Jag vill inte att det här ska bli någon konstig hiphopnostalgiblogg. Men vad ska man göra när en av ens barndomshjältar bara går och dör? Guru blev 43 år gammal. Han var född 1966, bara ett år äldre än Andres Lokko, men man skulle kunna tro att han var tio år äldre. Och så var det faktiskt under hela Gurus karriär. Även i under glansdagarna på 90-talet framstod Guru som mycket äldre än alla andra rappare, han var liksom hela tiden en gubbe, aldrig ungdomlig och cool, hela tiden vuxen och medveten, hela tiden skild från resten av hiphopvärlden. Han dog också som en gubbe - i cancer - och det gör detta rapdödsfall annorlunda från andra rapdödsfall. Det normala för en rappare är ju att bli skjuten eller något annat våldsamt och dramatiskt. Att dö som en vanlig rockartist, som en valfri The Who-medlem eller avdankad singer/songwriter som fortfarande är populär på en lokal radiostation in the midwest, det är ovanligt bland rappare. Guru var ingen Ikaros, snarare en Daidalos.
1998, året då jag fyllde 16, var Guru enormt viktig för mig. Jag var i New York och gick in i en skivaffär och köpte en massa skivor som jag hade drömt om - jag minns att Gang Starrs "Hard to earn" och A Tribe Called Quests "The Low End Theory" var två av dem. Det kändes underbart och episkt. Skivorna gick förmodligen att få tag på i Sverige, men det kändes som en fin ritual att köpa dessa legendariska skivor på plats, bandet mellan dem och mig blev på något sätt starkare. Tjejen i kassan på HMV sa mycket riktigt, när hon såg att jag köpte en Gang Starr-skiva: "He was here yesterday, you know. Guru. Bought some cd's." Hon tänkte högt, det betydde ingenting för henne, men det fick mitt hjärta att klappa snabbare.
Gud vad jag lyssnade på "Hard to earn" den våren. Sedan köpte jag den helt färska "Moment of truth" som såldes på videouthyrningsbutiken i Simrishamn. Sedan köpte jag "Step in the arena" som jag beställde från skivaffären. Jag var hooked. Hela sommaren var det bara Gang Starr som gällde. DJ Premiers beats var det magiska i musiken - Gurus texter var det mänskliga. Inte alltid världens skarpaste formuleringar, inte alltid världens roligaste punchlines, inte alltid världens hårdaste röst - han var en vanlig kille. Sentimental ibland, smart ibland, wannabe-macho ibland, fånig ibland, patetisk ibland. Men jag minns att jag tyckte att det var så ovanligt med en kille som rappade så mycket om tjejer, ur ett förhållandeperspektiv istället för ett I-want-some-pussy-perspektiv. Jag sommarjobbade som städare på sjukhuset och lyssnade på blandband i min walkman och lärde mig texterna till "Lovesick" och "She knowz what she wantz" utantill, utan att ens försöka.
Det sorgliga - och som varken jag eller Guru kunde veta då - var att 1998 skulle bli Gurus sista år av storhet. Medan DJ Premier skulle fortsätta göra minnesvärd musik åtminstone några år till var Guru slut. Visst, singeln "Full clip" från 1999 var ju trevlig, men det var ett ärevarv. Jazzmatazz-skivan som kom 2000 var inte dålig, men Guru framstod som 50 år gammal. Gang Starrs återföreningsskiva "The Ownerz" som kom ett par år senare var en lika plågsam dipp som femte säsongen av The Wire var för serien som helhet (fast en låt var fruktansvärt bra: "Zonin'"). Guru gjorde ett par skivor till efter det, både under eget namn och som Jazzmatazz, men de var så pinsamma att jag inte klarade av att recensera dem för Nöjesguiden. Det var för deppigt. I somras uppträdde han på Stockholms jazzfestival. Jag valde att inte gå dit. Ville inte förstöra mina minnen.
Nu är han alltså död. Sorgligt. Jag vet inte vad som är värst - artister som dör när de är som mest aktiva, och vars bortgång blir en total chock för alla, eller artister som dör tio år efter sin prime och som ingen märker att de försvinner. För mig personligen och för världen är väl det första alternativet en större tragedi, men för artisten som individ är det andra alternativet nog värre. Äh, jag vet inte, känns absurt att värdera. Han är död. Det är sorgligt. Punkt slut.
Jag gjorde en spotifylista för alla som ännu har Gang Starr/Guru-kärleken framför sig. Den börjar med "Next time", Gang Starrs bästa låt. Sen följer 33 låtar som fungerar som argument för varför hiphop är så underbart. Rytmer, rim och New York-romantik. Ja, det var vad Guru stod för när han var som bäst. Många gånger stod han för helt andra saker - självgodhet, plastig Blue Note-nostalgi och distanslös gnällighet. Men skit i det. Under en 20 år lång karriär är man benägen att göra en del stedsteg. Det är okej.
Vila i frid, din gamla träbock.
jazz thing för kulan! 1/2 vs 1/2 för kulan! b.i vs friendship för kulan!