Idag var jag på konserthuset och såg Sibelius violinkonsert. Den var sandwichad mellan "Barden" (namnet!), en fin liten tondikt med mycket harpa som också komponerades av Sibban, och Mahlers första symfoni, ett betydligt längre verk.

Violinkonserten var mycket bra. Jag hade lyssnat på den cirka fem gånger under förmiddagen så jag var rejält peppad, och jag fick vad jag ville ha. Den Mendelssohnskt porlande inledningen, den halsbrytande kadensen i första satsen, den trivsamma andra satsen och den rytmiskt häftiga sista satsen. Soloviolinisten var en ung kvinna i vacker balklänning.

Sibelius violinkonsert skiljer sig från andra tonsättares försök i genren genom att vara så mycket av en konsert: orkestern håller sig verkligen i bakgrunden när solisten spelar, och långa partier får solisten göra helt ensam. Och ibland spelar orkestern själv, då stod violinkvinnan med böjt huvud, som om hon lyssnade på anklagelserna i en medeltida domstol. Sedan fick hon plädera för sin sak, sedan bröt lynchmobben in igen. Dirigenten var som en domare. Det var såna associationer jag fick - en konflikt, ett hot, en stundande häxbränning. Men i andra satsen kom parterna överens lite bättre och slutet var lyckligt utan att vara sentimentalt.

Sibelius verk är en skitbra violinkonsert, helt i klass med Bruchs första och Alban Bergs psykokonsert. Bättre än Mendelssohns? Kanske. Bättre än Tjajkovskijs? Definitivt. Beethovens och Brahms har jag inte hört, så de vill jag inte uttala mig om.

Men sen kom alltså Mahler-symfonin. Och jag skämdes för att jag dragit dit två vänner som tvingades höra detta crap. I en timme fick vi sitta där och lyssna på fullkomligt idiotisk musik - hade vi inte suttit på körläktaren, synliga för alla i publiken och för dirigenten, så hade vi gått efter halva tiden. Åh, det var så dåligt. Jag blev så arg. Det var bara en massa hodgepodge av olika ljud och instrument, men ingenting hängde ihop, ingenting betydde någonting. En truddeluttig trumpetfanfar. Ett avsnitt med buskistrummor. En sekunds meningslöst hamrande på triangeln. Stråkar som piskade upp en dramatik som snart gick upp i rök, för det fanns inget bakom den, det var bara en tom kliché. Så där höll det på, i fyra satser, varav en hade den dåliga smaken att göra en mollpastisch på "Broder Jakob". Ett tag hade jag svårt att hålla ögonen öppna, men sen blev jag pigg av min ilska. Hur kan man göra så här intetsägande, självförhärligande musik? Det var bara en ren uppvisning: titta, jag kan arrangera alla de här stämmorna, jag är jätteduktig. Men musiken kommunicerade ingenting, det var musik för musikens skull.

Just den fördom som så många har mot klassisk musik besannades, att det är musik som är ogenomtränglig, pampig för pampighetens skull. Vidrigt. Men musikerna verkade ha kul och dirigenten var verkligen i gasen. Jag tänkte att det här måste vara den klassiska musikens motsvarighet till bluesjammande: skitkul för de som spelar, men helt meningslös för den som står utanför och lyssnar. Det var liksom självgod musik, chauvinistisk musik. Det var meningen att man skulle bli imponerad, och många blev också imponerade, publiken jublade efteråt. Kanske blev det stående ovationer, jag såg inte för jag var redan på väg ut då. En av mina vänner hörde en jämnårig säga till sin kompis i trappan: "åh vad bra det var, det här var det bästa någonsin, äntligen fattar jag Mahler!". Just den där missuppfattningen, att musik är något som man ska fatta, vänder jag mig mot. Det är inget hokuspokus, inget mysterium. Antingen talar tonsättaren till dig med musiken som språk, eller så gör han/hon inte det. Alltså: antingen har tonsättaren någonting att säga, eller också är det bara idel tomma gester. Mahlers första symfoni var ett praktexempel på det sistnämnda.

