Begravning i Masserano, 1948
Var nyss och såg ett framförande av Verdis Requiem på Berwaldhallen, det var sista hållpunkten på Östersjöfestivalen. Hade inte hört det tidigare, däremot var jag en gång med min mamma på Mozarts Requiem i domkyrkan i Lund. Den gången somnade jag.
Requiem är en ganska märklig musikgenre. Det är en missuppfattning att det handlar om den som dött eller om att dö - requeim handlar om sorg, om människorna som finns kvar, inte om de som gått bort. Det finns annan musik som gestaltar mötet med döden och evigheten, men ett requiem gör inte det. Requiem är ljudet av att få dödsbeskedet, bli chockad, bli förbannad, bli irrationell, plötsligt le konstigt åt något gammalt minne, bli sentimental, bli sorgsen, bli förbannad igen, vråla i vredesmod, skrika sig hes, bli trött. Ge upp. Låta den döda dö. Och så slutar det - i någon sorts utmattning. "Här, Gud, du kan ta honom. Jag orkar inte längre. Orkar inte stå emot."
Just den psykologiska, individcentrerade aspekten av requiem gör Verdi till en passande uttolkare av genren. Han var en nytänkare i den italienska 1800-talsoperan - lika melodiskt begåvad som Bellini och Donizetti, men han var inte intresserad av att använda melodierna på samma sätt som de gjorde, i hittiga arior. Istället pusslade han med melodiska snuttar och gjorde dem till ledmotiv för karaktärer och känslor, för just karaktärerna och deras djup var det viktiga för honom. Samtidigt tyckte han om ett kraftfullt, medryckande sound.
Hans requiem är kanske lite för kraftfullt. Men requiem är ofta det. Och jag har lite svårt för att det är så. Sorg är något privat, något intimt. Att sörja handlar om att förlora kraft, att gå på sparlåga, att försöka härda ut. Hur gestaltar man det om ens verktyg är en fläskig orkester och symfonisk dramaturgi? Vad ska man med dem till? Jag blir nästan lite provocerad av att någon försöker skildra sorg som en spännande musikalisk resa, som om det vore en symfoni eller en opera. Det är ett ytligt sätt att se på sorg, och vittnar om fåfänga från tonsättarens sida. Det är lugnt Verdi, jag vet att du kan göra jättehäftiga saker med en orkester och röster, men jag skiter faktiskt i det. Vad har du att säga om sorg, om kris, om ögonblicket då tiden plötsligt stannar och man skickas ut i en kall, tyst, skoningslös rymd?
Verdi har inte jättemycket att säga om det. Jag föredrar Liszt "At the grave of Richard Wagner", ett betydligt mer blygsamt och nedtonat (fem-sex instrument och bara några minuter långt) men också mer personligt verk, det är musik som kommer nära, även om Liszt kanske duckar lite för det allra största allvaret. Verdis requeim var nästan två timmar långt. Tänk er att på en begravning tvingas lyssna på ett två timmar långt verk med såväl stormiga crescendon som mjuka partier - shit vad jobbigt. Respektlöst faktiskt. Men slutet var bra, och partiet som kallas för Requiem aeternam var otroligt vackert. Innerligt. Bara kör och en kvinnlig solist. Där var tonläget rätt. Där handlade det om riktig sorg.
Hahaha