Marily McCoo från The 5th Dimension
Jag vaknade upp på ett lyxhotell i morse. Ensam. Badrummet var majestätiskt, men det var bara jag som såg det. Frukosten var fantastisk, men jag hade ingen att dela den med. När jag av tidsbrist avstod från att ta en rostad macka med scrambled eggs flöt en av världens bästa låtar in i mitt huvud:
One less bell to answer
One less egg to fry
One less man to pick up after
I should be happy
But all I do is cry
"One less bell to answer" skrevs av Burt Bacharach och Hal David när de hade gjort hitlåtar ihop i över tio år. När det hektiska 60-talet drog sig mot sitt slut märktes en viss avmattning i deras kreativitet (även om det var först efter brakfiaskot med "Lost Horizon" i början av 70-talet som de gick skilda världar; så kan det bli när konstnärlig framgång bedöms i kronor och ören) och de skrev låtar som hade en delvis ny klang, en nyans av just matthet och trötthet. Det kunde bli riktigt vackert - det finns något slitet och halvbittert över de låtarna som inte finns i exempelvis "What's new pussycat?", "Always something there to remind me" eller "Do you know the way to San José?".
Burt Bacharach hade varit en playboy och omåttligt framgångsrik i många år vid det laget, han hade sett hur många hotellrum som helst, ätit hur många fantastiska frukostar som helst. Något säger mig att hans fru och deras lilla dotter som hade Aspbergers syndrom inte var med när han åkte världen runt och tog emot priser för bästa filmsountracklåt.
Inte för att jag identifierar mig med honom. Men i morse var jag ensam. Omgiven av lyx. Och i just det ögonblicket var mitt liv totalt synkroniserat med Mary McCoo och hennes dörrklockor och hennes stekta ägg. Rytmen i låten faller lika tungt som mina fotsteg föll när jag gick iväg till konferensrummet.