musikdrama

I fredags gick jag och mina muntra kumpaner och såg "Valkyrian" på Kungliga Operan. Det var fett. Stämningen var extremt hög, efter att Eric hade gett oss andra en privat föreläsning om Wagner och "Ringen" två dagar tidigare, och efter att vi klätt upp oss och ätit vällagad husmanskost på Bakfickan intill operan. Allt för stämningen. Det var som ett lajv på sätt och vis: man låtsades som att 1900-talet, postmodernismen och populärkulturen aldrig hade hänt. En annan världssyn, där det finns bestående värden: en välknuten slips, en fin kristallkrona, mousserande vin, tysk opera, gamla Stockholm. Låter det ytligt? Det var det inte. Det var bara en kärleksfull inramning av en stor konstnärlig upplevelse: man ville ha hela paketet. Och det fick man.

Valkyrian var asbra. Jag blev nästan chockad. Och sen insåg jag en sak: Wagner är ingen tonsättare, man ska inte jämföra honom med andra tonsättare, och inte jämföra hans operor med andra operor. Nej, han är en författare, en dramatiker. Det är dramat, relationerna, karaktärerna, psykologin som är det centrala för honom. Musiken är helt underordnad, och står sig inte särskilt bra på egna ben ärligt talat. Men dramat, det är så himla bra, så himla gripande, och musiken gör det till en extremt speciell upplevelse. Hur många pjäsförfattare komponerade musik till sina pjäser och lät replikerna sjungas istället för att talas? Inte Shakespeare, inte Racine, inte Ibsen, inte Strindberg. Ingen. Wagner är unik. Alla andra som komponerade operor utgick ju från andras texter - han skrev helt egna, egna historier, egna tankar. Andra försökte göra så vacker och stark musik som möjligt - och de lyckades med det, Wagners musik är inte alls lika njutbar som italienarnas - men Wagner försökte bara göra musik som illustrerade sina berättelser, sina pjäser.

Jag tror man tjänar på att ha den ingången till Wagner, för annars är det lätt att bli besviken, eller åtminstone förvirrad. Jag lyssnade på Valkyrian flera gånger hemma innan jag såg uppsättningen, och då var det inte en bråkdel så bra. Man fattade ingenting, musiken ändrades hela tiden. Det var helt annorlunda med Puccinis "La Bohème" som jag gjorde samma sak med förra året, där är ju de enstaka sångerna både urskiljbara och väldigt vackra. Men när jag nu såg Valkyrian föll allt på plats. Man fattade. Wagner använder musiken som ett redskap bland andra, som en filmregissör använder foto, som en författare använder skiljetecken. Det här med allkonstverk var inte bara en tjusig idé att kokettera med - sådana fanns det många av under romantiken - utan Wagner genomförde det verkligen. Imponerande.

Vad var det då som var så bra med det här dramat? Som sagt: karaktärerna. Och relationerna. Wotan, tetralogins huvudperson, är som en Tony Soprano, en patetisk patriark som håller på att tappa spelkulorna och vet om det. Terje Stensvold som spelade honom var SKITBRA. Helt otrolig. Wotans fru Fricke - Carmela Soprano! - var också helt makalöst bra spelad av Martina Dike. Fricke är en desparate housewife som är bitter över sin livssituation, och när hon får en chans att straffa sin ständigt otrogne man, genom att hänvisa till moralen och tvinga honom att döda sin son (som är ihop med sin syster!) så gör hon det. Och det som är så bra är att man fattar att hon inte gör det för moralens skull egentligen - hon är visserligen äktenskapets gudinna, men hey - utan för att det är en seger för henne att åsamka lidande för sin skitstövel till man. När han slutligen går med på hennes krav sträcker hon fram sin hand till honom som han motviligt skakar och bekräftar överenskommelsen - sedan för hon handen till hans mun och han kysser motvilligt den - sen böjer hon sig fram och låter honom motvilligt kyssa henne på munnen. "Sådär älskling, nu är allting bra!" De hatar varandra. Det var makalöst bra regisserat av Staffan Valdemar Holm.

