G-Side

Publicerat i: recension

Foto: Southern Hospitality

Världens just nu bästa hiphopgrupp heter G-Side och kommer från Huntsville, Alabama. Ni som inte kollat upp fjolårets "Huntsville International" än - trea på Annika Flynners prestigefyllda årsbästalista - bör göra det nu, och kan passa på att kolla upp skivan "Starshipz and Rocketz" (i alla fall låtarna "Speed of Sound" och "We own da building"). G-Side är annorlunda det mesta - de är south men inte dirty, de har ett ljuvligt mångfacetterat sound som de har producentduon Block Beattaz att tacka för. Musiken är något av hiphopens svar på ELO. Allt är så maffigt och mångbottnat, låtarna är ljudmässigt händelserika, och det låter kommersiellt på ett bra sätt - ett inbjudande sätt, inte ett slappt och cyniskt sätt. Samtidigt är rimmen stenhårda - inget Kanye-tjafs här inte. Men inte heller förutsägbart gangstasnack. "So wonderful", den underbart drum'n'bassiga sista låten från "Huntsville international", börjar med dessa oförglömliga rader:

My president is black
But we still in Iraq
And we still in the hood
And pills is the new crack
And we still gettin' sick and can't offord no doctors
And the real terrorist be the motherfucking coppers
And yeah it's a recession and some people lost everything
But I'm from the section where we never had anything

Visserligen har Obama nu fått igenom sin sjukvårdsreform, men ändå. Tungt.

G-Side satsar på att vara internationella. Och i lördags spelade de i Oslo, ganska långt från Alabama, och det säger någonting om hur fantastiska alla tycker att de är att London-gänget Southern Hospitality flög dit bara för det, och fyra rapnördar från Stockholm hyrde en Toyota och körde dit. Jag var en av dem. Mats Nileskär var tydligen där och intervjuade dem också innan konserten. Det säger också något.

Det var en asbra konsert. De spelade alla mina favoritlåtar - med undantag för just "So wonderful"! - och gav allt, inte alls det där tröttsamma "öh, vilken trist publik ni är, kom längre fram, och hallå ljudkillen, skruva upp min jävla mikrofon!" som 99,9 procent av alla hiphopkonserter lider av. Dynamiken mellan de två rapparna ST och Young Clova blev också tydlig på scen - ST är stjärnan, hunken, som tar av sig på överkroppen och svettas som en boxare; Young Clova är lite mer laidback, har på sig en ryggsäck som han aldrig tar av, och känns i allmänhet lite mer hipsteraktig. Men hans verser är bra de med. Ändå blev jag påmind om rolfördelningen i en annan hiphopgrupp - Little Brother, där Phonte var den stora stjärnan och Big Pooh kämpade mot sidekickstämpeln. Men det är verkligen en HELT annan typ av musik. Little Brother hade ryggsäck på riktigt, om man säger så.

Efteråt spelade Southern Hospitality skivor. Det var bra, speciellt när de spelade Yelawolfs "In this club" vars bas mullrade konstant som under en My Bloody Valentine-konsert, det var magiskt. Innan konserten spelade de också Jackie Chains "Diamonds and Cadillacs" och jag och mina kompisar blev helt bananas. Över huvud taget var det soft att höra sån här musik ute, det gör man inte i Stockholm. Kanske borde starta en klubb, och kalla den just för Diamonds & Cadillacs. Inget ont om Jeansbjörn & DJ Yxa - de är asbra - men det vore schysst med något som var lite mer gangsta. Mer hårt och explosivt.

Oslo var för övrigt en trevlig stad. Hade aldrig varit där innan. Det påminde om Köpenhamn, mer än Stockholm i alla fall. Det verkade vara väldigt kristet - allt i centrum, och då menar jag ALLT, var stängt på söndagen, den heliga påskdagen. Men i ett område som hette Grindlykke eller Grönlykke bodde det mest invandrare, och där var det betydligt softare (Möllanklausulen). Det rann en bäck som man kunde strosa längs. Utanför en klubb hängde en gigantisk kristallkrona. En kvinna satt och stickade och gräddade våfflor som hon sålde för 20 spänn. Jag tog en sån. Den var god.
#1 - - Simon:

Resan »När NRFN Ville Äta På McDonalds«. Bra tripp.

#2 - - Nicholas:

Haha, whoops. Fast du kastar sten i glashus om du dissar mig för det när det var du som åt en Hälla Frukost på donken och en donken-donut dagen efter!

#3 - - Juice Mannen Hugo:

Efterspelningen i DJ båset var av kedjan den med!

#4 - - Haso:

Jag tycker fortfarande det är roligt att Nicholas jämför Yelawolf med My Bloody Valentine.

#5 - - jeps:

Jaucky chaiiing!

#6 - - Nicholas:

#rockjournalistsjukan

#7 - - Petter:

förlåt om jag svär i kyrkan nu, men är inte yelawolf och in this club rätt mycket hiphopens motsvarighet till andrew wk och hans party hard?

#8 - - Nicholas:

Say whut? Jag var tvungen att lyssna på Party hard nu bara för det. Och den låter ju INTE som In this club! Visst, texten och temat är väl snarlikt, men In this club är ingen GLAD partylåt, den är en mardrömslik snedtripp. Ljudet av att falla till golvet i slow motion samtidigt som stroboskopljusen blixtrar. Så himla tung är den. Andrew WK är ju bara buskis.

#9 - - Petter:

De råkar ju även se rätt lika ut.

#10 - - Kristofer:

Andrew WK gjorde dock några pianokompositioner till sina bilar i fjol. Just sayin.

#11 - - Nicholas:

Alltså, jag hatar inte Andrew WK, men Party hard når inte upp till fotknölarna på In this club. I'm just sayin'.

#12 - - Kristofer:

Hehe, jag förstod det. Och jag håller med dig. Men intrumentala pianoballader till Cadillacs är fortfarande så dumt att det är kul.

#13 - - Eva:

Hello!

Såg du Lokko i Babel? Var han inte kusligt lik Sven-Bertil Taube? Snusnäsduk, frissa, aristokratiska ögonbryn och mustasch. Om nu Sven-Bertil har mustasch.

#14 - - jeps:

Ja snälla fixa en sånn klubb

#15 - - jeps:

Ja snälla fixa en sånn klubb!

Gilar du inte låten GSIDER då..den är min favvo

#16 - - Nicholas:

Jo, insåg efter att ha skrivit det här hur tossigt det var att inte nämna GSIDER och även Youth of the ghetto. Hela skiten är bra.

#17 - - Otto:

Hmm, det verkar lite svårt att få tag på G-Side's skivor, har du kanske något tips?

#18 - - Juice Mannen Hugo:

^följ mitt namn brush länkarna borde funka än

#19 - - Otto:

^Fan vad gött! Tack för hjälpen!

#20 - - Simon:

Hälla Frukost! Good times.