1. J Dilla, "Donuts" (2006)
När jag var på Rap Quiz första gången såg jag en kille med en t-shirt med trycket "J Dilla changed my life". Det tyckte jag var fint, och helt i sin ordning. J Dilla var inte som andra producenter, på så många sätt. Han var djupare inne i musiken, hörde mer än de andra, hörde andra saker än andra och som en konsekvens lyfte han fram saker som ingen hade tänkt på. Hans beats som backade upp klassiska raplåtar av The Pharcyde, A Tribe Called Quest, Common och Slum Village var fantastiska och han hade gått till historien bara för den insatsen. Men "Donuts", den sista skivan som han gav ut innan han dog (och det var typ veckan innan han dog) är ändå något helt annat, något som får både Dillas egna och andra producenters insatser att blekna. Den är så... rik. Den är så fet. Den har så mycket. Den är så kompromisslös, så fräck, låter låtarna sluta när man minst anar det, först blir man häpen men snart inser man att den var tvungen att sluta precis där. "Donuts" är instrumental hiphop och den mest fulländade moderna musiken som gjorts detta decennium. Vacker, svängig, märklig, abstrakt, unik. Och totalt personlig - tänk att lyckas förmedla känslor och intimitet bara genom en sampler, en av världens mest intressanta skivsamlingar och en trummaskin. Det är inte bara imponerande, det är otroligt modernt. Himla nu inte på ögonen, hipsters, och börja inte slentrianmumla om nittiotalet och ölig big beat eller navelskådande DJ Shadow-musik. Fuck that. "Donuts" är något helt annat, en skiva som sjuder av liv, en riktig mänsklig röst - trots att rösten aldrig hörs, bara anas. Där finns funderingar, berättelser, skratt. Allt mellan raderna. Allt sicksackat mellan den mosaik av beats och minnen som Dilla gång på gång slår sönder och klistrar ihop. Sirenerna tjuter. Något är på väg att ta slut, en fest, ett brott, en dröm, ett liv. Musiken flyr runt hörnet och förvandlas igen. Skönhet uppstår. Sedan tjuter sirenerna igen. Och på något gåtfullt sätt lyckas hela albumet sluta i exakt samma ögonblick som det började i. En grekisk labyrint, en förantik evighetssymbol, en amerikansk musik som aldrig upphör att fascinera. Vila i frid, James.
2. D'Angelo, "Voodoo" (2000)
Jag minns så väl dagen då D'Angelo spelade i Stockholm. Det var en konsert som folk pratade om i ett halvår innan den ägde rum och flera år efter, inom vissa kretsar skulle man nästan kunna kalla den legendarisk. Jag minns den dagen, för jag var inte där, jag var och firade min syster som firade 20 just den dagen. Jag paid my dues, gav henne en Lynden David Hall-skiva i födelsedagspresent och försökte undermedvetet låtsas som om soul inte var så himla viktigt. Men D'Angelo är beviset på att soul fan visst är viktigt. Eller viktigt är fel ord, men hans musik är så maffig, så otrolig, överväldigande. Den har allt, i princip. Han sjöng som en ängel, han styrde upp ett sväng som förde tankarna till Dantes Inferno (obs ej bara tomma ord - läs de gungande terzinerna och lyssna sen på "Playa Playa" så fattar ni att jag har rätt) och han lyckades med konststycket att absorbera hela soulhistorien men ändå låta fullständigt unik. Det sugande erotiska groovet i "One mo gin", den efterfestsvettiga dekadensen i "Left & Right", den lortiga förvirringen i "Devil's pie", den skinande rena förälskelsen i "Untitled (how does it feel)", det post-uppenbarelse-harmoniska leendet i "Send it on", det raka tilltalet i "Feel like making love". Wow. Allt sitter ihop, allt är delar av en och samma sak, albumet påminner faktiskt mer om ett gammalt träd än om en skiva. D'Angelo har aldrig vågat göra en skiva sedan dess. Han vet om att det inte kan bli mer perfekt än så här. Innerst inne vet nog alla vi muttrande och frustrerande fans det också.
3. R. Kelly, "Happy People/U Saved Me" (2004)
En av mina bästa vänner sa i helgen att han förvisso gillar R. Kelly, men bara för att han är rolig. Jag kan inte fatta det - eller, jag fattar väl (Trapped in the closet, etc), men det är inte all there is to it. R. Kelly är en av världens mest distanslösa artister, och det leder givetvis till en del ofrivillig komedi, men det leder också till musik som når ända in, just för att R Kelly inte döljer en millimeter av sitt hjärta. Han har aldrig varit mer uppriktig - och förmodligen aldrig mer desperat och på gränsen - än på dubbelalbumet "Happy People/U saved me" som är så himla mycket mer än en fin hyllning till 70-talets boogiesoul och äldre tiders gospel. Som ett avrockhistoriens få riktigt nödvändiga dubbelalbum skildrar R Kelly två skeden i sin terapi, sin resa för att må bra igen och gå vidare med livet. Det första skedet (skivan "Happy People") handlar om att glömma alla sorger och hitta tillbaka till det som är roligt med tillvaron - dans, musik, glädje, gemenskap, bekräftelse. Här finns några riktiga pärlor till discosoullåtar, som "Red Carpet (Pause, flash)" och den episka titellåten. Den andra skivan ("U saved me") handlar om det andra skedet, allvaret. Att våga adressera det svåra, det som fått en att må dåligt, att bestämma sig för att vad som än hänt så är livet värt att leva, vad man än har gjort så kan man förlåta sig själv och försöka bli en bättre människa. Det är inte lätt, men det går, och när man lyckas väller tacksamheten över en. "3 Way Phone Call" som inleder denna skiva är som en liten film, och väldigt fin i sin knäppa lilla story (R Kelly ringer sin syster för att få stöd, och hon får den briljanta idén att ringa till en kyrkans kvinna varpå de alla tre pratar med varandra och sjunger ihop). Sedan följer kolossala låtar som "U Saved Me" och "Leap of faith", innan allt landar i "Peace", skivans sista låt. Här har R Kellys lycka och försoning med sig själv transcenderat, blivit en ande som glider över jordklotet. Han förintar sig själv i kärlekens och den kosmiska harmonins tecken. Ja, jag menar precis det. Flummiga artister som Erykah Badu kanske snackar om att göra det; R Kelly gör det. "Happy People/U Saved Me" är en resa från mänsklighet till andlighet, och trots att jag inte är religiös är det en omvälvande upplevelse. Den står ut i R. Kellys katalog som den enda skivan som inte har låtar som explicit handlar om sex. Han kommer förmodligen aldrig göra en liknande skiva igen, och det är i sin ordning. Den resa som han gjorde med "Happy People/U saved me" gör man nog bara en gång i livet.
"Donuts" har legat i mitt iTunes länge nu, men jag har inte lyssnat på den ännu. Det tar jag tag i nu. Blev så jävla, jävla sugen av att läsa din text. Tack!