Caravaggio gick igång på Narkissos...
... liksom frassen Nicolas Poussin...
... och prerafaeliten Waterhouse. Fast han verkar intressera sig mer för Eko och hennes behag. På den här tavlan framstår Narkissos som synnerligen puckad. Titta upp, you fool! Ser du inte vad du går miste om?
Igår var jag och såg dansföreställningen "Narcissus" som göteborgsduon Pacific (vägrar skriva det fåniga utropstecknet) gjort musiken till. Jag tyckte att deras debutalbum var en riktigt pinsam historia, men nu verkar de ha lagt The Embassy-komplexet på hyllan och försöker hitta en egen röst - något som givetvis ska uppmuntras. Att göra en balett kan givetvis ses som ett annat typ av komplex, men de är inte Sting eller Elvis Costello, de försöker inte imponera på publiken som tycker det är fint med klassisk musik. Istället kan man se det som ett tecken i tiden - The Knife gör en opera, Pacific gör en balett, P2 låter Eric Schüldt spela techno blandat med Arvo Pärt. Osv.
Att välja grekisk mytologi för storyn är ju tacksamt (jämför Ravel och hans balett "Daphins et Chloé"). Men huvudanledningen till att jag gick och såg den här engångsshowen var att El Perro del Mar skulle sjunga alla roller. My God vad ballt det var när ridån gick upp och hon stod där i en lång översteprästinnelik särk, som en science fiction-version av Lucia. De två Pacific-männen hade identiska klänningar, och även de tre dansarna hade kläder som hade ett extra, genomskinligt lager, också lite sci-fi. Det var young & hot Diana Orving som hade gjort kläderna.
Det var - med ett ord - fantastiskt.
Musiken var inte alls som på Pacifics förra skiva, utan mycket mer malande klubbig med mäktiga ackordföljder. Koreografin var top notch, även om de tre dansarna gestaltade samma person/sak/känsla istället för tre individer som reagerade mot varandra i en dialog - å andra sidan var detta väldigt effektfullt i sig. Slutscenen, där Narkissos sitter vid vattnet och överdoserar på egenkärlek, liksom bullemiskt öser i sig bekräftelse från spegelbilden, var fenomenal.
Men framförallt var El Perro del Mar fantastisk. Hon hade dramatik ut i fingerspetsarna. Hon var så inne i musiken och i storyn. Hon såg inte publiken - allra minst mig och mina slängkyssar - utan fokuserade på hennes motspelare, dansarna. Hon gick runt bland dem och sjöng duett med dem, även om inte dansarna sjöng alltså. "Can't you see, you're in love with yourself?" - som en gudinna som förgäves försöker varna Narkissos. Den bleka huden, de sorgsna ögonen, det majestätiska intrycket - det var som att se en ung Maria Callas. Ett enda stort wow.
"Narcissus" ska ges ut på skiva i vår, men jag vet inte hur bra det kommer bli. Helt okej säkert, men det var i den här kontexten som man ska konsumera musiken. Utan den går något förlorat. Precis som det ibland kan vara småtråkigt att lyssna på Stravinskijs fantastiska balettmusik om man inte hör den samtidigt som man ser dansen. Men i vilket fall som helst så är jag glad att jag fick uppleva detta.
Bonus: jag träffade Victoria "Taken By Trees" Bergsman efteråt och fick en chans att prisa hennes nya skiva som jag tycker är årets bästa svenska skiva. Åh, den är underbar. Jag frågade dock varför hon bytt ut "girls" mot "boys" i sin cover av Animal Collectives "jag vill bara vara hemma och softa med mina döttrar"-låt "My girls". Hennes svar var enkelt: hon hade inga döttrar, däremot en hankatt och en pojkvän. Det är dem hon sjunger om.
Det låter helt makalöst pretto.