Själv var jag där lika mycket för den gudabenådade dirigenten som för verket som skulle framföras denna kväll: Mahlers tredje symfoni. Den längsta symfonin i den kanon som utarbetats i världens alla konserthus, runt 90 minuter lång (vad nu det säger). Jag hade inte hört den innan och jag var inte ens övertygad om att jag skulle älska den. Men jag kände för att bli sprängd i bitar, lite som när jag gick och såg Elektra på operan i vintras, jag ville att mitt kaos skulle förenas med det kaos som jag visste att Mahler kunde skildra.
Men jag blev besviken. Jag är ingen Mahlerfantast. Jag hatade hans bombastiska första symfoni när jag hörde den på konserthuset förra året. Hans mer nedtonade fjärde symfoni tycker jag om. Den här påminde mer om den första - tusen idéer i varje sats, en grotesk mosaik, ljudet av feberyra. Mahler kan liksom inte hålla sig, chilla lite och stanna kvar ett känsloläge, han ska hela tiden vidare, och de här tvära kasten blev lite jobbiga i längden. Det var som om han hade en handväska fulla av musikaliska idéer och bara vände den upp och ner och lät allt falla ner på marken huller om buller. Att säga att musiken var schizofren vore för snällt - snarare skulle jag vilja diagnostisera den med DAMP.
Men det var inte bara dåligt, tvärtom. Efter tre instrumentala satser som inte engagerade mig alls kom en fjärde sats där en sångerska, en alt, sjöng en mörk och mystisk tonsättning av en passage från Nietzches "Also sprach Zarathustra". Hon sjöng om djup sömn, om midnattens djup, att världen är djup, att sorgen är djup men att lusten är djupare än sorgen, och att all lust strävar efter evighet. Det kanske låter flummigt när jag återger det men det var mycket vackert.
Efter det kom en barnkör och körde en glättig sång om Petrus och Jesus. Varför? Den femte satsen var en irriterande kalldusch. Men sen kom den sjätte och sista satsen. Och då, mina vänner, hände något. Då uppfylldes jag av musiken på det sätt som man bara gör av viss musik, som Beethovens "Heiliger Dankgesang" eller Miles Davis "It never entered my mind" eller Tindersticks "If you're looking for a way out". Ni vet när ens liv och känslor står i fullständig korrelation med den konst som uppfyller ens sinnen. Minnena strömmar igenom en, man kan inte värja sig, man börjar nästan att gråta. Men Mahler står ju aldrig still och därför tillåts inte känslorna stå still heller. Mahler tog mig i sin hand och ledde mig än hit, än dit, från den tanken till den insikten och så vidare. Och när musiken hade nått sitt sista crescendo och tystnat lämnade jag lokalen med något som jag inte hade väntat mig: hopp om framtiden.
Han är klurig, Mahler. Han är lite av ett offer för sina pretentioner. Han ville fånga hela världen i ett enda verk, det är därför hans symfonier är så kolossalt stora. Allt ska med, allt ska skildras. Det kanske verkar sympatiskt men faktum är att det gör musiken ganska opersonlig. Det är som när Mendelssohn skrev en symfoni till äran av boktryckarkonsten: vad bryr jag mig om den? Kalla mig dum, men jag kan inte uppskatta konst om jag inte kan identifiera mig med konstverket, om jag inte kan se människan i det. När Mahler skildrar skapelsen och ängarnas blommor är det varken en skapande Gud eller en naturromantisk människa som är subjektet i musiken, utan tinget i sig, en blomma typ. Det säger mig ingenting. Allt det där beskrivande, objektiva, det skapar distans för mig. Det blir så intellektuellt. Mahlers fans känns ju väldigt intellektuella, såna där som har lyssnat tusen gånger och verkligen fattat. Men jag vill inte fatta, jag vill känna. Även om jag tycker att ett klassiskt verk låter bättre ju fler gånger man hör det så tycker jag att man måste kunna uppskatta det någorlunda första gången man hör det. Musiken måste kunna vara vacker eller gripande eller intressant vid första mötet. Annars blir det ju bara en intellektuell konstruktion att uppskatta den.
Mahler gjorde båda typerna av musik, dels sån där cerebral musik som jag avskyr, dels musik som är innerlig och mänsklig och kommunikativ och som jag älskar. Jag har fortfarande inte hört hans "Das Lied von der Erde" men jag kan tänka mig att den är bra.
Esa-Pekka Salonen var för övrigt underbar. Hans händer rörde sig så mjukt och graciöst, jag har aldrig sett på maken. Han hade total kontroll över orkestern, det var som om musiken skapades ur hans magiska händer. Hans händer var för honom som balettdansösens ben eller samurajens svärd. Det var vackert att beskåda.
Vi får aldrig glömma Mahlers sista ord på dödsbädden: "...Mozart..."