Det har varit mycket natur den senaste helgen. Nej, jag har naturligtvis inte varit ute i naturen. Vad trodde ni? Men jag har lagt vantarna på en ny svensk roman som heter "Naturen" och det är alltså inte bara en snygg titel, utan det är en bok som faktiskt behandlar natur, såväl människans natur som förhållandet till allt det där organiska och sjuka som kallas för naturen. Jag läste den i våras i ett virrvarr av word-dokument, men jag ser fram emot att läsa den igen. Författaren är en 29-årig debutant. Hon heter Caroline Ringskog Ferrada-Noli.
Igår var det en intervju med Lars von Trier i DN. Hans senaste film "Antichrist" handlade ju väldigt mycket om naturen. Det är en fantastísk film - årets bästa om du frågar mig. Och Lars von Trier är så himla bra. "Jag är fascinerad av romantikens idé att det är melankoliker som bär på de största visionerna. Men sedd ur ett biologiskt perspektiv - vad i helvete ska ett djur ha melankoli till? Om en planet är på väg att krascha mot jorden - vem fan bryr sig då om Beethoven?" Det är de konstnärer som har det här dubbla perspektivet, som är hejdlöst romantiska och går all in i en estetisk vision samtidigt som de har fötterna på jorden och inte fjantar omkring i en drömvärld där det inte finns samhällsproblem och död, det är de jag beundrar mest.
Senare på dagen gick jag och Caroline på Caspar David Friedrich-utställningen på Nationalmuseum. Den var jättebra (tur det, så mycket som jag hade hypat upp den för mig själv genom att läsa den flod av recensioner och essäer som kommit på sistone). Det fanns en period av mitt liv då jag tyckte att all konst före 1850 borde brännas, men det var ett tag sen nu. Det finns ju lanskapsmåleri och landskapsmåleri (och det finns ju Botticelli... men det är ett annat spår). Friedrich målade inte landskap, han målade liksom luften som fanns på en viss plats vid ett visst tillfälle. Han fångade stämningen, och stämning har ingenting att göra med stumma landskap men desto mer att göra med människan som befinner sig där, just då, med de tankarna, med de erfarenheterna. Så det var mycket kontemplation och melankoli, och det var fett. (Och så var det en och annan båt som kanske inte var fullt så fet.) Men de kanske allra bästa tavlorna var de som tog ett steg ifrån naturen, de som var så långt ifrån vackra landskap som man kunde komma. De som hade en annan mystik, en annan laddning. Som den med katedralen i skogen, eller min absoluta favorit, "Två systrar på en terass vid hamnen" som syns här ovan. Den var bara så mäktig på ett svårförklarligt sätt. Den var liksom Debussy.
På söndagskvällen gick jag på bio och såg den skamlöst naturromantiska filmen "Man tänker sitt". Jag hade på känn att den inte skulle vara fullt så bra som vissa recensenter fått den till (5/5 i DN! 5/6 i SvD!), men jag ville ändå se den eftersom jag trodde att den skulle vara rätt bra, och jag ville se den på bio eftersom fotot verkade vara en så stor del av filmen. Well, jag är glad att jag såg den för den var väldigt fin rent visuellt. Men jag tyckte ändå att den var lite fattig på substans. Alla de här Thoreau-citaten balenserade hela tiden på gränsen till det konstskoleduktiga och krystade, och ofta hamnade man på fel sida av gränsen. Och handlingen, jag vet inte. Nu är ju det här inte en film där handlingen är allt, men jag köper inte det som argument för att handlingen inte är viktig. Den hade en handling. Det fanns karaktärer och relationer och kronologi och framåtrörelse, så den får ingen konstprojekt-carte blanche.
Handlingen var denna: fyra olika män i olika åldrar som inte känner varandra och aldrig träffas - Sebastian, Johnny, Anders och Mischa - passar inte riktigt in i de respektive roller som livet gett dem, de passar inte in i svenniga Falkenberg och de krav som samhället ställer på dem. Konflikten är inom dem själva. Och lösningen är densamma för samtliga: att söka sig till vattnet. Vattnet symboliserar något, oklart vad, och inger hopp, oklart varför. Problemet med handlingen är att det känns lite ytligt och konstruerat, den här motsättningen mellan tragiska konforma inskränkta svenniga människor å ena sidan, och misanpassade känsliga själar å den andra. Är alla i Falkenberg eller liknande städer verkligen onda och/eller korkade? Och om det nu skulle vara så, är det bästa man kan göra av situationen verkligen att gå ner till ån? Det är en romantisk men lite simpel tanke. Lite ytlig. "Den helande naturen" etc. Man köper inte det, för det finns en verklighet som består av hyror, blöjor, jobb och skola. De fyra männens (den enda kvinnan i filmen som hade en framträdande roll var Sebastians osympatiska mamma) respektive uppror blir därför lite snopna och patetiska. Och filmen slutar med en sorts falsk upplösning.
Trots detta: ändå rätt bra film. Bra för att vara svensk. Otroligt vackra bilder. Väldigt fin musik av Erik Enoksson. Jag hoppas regissör-/manusförfattarduon Fredrik Wenzel och Henrik Hellström anstränger sig lite mera med manuset nästa gång bara. Det är det som är skillnaden mellan dem och Jesper Ganslandt: han är extremt fokuserad på handling och relationer och på att det ska vara trovärdigt. Man kan inte göra en scen bara för att den är snygg eller för att den framstår som meningsfull ryckt ur sitt sammanhang. Ganslandt förstår det (liksom Johan Kling och Ruben Östlund). Jag tror att "Apan" är en fulare men bättre film än "Man tänker sitt".
PS helgen handlade förutom om naturen väldigt mycket om det kalla kriget. Dels Gucci Manes mixtapetrilogi "The Cold War" (bestående av delarna "Guccimerica", "Great Brrritain" och "Brrrussia") som jag lyssnat mycket på, dels Alfred Hitchcocks kalla kriget-thriller "Foreign Correspondent" från 1940 som jag såg i lördags (bra film!). Och kalla kriget-myset fortsätter om tjugo minuter, när SVT visar ett tv-program baserat på Stig Dagermans "Tysk höst".