Som jag skrev igår på twitter: alla som sysslar med media och kritik borde läsa Jan Gradvalls fantastiska artikel om hur Fleetwood Mac-konserten förra helgen behandlades av Sveriges recensenter.

Artikeln var dels än initierad analys av Fleetwood Mac och deras verk. Vissa hipsters kanske gillar gruppen för att de hade ett mysigt kokainsound och att de, till skillnad från andra grupper och artister som tillfälligt hypades under yacht rock-trenden, går att lyssna på utan ett filter av ironi och kontext. Men Gradvall tar upp det substantiella med Fleetwood Mac: relationerna mellan paren som utgjort gruppen, hur dessa relationer skildrats i låttexterna, samt hur dessa låtar och texter behandlats under gruppens konserter. Mycket intressant.

Fast det som var riktigt intressant med artikeln var reflektionerna över hur en rockkonsert recenseras nuförtiden. Jan Gradvall jämförde med hur det är när en Dramatenpjäs recenseras:

"Inom teatervärlden sitter kritikern koncentrerad i en mörk salong och väntar med omdömet tills föreställningen är slut.
Inom rockvärlden sitter kritikern i dag uppkopplad mot Internet under hela föreställningen, delar ut värdeomdömen scen för scen, twittrar och skriver blogginlägg.
Att journalistiken i dag använder Twitter, Facebook och bloggar som hjälpmedel är en självklarhet. Inte minst med tanke på att det numera är på nätet som det största antalet läsare finns.
Men är det en självklarhet att även kritiken ska syssla med det? Vad får realtidsbevakningen för effekt på kritiken?"

Just detta: att det inte är lika självklart för kritiken som för journalistiken att den omedelbara, twittrade publiceringen är Framtiden.

Jag tycker att det finns en poäng med den omedelbara rapportering som man kan få med hjälp av twitter och en mobiltelefon. Men det är just rapportering och ingenting annat - kritik kräver tid, distans och eftertanke. Inte minst kräver det förkunskaper och möjligheten att sätta in saker i ett större sammanhang. Men så blir det inte om ens fokus under en Bruce Springsteen-konsert är att snabbt bestämma om Thunder Road ska få fyra eller fem getingar den här gången.
 
Jag undrar hur det skulle vara om alla litteraturrecensenter rafsade ihop en recension på en halvtimme så fort de slagit igen boken? Blev det tummen upp eller tummen ner? Kul eller trist? Skriv ett stycke om författaren, två stycken om bokens handling, ett stycke om språk och stil och så ett stycke som avslutning. Pang, tjoff, ut med det på tidningens hemsida. Det vore en mardröm om litteraturkritiken fungerade så.
 
För litteraturrecensentens egen skull vore det i och för säkert kul att skriva en kort tweet efter varje kapitel med en spontan kommentar, men det skulle egentligen vara en minnesanteckning - för läsaren/konsumenten hade den informationen bara varit förvirrande. 
 
10:54 MariaSchottenius precis fått hem Lars Noréns dagbok, härligt!
11:05 MariaSchottenius kläder, kläder... är det allt han tänker på?
11:39 MariaSchottenius åh vilket vackert språk Norén har ändå. Alla borde läsa den här boken.
12:15 MariaSchottenius det där han skriver om Leif Zern, det är bara inte sant.
13:21 MariaSchottenius nej nu alltså...
13:29 MariaSchottenius En hink med skit är vad det här är. Ingenting annat.
 
Även utan twitter är det ganska uppenbart att DN:s behandling av Lars Noréns dagbok skrevs i affekt, i stundens hetta, snarare än från kritikens avstånd. Och då gav Schottenius och Zern ändå boken säkerligen väldigt mycket mer tid än vad en rockjournalist ger en konsert med ett band. Eller en skiva.

Jag tycker att det är intressant. Det är inte Fleetwood Mac eller Lars Norén som tar skada av det här, utan kritik-Sverige. Och, i slutändan, konsumenten.
#1 - - Max:

men litteratur, teater och film kan ju inte recenseras som musik. i en film, t.ex., är det inte säkert att man kan avgöra en scens innebörd förrän filmen är slut. en konsert däremot vet man exakt hur bra den är hela tiden

#2 - - CM:

varför recenserar man konserter öht? vad ska jag göra av informationen att fleetwood mac var bra eller dåliga, de har ju redan åkt vidare till moskva eller dubai eller nåt. helt överflödigt som konsumentupplysning. för att inte tala om den här bisarra festivalrapporteringen - vad tjänar den för syfte?

#3 - - Nicholas:

Vadå, det kan ju vara värt att veta om ett band som turnerar regelbundet och är i Sverige då och då - respektive en festival som återkommer varje år - fortfarande är något att ha. Om ja varför, om nej varför inte.



