I fredags spelades endast kompositioner av Clara Schumann. Sympatiskt drag, denna fascinerande människa kan man ju inte få nog av. Tyvärr, och intressant nog, visade det sig att hennes musik var - rätt trist. Liksom präktig och ospännande. Jag är övertygad om att det beror på att hon inte blev uppmuntrad att komponera mer - Robert Schumann var väl ett lika stort ego som alla andra självutnämnda genier och pallade nog inte att bli utkonkurrerad av sin fru på ännu en front (hon var konsertpianiststjärna, han var misslyckad kritiker-cum-tonsättare). Och hon hann väl inte roa sig så mycket med komponerande när hon hade fullt upp med att föda och uppfostra en massa barn, försörja familjen och pyssla om sin känslige make. Hur som helst var de kompositioner som framfördes under denna kväll - pianostycken, en trio, några sånger - inte särskilt intressanta. Rent tekniskt var de kanske "bättre" än Schumanns alster, solopianostyckena lät fylligare och mer ornamenterade, men de saknade ett personligt tilltal. Ett väldigt fint stycke av Clara är "Variationer på ett tema av Robert Schumann" som hon komponerade mot slutet av hans liv. Det spelades tyvärr inte denna kväll.
Sista dagen var en underbar final. Robert Schumanns pianokvartett och pianokvintett, båda från 1842 då han var 32 år gammal. Det här var kammarmusik när den är som bäst. Lustfylld, händelserik, dynamisk, melodierna bollas mellan de olika instrumenten, de långsamma satserna var hjärteskärande vackra och de snabbaste satserna var våldsamt kraftfulla. Musikerna var toppen, jag gillade speciellt violinisten Fredrik Paulsson (som i sina svarta skjorta, svarta byxor, slanka figur och vackra kindben såg ut som en blandning mellan en ung Stellan Skarsgård och djävulen) som spelade med eld i blicken och ett dödligt allvar. Om hans violin hade gått sönder mot slutet av något av de virtuosa partierna hade jag inte blivit förvånad.
Det är alltid lika spännande att gå på en konsert med klassisk musik. Hur ska det gå? tänker man. Det kan ju gå hur som helst, det rör sig om musik som är skitsvår att spela felfritt och ännu svårare att göra till sin egen. Publiken väntar spänt och håller tummarna. Musikerna tar ett kollektivt hopp från den högsta trampolinen, en simhoppares hopp, med skillnaden att simhopparens sekunder sträcks ut till många minuter. Man håller andan (om det är musik värd ens uppmärksamhet, alltså) och pustar lyckligt ut när hoppet genomförts på ett bra sätt. Efter den här finalkonserten var jag helt slut. Musiken var så engagerande, så skarp, så bra. Och musikerna höll hela vägen. En eloge för det.
Jag hittade en inspelning av kvartetten & kvintetten på Spotti. Inte lika bra, men ändå rätt nice:
Quatuor Schumann – Schumann: Piano Quartet, Op. 47 & Piano Quintet, Op. 44
Bra recension! Håller med om kompositionerna av Clara. Men hennes dikter var fina, ganska ballt att hon bara var 15 när hon skrev dem. Tror att du har rätt i att hon säkert inte hade tillräckligt mer tid att komponera sen när alla barnen föddes. Ps. Gillar din simhoppsliknelse.