Symfonier är den svåraste genren eftersom den är så abstrakt, så onaturlig. Hatten av till alla tonsättare som vägrat eller vägrar göra en symfoni. En djup bugning till de som lyckats göra symfonier som inte är högtravande och navelskådande (I see you Haydn, good looking out Beethoven). Mahler alltså. Just nu vill jag inte höra en ton mer av honom, vilket känns trist eftersom han ingår i den 1899-värld som jag är så förtjust i, och jag har länge velat höra hans Das Lied von der Erde. Men det får bli senare - nu får Gustav Mahler rött kort och stå över en match, han sjunker till sistaplatsen på listan över tonsättare som jag vill kolla upp.

Just nu tvättar jag mina öron med "Some enchanted evening" och "Bali ha'i" från Rodgers & Hammersteins 1940-talsmusikal "South Pacific", med Eadie & Rack på (fyrhändigt?) piano. Det är bra, jag måste påminna mig själv om att det finns musik som inte är bullshit. Musik som uttrycker något, kommunicerar något, handlar om människor och inte om noter. Ja, det finns sån musik. Låt ingen intala er något annat.
#1 - - Daniel:

Helt OT: Ska du inte skriva en monumetal text om Blueprint 3 nu?

#2 - - Nicholas:

http://www.digfi.com/default.aspx?id=12677

#3 - - Daniel:

Bra text även om jag tycker att Blueprint 3 är betydligt bättre än du tycker.

#4 - - Nicholas:

Utveckla!

#5 - - Jeps:

Jag måste tyvärr säga att jag hade en liknande upplevelse idag när jag skulle ta tag i Donuts, asså jag gillar ju mycket Dilla beats, särskilt dem för slumvillage. Men. Det är ju bara random ljud! Vad är poängen med hip hop som man inte kan dansa till, eller ens gunga med huvudet åt. Obegripligt. Eller? Känns mer som nånn slags konstinstallation än musik...jag såg Jackie Brown igår igen, asså den är verkligen fantastisk i de första 20 minuterna och de sista 10 men är den inte lite tråkig? var ärliga...pulp fiction då?

#6 - - Johannes Jonsson:

Du måste lyssna på Beethovens violinkonsert. Han skrev bara en eftersom han ansåg att det inte gick att skriva en bättre violinkonsert. Det kan man visserligen tolka som man vill eftersom han själv sade det, men han hade absolut en poäng.

Tror dessutom att du kommer uppskatta "Das Lied von der Erde" mer än Mahlers symfonier.

#7 - - Daniel:

"Utveckla!"



Jag tycker texten är klockren i sin analys över var Jigga befinner sig i karriären och i din syn på hans val av producenter men jag tycker helt enkelt att det ändå är starka låtar rakt igenom om än, naturligtvis, långt ifrån revolutionerande eller framåtblickande. Vi är med andra ord eniga i de mesta vad gäller synen på Jay-Z men låtarna låter helt enkelt bättre i mina öron än dina. Tycker till och med Aphaville-grejen är helt OK.

#8 - - Nicholas:

Intressant. Ja, jag kanske är överkritisk. Fast å andra sidan är en trea på Digfi inget lågt betyg.

#9 - - Nicholas:

Johannes: på vilket sätt skiljer sig Das Lied fon der Erde från symfonierna?

#10 - - Eric:

Ja, Mahler. Har försökt och försökt. Finsmakarna ser ju honom som den störste. Han är ju orsaken till varför det spelar så många i orkestrarna. "Man vet ju aldrig, vi vill ju kunna spela Mahler också".



Nu tänker jag mycket på hur du kommer uppfatta vår Wagner-dag i Berwaldhallen. Jag skulle säga att Wagner har den galenskap som Mahler saknar. Att Wagner är Robbie Williams och Mahler är Take That.



Detta blir spännande.