Relationen Wotan-Fricke är tung, men ännu tyngre är relationen Wotan-Brünnhilde. Bünnhilde är alltså hans dotter, och det är hon som är valkyrian. När Wotan ber henne ordna så att sonen (Siegmund heter han) dör i strid säger hon emot - pappa, det är ju din son, du älskar ju honom - och då kommer nästa dramaturgiska genidrag: Wotan blir förbannad! Visserligen lider han av att han dömt sin son till döden, att hustrun fått honom till det - men hans sårade ego är så känsligt att när hans dotter sätter sig på tvären så uppfattar han det som att hans makt och manlighet är ännu mer hotat. Han låter sitt ego gå före sitt hjärta, och insisterar på att Brünnhilde ska döda Siegmund. Det är så bra! Men hon gör ändå inte det i slutändan, för hon har ett så stort hjärta, och då blir Wotan RIKTIGT förbannad. Slutet på tredje akten, när far och dotter sjunger duett och han dömer henne till att bli mänsklig, hon accepterar sitt straff, och de skiljs åt fulla av sorg och kärlek - det är helt fantastiskt. Musiken där är den bästa i hela operan.

Det är så sorgligt, för de är offer för konventioner, för principer. Såhär ska det vara, liksom: såhär ska en gud bete sig, såhär ska en dotter bete sig mot sin far, detta är oundvikligt och rättvist - fastän ingen vill det egentligen. Etiketten har ingen nåd. "Ringen" har tolkats som en allegori över den gamla överklassens död och den nya världens frammarsch, och jag måste säga att den är ganska effektiv som sådan. Fast nu är det ju inte bara den gamla överklassen som är bunden av moraliska principer och konventioner, utan alla människor i alla skikt av samhället i alla tider. Normer är en del av civilisation. Och om Wagner hoppades på en ny generation som var så liberal att de var coola med incest så var han nog lite väl optimistisk. Å andra sidan verkar det inte vara denna inbillade nya generation som han identifierar sig med, utan med den gamla, med patriarker som Wotan. Och tonen är pessimistisk snarare än optimistisk - det är ju därför som världen går under i slutet av "Ringen". Så kanske ska verket snarare ses som en eulogi över förlorad framtidstro: den värld som är min värld finns snart inte mer.

Det enda som var tråkigt med den här uppsättningen av Valkyrian var att Rachael Tovey som gjorde Brünnhilde tyvärr inte var särskilt bra. En ganska allvarlig brist, eftersom hon och hennes relation med Wotan är central i operan. Fatta då att jag blev helt blown away ändå, bara för att det var så bra. Hade hon varit bra också så hade jag nog varit helt lyrisk nu, helt spattig. Nu är jag "bara" enormt positiv och entusiastisk.

Men det här med musik för scenen, och att komponera musik som inte står sig på egna ben, utan den sceniska kontexten, fick jag tänka på ännu mer dagen efter, då jag gick och såg ett framförande av Stravinskijs "Våroffer" på konserthuset. Det är ju en asbra, dramatisk berättelse - jag såg baletten på Malmö opera för ett par år sedan, vilket jag också skrev om då det begav sig - men hur är musiken utan denna laddade berättelse? Well, musiken är faktiskt skitbra ändå. Så rytmisk och kraftfull - ibland låter det lite som ett Dr Dre-beat, jag skojar inte - och så modern: Stravinskij var inte intresserad av att byta ackord i varannan takt, det fick tuffa på och koka vidare, musiken accelererade i spänning ändå, med andra medel. Ballt. Men jag måste ändå säga att det hade varit bättre med dansen, med det sceniska. Liksom Wagners operor klarar sig sämre än Mozarts operor utanför scenen klarar sig Stravinskijs baletter sämre än Tjajkovskijs baletter utanför scenen. Det är liksom hela meningen.

