01:36 28 AUG Belle and Sebastian
Stuart Murdoch är 40+ och kåt. Inget fel med det, men det var lite väl obvious under kvällens konsert, då den gamle indiehjälten mellansnackade om "the girls here in Sweden, you are so beautiful", bjöd upp några av dem på scenen för att dansa, sa "I'll see you... I'll be seeing some of you later this evening perhaps" och crowdsurfade utan att någon hade bett honom om det. Han betedde sig helt enkelt som Akon. För övrigt lät de nya låtarna rätt kassa, en lät som Wilmer X. Men inget av det där spelade någon roll när de spelade The State I Am in, Lazy Line Painter Jane, The Boy with the Arab Strap och den magnifika avslutningslåte Sleep the Clock Around. Belle and Sebastian fångar tonårens pojk- och flickrum bättre än något annat band. Det är ljudet av att stänga dörren, knyta näven och längta. Man var tyst. Man var passiv. Man lyssnade på Belle and Sebastian. Det var fint att se dem.
02:06 28 AUG Robyn
Jag såg Robyns konsert från en liten kulle vid ett stort fint träd lite till vänster om den stora crowden. Man såg jättebra. Men jag ångrar ändå lite att jag inte stod i mitten och dansade röven av mig. För Robyn var underbar. Hon är en sån fantastisk artist, hon är bättre än sina låtar. Hon dansade så snyggt och genomtänkt, hon sjöng sina sånger med total inlevelse och utlevelse, allt var så perfekt. Man älskade henne och kunde inte ta ögonen ifrån henne. Hade jag stått där i mitten och röjt hade jag tyckt att konserten var magisk, men eftersom jag stod en bit ifrån kunde jag distanserat dissikera låtarna och konstatera att: en del av dem är rätt lökiga. Teddybears-covern var givetvis helt vidrig, men även vissa av Robyns egna låtar är rätt tunna. Fast det spelar ingen roll - förutom att vara en underbar artist har hon gjort tre (3) odiskutabla mästerverk, Be Mine, With every heartbeat och Dancing on my own. Det är poplåtar så fulländade, till text, melodi och produktion, att man bara baxnar. Kent och Lars Winnerbäck har gjort 200 låtar var men ingen är av den kalibern, fattar ni vad jag menar? Så jag älskar Robyn. Hon spelade samtliga dessa tre ikväll, Be mine hade tyvärr ett nytt beat som lät rätt trist och tog bort låtens magi (å andra sidan förstärkte det mörkret och pessimismen i låten), men man fattar varför hon gör så, hon måste ha spelat den låten tusen gånger de senaste fem åren, hon kan inte känna någonting för den om hon gör den likadant varje gång. Hon avslutade konserten med With every heartbeat. Varje textrad brände i min bröstkorg. Det är det som kännetecknar all musik som verkligen betyder någonting - det är låtar som handlar om dig och mig, om verkligheten. Det är så ballt att Robyn är en late bloomer, jag menar, hon var en rätt tråkig artist i början av 00-talet. Men sen reste hon sig som fågel Fenix - I was so much older then, I'm younger than that now, som Dylan sa - och blev Sveriges på många sätt största artist. En kompis poängterade: när man såg Håkan Hellström på Way Out West tänkte man att det här är så bra som en artist bara kan bli live, men man hade fel, för Robyn var bättre. Helt sant. Jag hoppas bara att hon ska bryta med Klas Åhlund och fokusera på roligare samarbetspartner. Hon behöver inte honom.
