Om vi börjar med Berwald. Det är en trist lokal. Intressant på utsidan, ball på insidan, en massa bergsvägg osv. Men själva konsertlokalen är så 70-talslivlös som man kan tänka sig. Proggigt präktigt avståndstagande till både kristallkroneglam och explosiv modernism. Den enda dekorationen är ventilationstrummorna i taket. Nåja, det är väl ett sätt att understryka att på en klassisk konsert är musiken och inget annat det viktiga. Hova (kungl. hovkapellet alltså) spelade skickligt och dirigenten var het på gröten. Jag är egentligen emot att spela lite utbrytna stycken från stora helhetsverk, det blir lite "Naxos presents Beethoven's greatest hits". Och ännu mer problematiskt blir det ju med en dude som Wagner, som gjorde maratonoperor där de enskilda sångnumren medvetet integrerades så mycket med handlingen och helheten att det inte skulle gå att framföra dem separat. Å andra sidan: man fick aptit på mer, eftersom det var så bra, och nu känner jag mig plötsligt ett steg närmre att gå och se Tannhäuser, Lohengrin och Parsifal. Och Valkyrian - den ska jag faktiskt se i november, det är bestämt. Så det var som små opera-hors d'ouvres, och sånt har man ju svårt att tycka illa om.
Bäst var när operasångaren Michael Weinius kom in och sjöng två arior. Han var otroligt grym. Vilken röst - och vilken inlevelse! Det måste var sjukt svårt att komma i rätt mode när man står där, i det dassiga ljuset, utan kostymen, utan dekor, utan motspelare, utan att handlingen lugnt fått veckla ut sig under de senaste två timmarna. Men han skötte det galant. Det var riktigt bra.
Prokofjev-sviten var mindre intressant. Där hade man verkligen velat ha dansen, för att kunna ta till sig balettmusiken. Den stod inte riktigt på egna ben - och jag tycker inte heller att balettmusik ska göra det. Precis som filmmusik är fel om den är för bra, om den distraherar publiken från själva filmen alltför mycket.
Och apropå filmmusik. Efter Wagner-konserten begav jag mig direkt till Globen där jag skulle intervjua ena halvan av Massive Attack för Nöjesguiden. Jag skulle få prata med 3D (aka den vite), en journalist från Kingsize som kom samtidigt fick prata med Daddy G (aka den svarte). Jag vet inte om jag drog en nitlott eller ej; 3D är den som har haft mest inflytande över Massive Attack genom åren, men han är också den som man gillar minst. Och detta helt oavsett barnporrskandalen från 2003 som skivbolaget inte tyckte att jag skulle ta upp under intervjun. Hur denna gick kan ni läsa i Nöjesguiden i januari.
Men det var det som hände sen som var det intressanta. Jag gick nämligen inte hem, som en anständig rockjournalist 2009 borde ha gjort när jobbet var avslutat. Nej, jag stannade kvar och såg konserten med min vän Petter. Jag såg ett band som de senaste tio åren gjort musik som är motsatsen till allt jag gillar. Jag lät helt enkel nostalgin få fritt spelrum.
Massive Attack var ett av 90-talets coolaste band. Det går knappt att föreställa sig hur folk måste ha baxnat när de hörde blandningen av hiphopbeats, melankoliska ackordföljder, reggaesångmelodier och outgrundliga elektroniska ljud för första gången. Caroline köpte "Protection" och baxnade, och jag som just då hade Pulp upp till knäna insåg ju hur mycket coolare min storasyster var. När jag hade lärt mig älska "Protection" (speciellt låten) gick jag vidare till Tricky och hans "Maxinquaye" och det var en ännu större upplevelse. Shit vad jag lyssnade på Tricky. Det är tur att jag redan då var en som brydde sig 100% om musik och 0% om kontext, popkultur och livsstil. I så fall hade jag utan tvekan börjat röka crack.
1998 dödade Massive Attack triphopscenen, som de själva hade skapat, med sitt tredje album "Mezzanine". Det var väldigt långt ifrån atmosfärisk hiphop (tur att Boards of Canadas "Music has the right to children" släpptes samma år!), istället började de med distade gitarrer, arenarockgester och stiliserad ångest. Det fanns några bra låtar från "Mezzanine" - singeln "Teardrop" som väl är deras största hit, och "Exchange" med sitt drömska ljus. Resten var en simtur i kloakerna. "Angel" är visserligen en dramatisk och effektiv låt - men vad är det den uttrycker egentligen? Den är ingen kärlekssång, det är en suicidal sång. Och det värsta är att det bara är teater: det är inget desperat och känsloladdat rop på hjälp, det är bara mörkt smink i en Calvin Klein-reklam. Om valet står mellan Kurt Cobain i flanellskjorta och 3D i solglasögon väljer jag lätt Kurt.
