Såhär är det: i svenska finns fyra grammatiska genus, maskulinum, femininum, utrum och neutrum (jag kan inte skriva detta utan att i mitt huvud höra min latinlärare från gymnasiet ropa ut orden med emfas på varje "um"). Skillnaden mellan de tre första och neutrum är skillnaden mellan en & ett, den & det, ändelserna -n och -t osv. Ni är med? Bra.
Uttrycken "en sorts" och "ett slags" är identiska. En sorts maskerad. Ett slags rus. Jag antar att man använder båda för att stödja genuset för det ord, det substantiv, som beskrivs - det heter ju en sort (utrum) och ett slag (neutrum), perfekt, då väljer man helt enkelt det ord (sorts eller slags) som har samma genus som det ord man vill beskriva. Så gör alla, förmodligen utan att tänka på det. En slapp människa säger kanske "en slags hus" eller dylikt, men för att kunna sova på nätterna låter jag bli att tänka på dessa människor.
Men! Det finns inget som förbjuder att man använder "en sorts" till ett-ord, eller "ett slags" till en-ord. Och en stilist är medveten om detta och använder sig av detta. Jag älskar att se det. Exempelvis i gårdagens DN Kultur, där Kerstin Gezelius skriver att "Coco för Chanel" är "det slags film som kan förändra en ung flickas liv". Det slags film, isället för det bekväma och anonyma den sorts film! Lysande! Det skaver så vackert i språket. Det är en ovanlig nyans, en utsökt sådan. Som ett maffigt C 7 b9 b13-ackord, den typ av ackord som skiljer jazz från pop.
Förlåt, jag menade givetvis den sorts ackord.
haha underbart nördigt. jag skulle aldrig tänka på det där men älskar att någon annan gör det.