Men det var ändå en grym konsert, gästdirigetnen Michael Tilson Thomas var suverän. Och rolig: när han fick blommor efteråt blev han så rörd av den stora buketten att han lade sig ner på rygg på pulten, med blommorna över sig, som om buketten var så massiv att han dukade under. Förutom "Våroffer" spelade de Tjajkovskijs "Romeo och Julia", som var sådär (bäst i början), och Ravels "Sheherazade" - en sångcykel på tre sånger, och ingen mindre än Malena Ernman trädde fram som solist. Hon sjöng faktiskt jättebra, och jag gillade speciellt de två sista sångerna som var lite mer lågmälda. En typisk långsam aria är kanske lite sentimental och fjäskig, men Ravel komponerade inte alls så, det var bara en massa vackra klanger, väldigt eget och oförutsägbart. Nice.

Kulturhelgen toppades av två biobesök: "In the loop" igår kväll och "The Carter" den här kvällen. Men mer om det en annan gång. Jag är helt slut nu. Kulturellt utmattad. Det var jag redan efter Valkyrian. Det är så det ska vara.

Kommentarer
Postat av: Jag, Cladius

Fint skrivet. Blir glad av att Wagner gör dig glad. Men heter inte Fricka just "Fricka"?

2009-11-23 @ 10:15:42
Postat av: Nicholas

Förlåt, självklart heter hon Fricka.

2009-11-23 @ 13:54:58
Postat av: Boston

imponerande att ha sådan fruktansvärd bred musiksmak. Vem ska bli först att illustrera detta omöjliga?

2009-11-24 @ 01:08:32
Postat av: Boston

kanske dags att separera den fascistiska wagner och de övriga tråkmånsarna på en egen blogg? så gigantiskt trist att läsa.

2009-11-24 @ 01:14:21
Postat av: Boston

sorry, är en aning full.

2009-11-24 @ 01:20:15
Postat av: Nicholas

Jag förstår inte riktigt, "Boston". Är det en dålig sak att ha en bred musiksmak?

2009-11-24 @ 10:33:18
Postat av: Tatti

Såg "Valkyrian" på Göteborgsoperan för ett par år sedan, extremt mäktigt.

Postat av: r

Vad gulligt att du förklär det faktum att du är en klassisk kulturborgare med lite instoppade "fett" och hiphop-referenser.



"Lyssnade på tolkningar av Ignaz Moscheles stycken på konserthuset i Wien, det var fett. Klädde upp mig i frack mest på kul, kändes grymt. Typ rollspelsnördig."

2009-11-24 @ 19:45:08
Postat av: Nicholas

Tatti: härligt!



R: först funderade jag över om det där var ett genuint Annika Flynner citat - it could have been! - men sen kom jag på att jag aldrig hört Ignaz Moscheles. Han är inte längst upp på min lista (det finns en lista). Jag vet inte vad jag ska säga - jag försöker väl inte dölja eller förklä någonting. Man behöver väl inte försöka prata som en medelålders person bara för att man lyssnar på en del musik som fler oldies än youngsters lyssnar på. DET hade varit att lajva, att censurera sitt eget språkbruk. Det kanske ser töntigt eller komiskt ut i skrift att använda "fett" och "musikdrama" i samma mening, vad vet jag, men vafan, det är en blogg. Jag tänker ärligt talat inte så mycket på vad jag skriver här (det är väl därför det alltför ofta blir så långt). Men for the record: har inte haft på mig frack sedan 2002. Ska på konserthuset i Wien om en vecka. Och om du skulle gå och se en opera som Valkyrian, alltså verkligen ge den en chans, så skulle du nog också tycka att det var en ball upplevelse.

2009-11-24 @ 23:10:32
Postat av: Kalle

Han heter Stravinsky, inte "Stravinskij". Svensk-rysk transkribering är inte relevant i det här fallet, eftersom han själv skrev Stravinsky efter flytten till USA. Och att beskriva hans musik som "så rytmisk och kraftfull" är fan genialt! Shakespeare var jätteverbal, Einstein väldigt smart, Michelangelo mycket duktig konstnär.



