Jag har ett hatkärlekförhållande till Italien. Å ena sidan: paradiset på jorden, världens godaste mat, halva min släkt härstammar därifrån, Botticellis målningar, kyrkan i Siena, Dantes terzinvulkan, solnedgången på Sicilien, Ovidius dikter, de tidiga Antonioni-filmerna, Fellinis "8 1/2", alla coola Italian Americans. Å andra sidan: världens sunkigaste machokultur, rasismen, en politisk historia som är ett skämt, den självgoda nonchalansen inför det moderna samhället, pinsamt dålig popmusik, ett språk som är svårare än spanska men inte lika elegant som franska, det sviniga sättet som Materazzi fick bort Zidane från planen på i VM-finalen 2006. Men ändå - kärleken väger över. Kom igen, det är ju ändå Italien. (Och jag ger mig, språket ÄR magiskt.)
Igår gick jag och såg den italienska filmen "Mine Vaganti" som på svenska fått den putslustiga titeln "En italiensk familj på gränsen till sammanbrott" (jag brukar sörja att engelskspråkiga filmer aldrig får översatta titlar nu för tiden, men what's up med det här?). Bra film. Väldigt mycket Italien-porr, eller som Fredrik Strage skrev i sin recension: ibland påminner den om en Barilla-reklam. Å andra sidan utspelar den sig i Toscana och handlar om en familj som äger en pastafabrik, så vad ska man göra.
Likt "Fucking Åmål" eller "Brokeback Mountain" var "Mine Vaganti" en stor, välgjord och lättillgänglig film om homosexualitet. En nödvändig blockbuster. Det som var befriande med "Mine Vaganti" var att den lyckades ha detta tema utan att måla upp sexuell läggning som det viktigaste i världen. Huvudpersonen Tomasso identifierar sig inte först och främst som homosexuell utan som författare, en humanist och konstnär snarare än en business minded streber, och för honom är detta avslöjande en lika stor eller större potentiell chock för hans konservativa familj än faktumet att han inte är hetero. Sympatiskt, tycker jag - det är så himla reducerande annars. Porträtten av Tomassos vänner är just så, enkelspåriga och dumma, de är bögar först och främst. Scenen där de badar och sjunger med i en lökig gammal låt var lite väl cheesy för min smak. Men för den italienska filmpubliken är kanske den typen av scener ren dynamit, vad vet jag.
En annan fin sak med filmen var att den var lite ambivalent och mångtydig. Efteråt fick man tänka och diskutera: vad hände sen? Vem var han verkligen kär i? Vad hände egentligen i farmoderns flashbackscener? Var det verkligen minnen eller var det bara något symboliskt, en känsla hon hade? För att vara en dramakomedi var den förvånansvärt djup, om man får använda det uttrycket. Men först och främst var det en underhållande film, och nog fick man både skratt och lite spänning. Rekommenderas.
P.S.
Ettore Scola-referens 1: Tomasso filmas konsekvent bakifrån i en central scen, likt Marcello Mastroianni i "En alldeles särskild dag"; det var Mastroianni som föreslog att de skulle göra på det viset eftersom han, med sin alfahanneustrålning, trodde att han skulle vara mer trovärdig i rollen som homosexuell om han inte visade sitt ansikte. En gay nacke. Ändå soft.
Ettore Scola-referens 2: den moraliskt dekadenta pappan och hans feta älskarinna - påminde om "Fula, skitiga och elaka". Eller vad vet jag, det där är kanske världens vanligaste grej i Italien. Whoops, fördomar.