Nicholas: Just när Arcade Fire ska cementera sin ställning som indievärldens största arenarockband drar de i bromsen, backar ut och kör iväg på en nattlig irrfärd. Är det för sent? Gasen i botten! Finns det något kvar? Win Butler återbesöker barndomens förortstristess i ett försök att rädda minnena och stävja bitterheten. En jakt efter innerlighet, en flykt undan falskhet, en desperat kamp som han långsamt ser sig förlora. De stora poserna är nu omöjliga, indiesymfen har bytts ut mot shufflande folkrock, gråtfärdig disco och krampaktigt kramade popmelodier. Gruppen gör samma resa som Håkan Hellström: efter två album av blödande passion, ångestvrål och livsbejakande explosioner kommer ett starkt kontrasterande tredje album med eftertanke, självrannsakan och återhållen melankoli. Visst, hitsen är färre, men den nya svärtan erbjuder en ny skönhet. Arcade Fire har räddat sin heder och sin framtid.BETYG: 5/6 (från Nöjesguiden)
Annika Flynner: Jag hade svårt för Arcade Fire i början, när de hypades så intensivt efter deras första album. Det var väl gothtendenserna, och de malplacerade punkfunk-discobeatsen som poppade upp i vissa låtar, plus (det ska erkännas) den egentligen irrelevanta omständigheten att alla rockmän på tidningar som Sonic älskade dem så mycket. Men efter att med ett krossat hjärta fallit handlöst tillsammans med "Neon Bible" hösten 2007 var jag tvungen att omvärdera gruppen. Dramatiken, det mörka suget, de omsorgsfulla arrangemangen, den paradoxala hoppfulla atmosfären som lyste genom alltihop, det tilltalade mig något oerhört. Nya skivan är inte bara en väg framåt, utan helt rätt väg framåt. Känslan av att något är förlorat, att något oåterkalleligt har skett, är så väl skildrad i texterna och i musiken, det är så gripande. Och jag gillar verkligen att vissa textrader dyker upp i flera låtar, det går verkligen en röd tråd genom allt. Varje gång jag hör de inledande stråkarna på albumets sista spår, "The Suburbs (Contiued)", dör jag en smula. (Önskar i och för sig att de hade tagit bort trummorna på den låten, men man kan inte ha allt.) Om Arcade Fire tidigare visat sig vara skickliga regissörer av fancy fiktion så känns det här som de berättar om något riktigt, något enkelt och banalt - livet (som ju ibland är tämligen bull) - och de blir i ett slag mer mänskliga och sympatiska. Åh gud vad jag skulle vilja se dem live just nu.
Du går på tvärs. De e gött. Alla andra har gett skivan en kall trea. Hitsen ÄR färre. Arren är lösare, inte lika fascistiska. Men jag är helt med dig. Det är fantastiskt bra ändå, och Nico, nästa gång de är här tycker jag vi går dit hand i hand.
so lång!