Artikeln var dels än initierad analys av Fleetwood Mac och deras verk. Vissa hipsters kanske gillar gruppen för att de hade ett mysigt kokainsound och att de, till skillnad från andra grupper och artister som tillfälligt hypades under yacht rock-trenden, går att lyssna på utan ett filter av ironi och kontext. Men Gradvall tar upp det substantiella med Fleetwood Mac: relationerna mellan paren som utgjort gruppen, hur dessa relationer skildrats i låttexterna, samt hur dessa låtar och texter behandlats under gruppens konserter. Mycket intressant.
Fast det som var riktigt intressant med artikeln var reflektionerna över hur en rockkonsert recenseras nuförtiden. Jan Gradvall jämförde med hur det är när en Dramatenpjäs recenseras:
"Inom teatervärlden sitter kritikern koncentrerad i en mörk salong och väntar med omdömet tills föreställningen är slut.
Inom rockvärlden sitter kritikern i dag uppkopplad mot Internet under hela föreställningen, delar ut värdeomdömen scen för scen, twittrar och skriver blogginlägg.
Att journalistiken i dag använder Twitter, Facebook och bloggar som hjälpmedel är en självklarhet. Inte minst med tanke på att det numera är på nätet som det största antalet läsare finns.
Men är det en självklarhet att även kritiken ska syssla med det? Vad får realtidsbevakningen för effekt på kritiken?"
Just detta: att det inte är lika självklart för kritiken som för journalistiken att den omedelbara, twittrade publiceringen är Framtiden.
Jag tycker att det finns en poäng med den omedelbara rapportering som man kan få med hjälp av twitter och en mobiltelefon. Men det är just rapportering och ingenting annat - kritik kräver tid, distans och eftertanke. Inte minst kräver det förkunskaper och möjligheten att sätta in saker i ett större sammanhang. Men så blir det inte om ens fokus under en Bruce Springsteen-konsert är att snabbt bestämma om Thunder Road ska få fyra eller fem getingar den här gången.
Jag undrar hur det skulle vara om alla litteraturrecensenter rafsade ihop en recension på en halvtimme så fort de slagit igen boken? Blev det tummen upp eller tummen ner? Kul eller trist? Skriv ett stycke om författaren, två stycken om bokens handling, ett stycke om språk och stil och så ett stycke som avslutning. Pang, tjoff, ut med det på tidningens hemsida. Det vore en mardröm om litteraturkritiken fungerade så.
För litteraturrecensentens egen skull vore det i och för säkert kul att skriva en kort tweet efter varje kapitel med en spontan kommentar, men det skulle egentligen vara en minnesanteckning - för läsaren/konsumenten hade den informationen bara varit förvirrande.
10:54 MariaSchottenius precis fått hem Lars Noréns dagbok, härligt!
11:05 MariaSchottenius kläder, kläder... är det allt han tänker på?
11:39 MariaSchottenius åh vilket vackert språk Norén har ändå. Alla borde läsa den här boken.
12:15 MariaSchottenius det där han skriver om Leif Zern, det är bara inte sant.
13:21 MariaSchottenius nej nu alltså...
13:29 MariaSchottenius En hink med skit är vad det här är. Ingenting annat.
Även utan twitter är det ganska uppenbart att DN:s behandling av Lars Noréns dagbok skrevs i affekt, i stundens hetta, snarare än från kritikens avstånd. Och då gav Schottenius och Zern ändå boken säkerligen väldigt mycket mer tid än vad en rockjournalist ger en konsert med ett band. Eller en skiva.
Jag tycker att det är intressant. Det är inte Fleetwood Mac eller Lars Norén som tar skada av det här, utan kritik-Sverige. Och, i slutändan, konsumenten.
men litteratur, teater och film kan ju inte recenseras som musik. i en film, t.ex., är det inte säkert att man kan avgöra en scens innebörd förrän filmen är slut. en konsert däremot vet man exakt hur bra den är hela tiden