2009-11-25 @ 16:58:09
Postat av: Kalle

Och sen stavas det ju för helvete TYRANNY, inte "tyrrany".

2009-11-25 @ 17:03:26
Postat av: Nicholas

Härligt med lite klassiskt internethat, det var länge sen!

1) Jag skriver Stravinskij eftersom det ser finare ut. Det är inte mitt fel att karln flyttade till Amerika.

2) "Tyrrany" skrev jag på twitter. Varför kommenterar du inte där istället?

3) Om du har en mer pregnant analys av Våroffer så skulle jag gärna vilja läsa den. Mig veterligen är det dock inte jättevanligt att jämföra ryska tonsättare med kaliforniska hiphopproducenter, så jag tycker inte att det jag skrev här var så himla ointressant.

2009-11-25 @ 21:13:18
Postat av: Petter417

poppar popcorn

2009-11-25 @ 22:00:17
URL: http://twitter.com/petter417
Postat av: r

Vill poängtera - jag är inte en hater utan en lover. Jag tycker det är trevligt med unga män som älskar Wagner.

2009-11-25 @ 23:29:14
Postat av: Kalle

1. Han heter inte "Stravinskij" -- han heter Stravinsky.



2. Jag har inte Twitter, och jag tänker aldrig skaffa twitter. Lär dig stava. Man kan inte tycka att tyranny är roligt om man inte kan stava till tyranny. Man får bara skämta om saker som man förstår.



3. Du jämförde inte Stravinsky med kaliforniska hiphopproducenter -- du skrev bara ett par namn. Att skriva att Stravinskys musik är "rytmisk" är som att säga att Paul Valéry är bra på ord.

2009-11-26 @ 03:30:41
Postat av: Nicholas

Kalle.



1. Fuck off



2. Vem är du?



3. Lyssna på beatsen som Dr Dre gjorde mellan 1999 och 2003 och säg en gång till att jämförelsen var meningslös.

2009-11-26 @ 09:06:20
Postat av: Kalle

1. Fucktard.



2. Vem är du?



3. Alla mänskor vet att du i ett blindtest inte kan skilja Dr Dre från Trazan och Banarne.

2009-11-26 @ 09:24:53
Postat av: Jonas

Haha! Roligt.

2009-11-26 @ 09:59:26
URL: http://www.extraallt.com/
Postat av: Jeps

Goddamn...too long has it been!

2009-11-26 @ 11:36:04
Postat av: Nicholas

Kalle (om du heter så), det där var ett lika lamt svar som "Superugly" var på "Ether".

Curve.

2009-11-26 @ 12:05:05
Postat av: gustav

BEEEF

2009-11-26 @ 14:31:53
URL: http://paparkaka.com
Postat av: Max

Vad är Kalle för ett sär? stravinskij skrev stravinsky när han bodde i USA precis som han skrev Moscow, det har inget att göra med att det heter stravinskij och moskva på svenska (så länge det inte var så att han flyttade till usa i mkt unga år och därför kan betraktas som amerikan). Sen kan jag iofs hålla med om dr. dre-liknelsen hade mått bra av en förklaring.

2009-11-26 @ 17:10:15
URL: http://santababylon.blogspot.com/
Postat av: CM

jag hade tyckt det varit roligare om inlägget handlade om dre istället för nån bull ryss.

