs det är förspelet till sex. Audrey Hepburn kan inte låta bli att nynna på den när hon är kär och lycklig, och medan den uppvaktande Wagnerofilen tycker att det är en banal melodi (sensmoral: är man blind för pop är man blind för kärlek!) så blir hennes visslande på melodin en viktig pusselbit för pappan i hans detektivarbete... Mer ska inte sägas om detta, men allt är väldigt elegant utfört i filmen (även om man tröttnar lite på melodin när man hör den för femtionde gången).

Det man tänker på när man ser filmen är dock inte bara musiken, utan även den syn på sex, könsroller och "the game" som genomsyrar berättelsen. Att Gary Cooper har haft många kvinnor ses som förkastligt men ändå respektingivande (på ett pseudoförfasat sätt) för både far och dotter. För honom själv är det helt normalt, han är den moderne liberale västerländske mannen, helt utan bojor, it's the 1950's baby. Tanken på att en ung kvinna kan ha ett sexliv och erfarenheter med män som hon inte är gift eller ens tänkt ha långa förhållanden med är däremot outhärdlig för Gary Cooper, och det är hans motstånd mot detta som blir Audrey Hepburns nyckel till hans hjärta: han kan bli svartsjuk, han kan bli possesiv, han kan bli knäckt av tanken på att kvinnan som han vill vara med är lika fri och kåt som han själv. Pappan är givetvis (klassisk filmkliché) inte heller särskilt peppad på att Audrey blir vuxen och får vuxna behov, men han är ändå rätt soft - han är både romantisk och förnuftig, och det viktigaste för honom är att hans älskade dotter ska vara lycklig och att vem det nu är som ligger med henne verkligen älskar henne.

Pappans ömhet till trots finns det något starkt symboliskt, nästan rituellt, över hur han lämnar över dottern till en annan man, att vårdnaden så att säga övergår från beskyddande fader till beskyddande älskare. Man kan jämföra med slutscenen i "Dirty Dancing", en film som ju är en fest för oidipala tolkningar. Här blir flickans cello (eller egentligen cellofodralet!) ett extremt symboliskt laddad föremål - Audrey Hepburn lämnar alltid den utanför hotellrummet under hennes kärleksmöten med Gary Cooper, och plockar upp den på vägen hem igen (och blir då liten flicka/dotter igen), men i slutet blir det pappan som bär hem cellon (förlåt, var tvungen att avslöja det).

Vad ska man då tycka om den unkna hora/madonna-grejen? Att Gary Cooper tycker om sin älskarinna mer eller mindre beroende på vad han tror sig veta om hur rikt hennes sexliv är? Ja, givetvis är det en extremt unken sak. Men samtidigt är det ju trovärdigt. Det är som när man ser på Mad Men, eller bara läser en bok från 60-talet: andra regler gällde för män och kvinnor (och gör det fortfarande, fast i Sverige mer outtalat). Det man önskar är ju att en kille som har den här synen på kvinnor ska bli straffad i filmen, att han inte ska förtjäna kvinnans kärlek. Men 1) det här är en romantisk komedi, de brukar inte sluta jättetragiskt och 2) folk ÄR dumma i huvudet och BLIR kära i folk som inte förtjänar det. Och faktum är att när Gary Cooper väl blir kär i Audrey Hepburn så passerar han en gräns, och därefter verkar det vara ovidkommande huruvida hon faktiskt är så erfaren som hon sagt att hon är eller om hon inte är det. Han har passerat förälskelsens gräns och efter det tror jag faktiskt att han skiter i hennes "skamlöshet". Han är bara kär, vill bara vara med henne. Jag tror i alla fall det.

Det enda som man kan ha emot filmen är annars är att Gary Cooper inte är särskilt attraktiv (annat var det i "Ball of fire" som gjordes 20 år tidigare, den måste ni kolla upp, höjdarfilm till romantisk komedi!), men det är å andra sidan ingenting som förnekas i filmen - han ska vara gammal och keff, det ska vara stötande att han blir ihop med en så ung tjej.

Jaja. Nu har jag babblat nog. Men se denna film! Och se allt annat med Billy Wilder också. Han var ett geni. Själv får jag lust att se Paris je t'aime. Frankofilin är törst som aldrig kan släckas. Ungefär som Tristan och Isoldes passion.