Igår såg jag Claire Denis "White Material" på bio. Den var väldiigt bra. Efter förra veckans Hynek Pallas-understreckare med eftersnack var jag lite orolig för att jag inte skulle kunna tänka på något annat än klippningen när jag såg filmen, men som tur var brände dramat genom alla intellektuella hinnor.
Man blir så förtvivlad när man tänker på afrikanska länder som det (icke namngivna) som skildras i White Material. Det postkoloniala dilemmat är så stort och omfattande att det ofta känns omöjligt att ha något hopp för framtiden. Men det som är bra med White Material är att den inte försöker förklara något eller sammanfatta något (en film som "The Constant Gardener" känns betydligt mer tillrättalagd och präktig, nästan självgod - "Blood Diamond" också kan jag tänka mig, men den har jag inte sett), den är liksom inte gymnasieeleven som räcker upp handen under samhällslektionen. Den fokuserar på känslan - känslan av kaos, och förnekelsen av denna. Det är bilder, inte faktarutor.
Isabelle Hupperts Marie vägrar lämna sin kaffeplantage, trots att alla andra vita har lämnat landet, trots att hon kan bli rånmördad när som helst utan att någon skulle sörja det. Hon vägrar att acceptera att landet inte är hennes land, och man förstår henne. Det enda man har som vit arvtagare till vita kolonisatörer i Afrika är övertygelsen om att det här är rätt, att det här är mitt land lika mycket som alla andra som fötts här, att det är de som säger annorlunda som är rasister, inte jag. Släpper man den övertygelsen faller allt. Släpper man det är ens liv vidrigt. Det går inte. Så man måste tro. Det är därför Marie vägrar lämna sin kaffeplantage. Den är min, tänker hon, det här landet är mitt. Hon tror att hon är en fransk bonde som står stadigt i båten och inte låter sig skrämmas när landet invaderas av nazister. Hon har fel - men hon har inget val. Hennes beteende känns naturligt, logiskt, trovärdigt - trots att man aldrig riktigt får några sympatier för henne. Det är därför filmen är så bra.
Jag kommer att tänka på en annan Isabelle Huppert-roll, den hon gjorde i Michael Hanekes "Vargens tid". Även där är hon en sammanbiten kvinna som lever i en helt sjuk miljö men vägrar låta det krossa henne. Hon är väl bra för den typen av roller, lätt att typecasta, alla älskar hennes kyla. Men rollen som Marie känns som mer än en dussinroll, kanske för att Claire Denis (och Huppert själv) lyckats strippa bort den aura av kaxigt kraftfull elegans som hon har, den som endast tycks finnas hos vissa franska kvinnor. Hon ser, inte trasig ut, men sliten. Världen hon lever i har gjort avtryck på hennes fräknar och hennes hår.
Man kommer att tänka på Doris Lessings "The Grass is Singing" också. Fast det är en historia som faktiskt känns mycket mer schematisk och tillrättalagd i jämförelse, även om den är fantastisk. Om en film kan få världslitteratur att framstå som tillrättalagd har man nog lyckats som regissör. White Material lyckas, liksom exempelvis den iranska "Kvinnor utan män", förena politik (berättelsen), psykologi (karaktärerna) och poesi (fotot, klippningen och den snyggt upphackade kronologin). Det är helt enkelt en asbra film - se den.
PS kul att se Christopher "Highlander" Lambert som co-star i en sån här highbrow film! Mannen med filmvärldens mest monotona röst (alltså den är riktigt monoton) och den mest sensationella näsan för b-filmsmanus ("Beowulf"!) är faktiskt ganska intressant. För det första: han har en ögonsjukdom som är så allvarlig att han praktiskt taget är blind utan glasögon, men han kan inte ha på sig linser, varför han praktiskt taget är blind i alla filmer han är med i, och det har lett till vissa skador när han gjort sina egna stunts (!!). För det andra, han har världens bästa sidokarriär enligt Wikipedia: "Along with owning a mineral water business and food processing plant, Lambert produces Côtes-du-Rhône wines with partner Eric Beaumard. The vineyard is located in Sainte-Cécile-les-Vignes, France. The label, Les Garrigues de Beaumard-Lambert, tops out at 4,000 cases and is sold mostly in Europe. Beaumard has primary creative control of the winery, but Lambert conducts barrel tests and monitors the various stages of evolution". Ändå mysigt. Medan andra 80-talsactionhjältar på dekis måste stämpla och vara med i Sylvester Stallones desperata nostalgifilm sitter Christopher Lambert på en vingård i Frankrike och smakar av årets skörd. Hade jag varit Claire Denis hade jag också ringt honom.