Max: du har en poäng, även om vissa konserter förtjänar lite större eftertanke, det kan finnas en massa grejer som man bör väga in, inte bara ge tummen upp eller tummen ner. Fast vissa konserter är solklara fall. När något är riktigt nage så vet man det direkt.

#4 - - CM:

äh. föreligger dessutom mycket tydligt jäv.

#5 - - Hugo:

Bra skrift och sånt.



Och framförallt, bra idé! Jag försöker!

Gav upp en tråkig bok idag och ska börja på en ny. Ska twettra lite om den och publicera allt på nån av mina internetsidor. Jag kommer tweetra när jag känner för det, och förmodligen mest om det jag gillar eftersom det är en författare jag vet att jag tycker om.

#6 - - Henrik:

CM: Men är inte målgruppen för konsertrecensioner ändå de som var där? Man säljer mycket lösnummer på folk som vill läsa om det de själva upplevt.

#7 - - matti alkberg:

Han har helt och hållet rätt, Gradvall. Och du med. CM har en poäng, men jag tycker tvärtom: eftersom det är en konsert och inte ett sportevenemang så har det inget omedelbart nyhetsvärde. En kritiker borde inte behöva lämna ifrån sig text i pausen. Kritikern borde få gå hem eller till sin redaktion och tänka igenom vad han/hon ska skriva.

Kritiken har sjunkit i värde på redaktionerna. Gäller framförallt i kvälls- och landsortstidningar. Det beror på att det bara handlar om ekonomi nuförtiden, inte om att någon anser sig ha (alternativt anser att en redaktör bör ha) ett publicistiskt uppdrag.

#8 - - CM:

henrik: jo, det köper jag. men det är ju ett perverst beteende och inget som bör uppmuntras.

#9 - - Kristoffer:

Jag ha inte så mycket att tillägga men vill ändå kommentera. Håller iaf med om, av erfarenhet, att värdet i kritikens innehåll gärna ignoreras till förmån för snabbhet.



Dessa ständiga referat på twitter från konserter, men allt annat tänkbart också, kan vara så jävla irriterande. typ "Nu är jag på den och den konferensen, den och den pratar om mycket intressanta saker". Någonting med det känns som att åsikterna som maskeras som objektiva rapporter.

#10 - - Nicholas:

Lite handlar det nog om att det är så fruktansvärt skönt att lätta sitt hjärta på en dålig (eller en bra) konsert genom mobilen och twitter. Man får en massa tankar och känslor som man vill få ur sig - och det inte går att snacka under en konsert, men det går att skicka ett sms. Jag ska inte sticka under stolen med att jag själv tycker om att göra det när jag är på konsert. Men man kan inte hålla på så om det är något som man ska recensera för en tidning. Det är ju så ego: skribentens personliga tillfredsställelse får maximalt utrymme, själva textens/kritikens eventuella kvalitet får minimalt utrymme. Och det är ju ändå texten och inte skribenten som räknas för läsaren. Även när det gäller texter skrivna av beundrade skribenter.

#11 - - KV:

Ja, vem försöker jag egentligen lura. jag hade gjort det själv om jag visste hur man gjorde.

#12 - - Willen Dafoe:

Har också ganska svårt att se poängen med att konserter recenseras öht. Och ägnas dem någon kommentar känns det inte så jävla viktigt.



Det kan däremot vara intressant att jämföra skivlanseringar med boklanseringar. Om en högaktuell bok släpps känns det som att dem oftast får ett hyfsat utrymme med en påläst kritiker som åtminstonne ansträngt sig lite med att läsa texten noga och försöker förklara vad den vill säga, hur den går till väga, osv. När ett nytt album släpps räcker det med lite namedropping och svepande beskrivningar. Rätt latsamt, rätt respektlöst, jävligt amatörmässigt.

#13 - - Willem Dafoe:

Philip Roth - Nemesis



Generationsskildraren från New Jersey är tillbaka igen. Hans nya boken låter ungefär som en korsning mellan den hysteriska realismen hos Zadie Smith och Jonathan Franzen, och Cormac McCarthys korta svulstiga Hemmingwaylyrik. Intressanta territorium, trots Roths obligatoriska misslyckanden så fort han rör sig utanför New Jerseys judeghetton. Handlingen är engagerande, porträtten genomträngande. Aningen för lång.



4/5

#14 - - Nicholas:

Hahaha! Lysande!

#15 - - CM:

det finns egentligen inte så mycket att säga efter wds briljanta inlägg, mer än möjligtvis att det såklart är våldsamt mycket mer sannolikt att litteraturkritiken går i den riktningen än att musikjournalistiken blir mer kvalitativ.