Foto: Southern Hospitality
Världens just nu bästa hiphopgrupp heter G-Side och kommer från Huntsville, Alabama. Ni som inte kollat upp fjolårets "Huntsville International" än - trea på Annika Flynners prestigefyllda årsbästalista - bör göra det nu, och kan passa på att kolla upp skivan "Starshipz and Rocketz" (i alla fall låtarna "Speed of Sound" och "We own da building"). G-Side är annorlunda det mesta - de är south men inte dirty, de har ett ljuvligt mångfacetterat sound som de har producentduon Block Beattaz att tacka för. Musiken är något av hiphopens svar på ELO. Allt är så maffigt och mångbottnat, låtarna är ljudmässigt händelserika, och det låter kommersiellt på ett bra sätt - ett inbjudande sätt, inte ett slappt och cyniskt sätt. Samtidigt är rimmen stenhårda - inget Kanye-tjafs här inte. Men inte heller förutsägbart gangstasnack. "So wonderful", den underbart drum'n'bassiga sista låten från "Huntsville international", börjar med dessa oförglömliga rader:
My president is black
But we still in Iraq
And we still in the hood
And pills is the new crack
And we still gettin' sick and can't offord no doctors
And the real terrorist be the motherfucking coppers
And yeah it's a recession and some people lost everything
But I'm from the section where we never had anything
Visserligen har Obama nu fått igenom sin sjukvårdsreform, men ändå. Tungt.
G-Side satsar på att vara internationella. Och i lördags spelade de i Oslo, ganska långt från Alabama, och det säger någonting om hur fantastiska alla tycker att de är att London-gänget Southern Hospitality flög dit bara för det, och fyra rapnördar från Stockholm hyrde en Toyota och körde dit. Jag var en av dem. Mats Nileskär var tydligen där och intervjuade dem också innan konserten. Det säger också något.
Det var en asbra konsert. De spelade alla mina favoritlåtar - med undantag för just "So wonderful"! - och gav allt, inte alls det där tröttsamma "öh, vilken trist publik ni är, kom längre fram, och hallå ljudkillen, skruva upp min jävla mikrofon!" som 99,9 procent av alla hiphopkonserter lider av. Dynamiken mellan de två rapparna ST och Young Clova blev också tydlig på scen - ST är stjärnan, hunken, som tar av sig på överkroppen och svettas som en boxare; Young Clova är lite mer laidback, har på sig en ryggsäck som han aldrig tar av, och känns i allmänhet lite mer hipsteraktig. Men hans verser är bra de med. Ändå blev jag påmind om rolfördelningen i en annan hiphopgrupp - Little Brother, där Phonte var den stora stjärnan och Big Pooh kämpade mot sidekickstämpeln. Men det är verkligen en HELT annan typ av musik. Little Brother hade ryggsäck på riktigt, om man säger så.
Efteråt spelade Southern Hospitality skivor. Det var bra, speciellt när de spelade Yelawolfs "In this club" vars bas mullrade konstant som under en My Bloody Valentine-konsert, det var magiskt. Innan konserten spelade de också Jackie Chains "Diamonds and Cadillacs" och jag och mina kompisar blev helt bananas. Över huvud taget var det soft att höra sån här musik ute, det gör man inte i Stockholm. Kanske borde starta en klubb, och kalla den just för Diamonds & Cadillacs. Inget ont om Jeansbjörn & DJ Yxa - de är asbra - men det vore schysst med något som var lite mer gangsta. Mer hårt och explosivt.
Oslo var för övrigt en trevlig stad. Hade aldrig varit där innan. Det påminde om Köpenhamn, mer än Stockholm i alla fall. Det verkade vara väldigt kristet - allt i centrum, och då menar jag ALLT, var stängt på söndagen, den heliga påskdagen. Men i ett område som hette Grindlykke eller Grönlykke bodde det mest invandrare, och där var det betydligt softare (Möllanklausulen). Det rann en bäck som man kunde strosa längs. Utanför en klubb hängde en gigantisk kristallkrona. En kvinna satt och stickade och gräddade våfflor som hon sålde för 20 spänn. Jag tog en sån. Den var god.
Resan »När NRFN Ville Äta På McDonalds«. Bra tripp.