Man blir så förtvivlad när man tänker på afrikanska länder som det (icke namngivna) som skildras i White Material. Det postkoloniala dilemmat är så stort och omfattande att det ofta känns omöjligt att ha något hopp för framtiden. Men det som är bra med White Material är att den inte försöker förklara något eller sammanfatta något (en film som "The Constant Gardener" känns betydligt mer tillrättalagd och präktig, nästan självgod - "Blood Diamond" också kan jag tänka mig, men den har jag inte sett), den är liksom inte gymnasieeleven som räcker upp handen under samhällslektionen. Den fokuserar på känslan - känslan av kaos, och förnekelsen av denna. Det är bilder, inte faktarutor.
Isabelle Hupperts Marie vägrar lämna sin kaffeplantage, trots att alla andra vita har lämnat landet, trots att hon kan bli rånmördad när som helst utan att någon skulle sörja det. Hon vägrar att acceptera att landet inte är hennes land, och man förstår henne. Det enda man har som vit arvtagare till vita kolonisatörer i Afrika är övertygelsen om att det här är rätt, att det här är mitt land lika mycket som alla andra som fötts här, att det är de som säger annorlunda som är rasister, inte jag. Släpper man den övertygelsen faller allt. Släpper man det är ens liv vidrigt. Det går inte. Så man måste tro. Det är därför Marie vägrar lämna sin kaffeplantage. Den är min, tänker hon, det här landet är mitt. Hon tror att hon är en fransk bonde som står stadigt i båten och inte låter sig skrämmas när landet invaderas av nazister. Hon har fel - men hon har inget val. Hennes beteende känns naturligt, logiskt, trovärdigt - trots att man aldrig riktigt får några sympatier för henne. Det är därför filmen är så bra.
Jag kommer att tänka på en annan Isabelle Huppert-roll, den hon gjorde i Michael Hanekes "Vargens tid". Även där är hon en sammanbiten kvinna som lever i en helt sjuk miljö men vägrar låta det krossa henne. Hon är väl bra för den typen av roller, lätt att typecasta, alla älskar hennes kyla. Men rollen som Marie känns som mer än en dussinroll, kanske för att Claire Denis (och Huppert själv) lyckats strippa bort den aura av kaxigt kraftfull elegans som hon har, den som endast tycks finnas hos vissa franska kvinnor. Hon ser, inte trasig ut, men sliten. Världen hon lever i har gjort avtryck på hennes fräknar och hennes hår.
Man kommer att tänka på Doris Lessings "The Grass is Singing" också. Fast det är en historia som faktiskt känns mycket mer schematisk och tillrättalagd i jämförelse, även om den är fantastisk. Om en film kan få världslitteratur att framstå som tillrättalagd har man nog lyckats som regissör. White Material lyckas, liksom exempelvis den iranska "Kvinnor utan män", förena politik (berättelsen), psykologi (karaktärerna) och poesi (fotot, klippningen och den snyggt upphackade kronologin). Det är helt enkelt en asbra film - se den.
PS kul att se Christopher "Highlander" Lambert som co-star i en sån här highbrow film! Mannen med filmvärldens mest monotona röst (alltså den är riktigt monoton) och den mest sensationella näsan för b-filmsmanus ("Beowulf"!) är faktiskt ganska intressant. För det första: han har en ögonsjukdom som är så allvarlig att han praktiskt taget är blind utan glasögon, men han kan inte ha på sig linser, varför han praktiskt taget är blind i alla filmer han är med i, och det har lett till vissa skador när han gjort sina egna stunts (!!). För det andra, han har världens bästa sidokarriär enligt Wikipedia: "Along with owning a mineral water business and food processing plant, Lambert produces Côtes-du-Rhône wines with partner Eric Beaumard. The vineyard is located in Sainte-Cécile-les-Vignes, France. The label, Les Garrigues de Beaumard-Lambert, tops out at 4,000 cases and is sold mostly in Europe. Beaumard has primary creative control of the winery, but Lambert conducts barrel tests and monitors the various stages of evolution". Ändå mysigt. Medan andra 80-talsactionhjältar på dekis måste stämpla och vara med i Sylvester Stallones desperata nostalgifilm sitter Christopher Lambert på en vingård i Frankrike och smakar av årets skörd. Hade jag varit Claire Denis hade jag också ringt honom.