Jag var och såg Hayao Miyazakis senaste film "Ponyo på klippan vid berget" idag. Jag var beredd på det värsta: att den skulle vara en barnfilm à la "Min granne Totoro" (den Miyazaki-film jag gillar minst) visste jag redan, och både min syster och hennes kollega Niklas Eriksson anser att det är Miyazakis sämsta film.

Jag håller inte med om det. Jag tycker att den är väldigt underskattad.

Det har snackats mycket om att historien har likheter med H.C. Andersens "Den lilla sjöjungfrun". Men det har inte snackats lika mycket om kopplingarna till Wagner. Ponyos riktiga namn är Brünnhilde, hennes pappa är en gud som hon gör uppror mot, och när hon stormar fram i sällskap med sina tusentals systrar (som då förvandlas till jättelika fiskar) har den finurlige Joe Hisaishi tonsatt det med en musik som extremt tydligt blinkar till "Valkyriornas ritt", inledningen till sista akten av Wagners "Valkyrian".

Ponyo/Brünnhilde släpper loss kaos - hon har ingen avsikt att vara destruktiv, men hennes krafter är så enorma. Det är som Miyazaki gör ett inlägg i Wagner-debatten, han ansluter sig till en feministisk tolkning av "Ringen": valkyriornas ritt handlar om triumf och kvinnlig styrka, inte om läskigt krigiska eller (som min lärare i musikvetenskap en gång sa) psykotiska kvinnor. Fast det finns en twist: "kvinnan" är i det här fallet fem år gammal, vilket gör att man får tolka hennes vilda förälskelse mindre som skamlös sexualitet och mer som flammande, hysterisk glädje.

Miyazakis kvinnosyn blir också tydlig i skildringen av Ponyos och hennes pojkväns respektive föräldrars relationer. Pojkvännens mamma har en man som väljer att vara ute och segla istället för att komma hem och umgås med sin familj, och när han ringer och säger att han inte kommer när hon håller på att laga mat blir hon förbannad och förtvivlad. Hon sliter upp kylskåpsdörren, rycker till sig en öl och skummet sprutar när hon ilsket öppnar den. När hon druckit den lägger hon sig apatiskt på sängen. Socialrealism som är top notch. Ett tag senare gör hennes femårige son några trevande försök att trösta henne, varpå hon får så dåligt samvete att hon kastar sig upp, ler ett extremt krystat leende och kramar honom så hårt att han säger aj. "Allt ska bli bra!" säger hon. Ouch. Bra scen.

Ponyos föräldrar är också intressanta. Hennes pappa är tuff mot dottern, men han är en vek man i relationen till hennes mor, en extremt mäktig gudinna som är ändligt mycket mer vis och soft än vad han är. Ett ord från henne och han tiger och anpassar sig. Han är nervös innan han träffar henne, det verkar som om de har något slags distansförhållande, de träffas när hon känner för det. Hennes mildhet och majestätiska uppenbarelse påminner om en tidigare Miyazaki-karaktär, Tea (hette hon så?) i "Porco Rosso". Medan fadern, vresig och hetsig och driven av en bitterhet över hur människorna misshandlar miljön, är en helt ny och väldigt färgstark karaktär.

I filmens centrala scen mixas "Valkyriornas ritt" med sista scenen i Wagners Ringen-tetralogi, nämligen den där Rhen svämmar över och apokalypsen anländer. Gamla testamentets berättelse om Noak spökar också lite, och det som händer dagen efter - när hela världen är täckt av vatten och alla utom en femårig pojke och en femårig flicka tycks ha dött - är otroligt spännande. Tyvärr är det en barnfilm, så den postapokalytiska tragedin uteblir, men slutet är ändå rätt spännande. När de rullstolsbundna gamlingarna pötsligt springer över gräset och skrattar, är det det harmoniska dödsriket eller något annat som skildras? Lite Nangijala-vibbar får man när den femårige hjälten inte vet om Ponyos pappa ljuger eller talar sanning när han vill ta med pojken ner i havsdjupen. Nangijala, eller kanske snarare Goethe och hans "Erlkönig".

Fast det lyckliga slutet får nog tolkas som ett lyckligt slut och inte som något post mortem. Det blir för konstigt annars. Det finns en gräns för hur mycket man kan förändra en film genom tolkning. "Ponyo på klippan vid berget" (bra titel för övrigt) är inte Miyazakis bästa film, men den var verkligen inte dålig. Barn som leker och är glada på film är i regel ganska outhärdliga, och dessa tecknade barn var inget undantag. Riktigt platta och ointressanta var de, framförallt pojken. The verdict: bättre än "Totoro", sämre än "Kiki". Nästa film blir förhoppningsvis ett riktigt mästerverk.