Efter "Mezzanine" hoppade en av trions medlemmar av, Mushroom. Han gillade inte bandets nya musikaliska inriktning. 3D, som fått alltmer inflytande över bandet, gillade å andra sidan inte alls "Protection", avslöjade han i intervjun igår. Han tyckte att den var för slick. Själv tycker jag att det är bandets bästa skiva. Nu är det uppenbart: Mushroom var den coola i Massive Attack, det var han som gillade soft hiphop, han var ingen goth. Efter Mushroom syndafloden.
Med "Mezzanine" blev Massive Attack skitstora. Men under de elva år som gått sedan dess har de inte gjort en enda låt som det går att nynna på. Det blev smärtsamt uppenbart när jag stod där på konserten.
Hur det lät? Tänk er ett The Prodigy med pretentioner, eller ett Rammstein som äter med kniv och gaffel. Just så vidrigt dåliga var de. Den äckliga 3D med sin töntiga "rap". Daddy G som egentligen inte är en vokalist men får vara det ändå för att han är svart. Den hiskeliga gitarristen och den lika hiskeliga basisten, de såg ut som två män som slår ut dina framtänder och biter av din öronsnibb på puben efter fotbollsmatchen. En extremt töntig kille som stod i mitten omringad av en massa syntar och datorer, han hade på sig solglasögon och stod och nickade skallen och "ägde".
Men värst av allt - ja, det här var fan det värsta av allt! - i bakgrunden projicerades diverse budskap upp. Så man hade någonting att vila ögonen på, de fattar ju själva att de inte är så roliga att titta på, nästan all musik är ju förinspelad dessutom. En låt visade följande text: "I Stockholm ikvaell (sic): alkohol - canabis - ecstasy - LSD - peyote - HBG - xanax" etc. Det var så himla pinigt!!! Det var så uppenbart att de ville suggerera fram en stämning av mörker och dekadens och living on the edge. I själva verket var det här ett gäng välmående medelålders miljonärer som spelade för en samling väluppfostrade svenska 30-somethings som gick för att se det där bandet som de lyssnade på när de var unga, för länge sen. Fast ännu mer pinigt var det när de visade en massa citat som innehöll orden "freedom" och/eller "rebellion". Ja, jag tänker inte återge dem, men det var hela skiten, från Horatius till Thomas Jefferson till John F Kennedy till Nelson Mandela till Aung San Suu Kyi. Så himla cheesy. De ville kanske framställa sig som The Clash men det blev mer Bob Geldof. En tredje låt hade det tacksamma texttemat "övervakningssamhället". "The government... will spy... on your every phonecall" och annat som hade passat i ett thrillerfilmmanus författat av Zack de la Rocha. Gott im Himmel. Så töntigt att man inte visste vart man skulle ta vägen.
Jag stod som en idiot och väntade på "Protection", min gamla favoritlåt. Den kom aldrig. De spelade inte en enda låt från den skivan. De spelade visserligen "Teardrop", men den funky rytmen hade bytts ut mot något hackigt och kefft, hela den meditativa känslan gick förlorad, och dessutom hade de slopat pianot. Och det var kul att Martina Topley-Bird - Trickys gamla parhäst - sjöng på den låten, men hon var ju inte Liz Fraser (Martina var även förband, och inte så dum faktiskt - inga gothspyor, bara rhodes och sång). Anledningen till att vi inte gick var att Petter ville höra "Unfinished sympathy". Den kom till slut, som andra extranummer. Den var rätt bra. Det första durackordet på en och en halv timme - jag skojar inte.
Efter det gick jag hem. I skam.
Själva var ju jag och Petter inne på lite mysig 90-talsnostalgi, men problemet är att Massive Attack är ett band som svävar i villfarelsen att de inte har sina bästa år bakom sig. We might not be through with the past, but the past sure is through with us. Jag hade hoppats på att de skulle ha varit ett sånt där band som ödmjukt låter sig förvandlas till ett coverband på sig själva, som Smokey eller The Animals, men så är det inte. De skiter i 90-talet. De spelade nästan bara nya låtar. Och det märkliga var att publiken verkade digga det.
Allt var så konstigt med den där kvällen. Musiken var konstig, bandet som ville spela sån musik var konstigt, publiken som ville lyssna på och zombiedansa till sån musik var konstig. Det konstigaste var att jag var där. Jag, med mitt bultande hjärta och mina teorier om livsbejakande konst. Jag kunde lika gärna typ gått och piercat mig eller något annat naturvidrigt.
Okej, jag är klar nu. Förlåt om det här blev långt. Jag lovar att det inte är hälften så långt som en låt på konserten igår kändes.
Appendix: sjukt nog så är titellåten på Massive Attacks nya EP "Splitting the atom" ändå lite bra. Den är lågmäld och sorgsen, mot slutet sveper ett par vemodiga ackord in mellan de spikiga orgeltonerna. I alla fall är det bra för att vara Massive Attack 2009. Resten av EP:n sucks och att döma av de nya låtarna som framfördes på konserten så kommer det kommande albumet suck på riktigt.