18:43 28 AUG Concretes och Vit Päls
Vad har hänt med hipsterstockholm? Jag väntade mig en massiv välklädd publik när jag kom till Concretes-konserten, men det var knappt någon där. Å andra sidan är bandet och dess musik knappast lika hippt som sin sångerska och frontfigur Lisa Milberg. Hon gjorde entré sist av alla och såg snygg ut i sin mörka mantel och perfekta lugg. Men under konserten kände jag mycket mer kärlek för Maria som stod bredvid och körade och dansade. Hon var liksom både varmare och coolare än Milberg, som å andra sidan har den inte helt tacksamma uppgiften att fylla avhoppade sångerskan Victoria Bergsmans skor. Men oavsett vem man gillar mest av de tre stjärnorna - är det inte gött att det är tre kvinnor som valet står mellan? Det är liksom inte John, Paul eller George. Eller Jimmy Page, Robert Plant eller John Bomham. Eller Joe Strummer, Mick Jones eller Paul Simenon. Eller Liam, Noel eller Bonehead (skoja). Det är 2010 och vi har kommit en bit i den mansdominerade rockvärlden. Det känns fint. Spelningen var för övrigt helt okej, men det hettade aldrig riktigt till. Inte om man jämför med Malmöbandet Vit Päls som jag såg direkt efteråt. Där var det kraft, sväng, glädje, allsång och en publik som inte ville att det skulle ta slut. Det var nice. Men de hade sol också, Concretes och publiken där stod i den kyliga skuggan, det kanske spelade roll...
(Det kanske ska tilläggas att jag känner Vit Päls. Men jag tycker på riktigt att de är asbra.)
01:51 29 AUG The Magic Numbers, Neon Indian och Hot Chip
Jag missade första halvtimmen av The Magic Numbers konsert. Den delen som var kvar var trevlig men inte, well, magisk. Bäst var när de bjöd in First Aid Kit och några medlemmar från The Concretes och Shout Oud Louds och sjöng en fin cover på The Roches Hammond song. Det var lite som att se The Bands avskedskonsert, förevigad i Martin Scorseses The Last Waltz, när hela 70-talets rockelit sjunger I shall be released tillsammans. Annars måste jag säga att Magic Numbers inte är världens mest angelägna liveband. De är trevliga och mysiga, gör trygg musik med fina melodier. Men det är aldrig på liv och död, man får aldrig den där kicken. Vissa av deras låtar har ett melankoliskt djup, som Hymn for her eller några av balladerna på den nya skivan, men de spelade ingen av dem under den andra halvan av sin konsert. Bummer.
Desto roligare var Neon Indian, festivalens hippaste bokning. Från Brooklyn (såklart) men associeras mer med västkustens chillwave-rörelse (såklart). Det är vild, ball, rolig popmusik som glänser av ungdom och kaotisk energi. Trummorna hade galet mycket reverb och sångaren använde en theremin för att krydda gitarrsolona med lite extra oväsen, allt satt som en smäck. Minihitten Should have taken acid with you lät utmärkt. Men inte heller denna konsert hann jag se från början till slut – jag var tvungen att hetsa iväg till den andra scenen för att få en hygglig plats till festivalens viktigaste konsert, Hot Chip.
Och Gud vilken bra konsert det var. Hot Chip är ju ett band som har allt – underbara melodier, romantiska texter, stenhårda discobeats, ett sound som inte låter nostalgiskt, mångbottnade arrangemang, dynamiskt uppbyggda låtar, och sist men inte minst faktumet att de är ett gäng musiker som spelar ihop som ett band – de är inte bara en hipp duo bakom varsin laptop. Konserten var hits från början till slut – de inledde med Boy from school och spelade Ready for the floor som sista nummer, och däremellan kom ett pärlband av discodängor från de tre senaste skivorna. En av sångarna var frånvarande eftersom han precis blivit pappa (hans förinspelade röst var med i ett par låtar, de hade videoskärm och allt, såg lite freaky ut) och den andre sångarens röst lät lite tunn ibland, eller så var den bara dåligt mixad. Annars var det en absolut fläckfri konsert. Jag älskar visserligen Hot Chips ballader, men det var inte läge att spela någon av dem denna kväll. Nu var det disco som gällde och nog fick de oss att dansa, vråla och slänga armarna i luften. Det var härligt.
hej hej, långvarig läsare, förstagångs-kommentator.
vad är egentligen skillnaden på hot chip och magic numbers? det du skrev om MN ("de är trevliga och mysiga, gör trygg musik med fina melodier. Men det är aldrig på liv och död, man får aldrig den där kicken") tycker jag stämmer in minst lika bra på hot chip; tralliga refränger, försiktiga discoflirtar, sval ironi.
tack för fin blogg.