2009-11-26 @ 19:43:55
Postat av: Max

Jag hade tyckt det var roligare om inlägget handlande om Wu-Tang istället för Wotan

2009-11-26 @ 20:32:32
URL: http://santababylon.blogspot.com/
Postat av: Nicholas

Haha! Ok men om Dr Dre: när han revitaliserade sin karriär med ett nytt sound runt millennieskiftet tog han ett steg bort från den mjukt böljande g-funken och satsade på ett hårdare, mer minimalistiskt sound. Det går en röd tråd från "The Watcher" till "X" till "Family affair" till "That's what it is" till "In da club". Han byggde beatsen på spänningen mellan tystnad och plötsliga "knivhugg" med syntstråkar. Lite som Bernard Herrmanns berömda soundtrack till Hitchcocks "Psycho" (inte så mycket duschscenen, tänker mest på inledningen till filmen). Som i sin tur påminner VÄLDIGT mycket om "Våroffer". Våroffer är the originoo lugn-stråkhugg-lugn-stråkhugg-konstrast-musik. Synkoperna, alltså när man placerar "hugget" på de mindre självklara delarna av takterna, är något som definitivt förenar Stravinsky (wtf, jag skriver väl så då) och den typ av dramatiska hiphop som Dr Dre gör. Den mesta hiphop som görs idag låter inte så, den mest hiphop som görs idag är inte särskilt minimalistisk.

2009-11-26 @ 21:49:09
Postat av: Jeps

Haha...nu vädrar alla sitt missnöje med Nicholas trehundrasidorsklassiskmusikgenomgångar...men jag gillar dem...ibland

2009-11-26 @ 21:57:08
Postat av: CM

tydligt framgooglad kunskap här ovan. synkoper my ass.

2009-11-26 @ 22:20:35
Postat av: Nicholas

CM! Det är alltså DU som är "Kalle"!

2009-11-26 @ 23:03:50
Postat av: CM

jag är även "Max"

2009-11-26 @ 23:12:02
Postat av: Boston

nej det är definitivt inte fel att ha bred musiksmak, däremot är det fel att slänga iväg idiotiska kommentarer. sorry!

2009-11-27 @ 01:12:49
Postat av: Max

Hej, har ni tänkt på att alla engelsmän är djur? på en helt annan not vill jag bara säga att ni borde gå och se den här filmen In the Loop, den är helfestlig!

2009-11-27 @ 01:37:25
URL: http://santababylon.blogspot.com/
Postat av: Nicholas

Hahaha, underbar CM-impersonation! Fast In the loop ÄR faktiskt kul, sicko.



Boston: min son, du är förlåten.

2009-11-27 @ 08:36:06
Postat av: Max

Ja, jag tycker jag fick till hans rätta tonfall där

2009-11-28 @ 02:41:11
URL: http://santababylon.blogspot.com/
Postat av: Kalle

Nej, Stravinskij versus Stravinsky har ingenting att göra med Moskva versur Moscow. Han heter Stravinsky. Moskva heter Moscow på engelska, vad har det med nånting att göra? Apple heter äpple på svenska. Fucking learn to read, fucktard.



Och -- är det inte så att Stravinskys musik är väldigt "rytmisk", så säg? Bartóks musik innehåller en hel del folkmusikskalor och matematiska former. Och Shakespeare är verbal.

2009-11-28 @ 06:02:22
Postat av: Kalle

"Kalle (om du heter så), det där var ett lika lamt svar som "Superugly" var på "Ether".

Curve."



Men va sött! Hur lång tid tog det för dig att komma på det där? Nej nu tycker jag att du är lika dum som när Wittgenstein tog upp eldgaffeln som svar på Alan Turings fråga (du vet säkert vilken).



Du har fortfarande inte visat att du kan skilja Dr Dre från Lotta Engberg.

2009-11-28 @ 06:37:17
Postat av: Kalle

I Lotta Engbergs Fyra bugg och en Coca-cola så slår man ju på en massa trummor, det är en parallell till Vivaldis Fyra årstider, nej jag menar Beethovens nia, nej jag menar Orffs Carmina burana, nej jag menar Våroffer, av Stravinskij.



2009-11-28 @ 06:44:18
Postat av: Kristofer

Var det verkligen Lotta Engberg som gjorde fyra bugg och en Coca Cola?

2009-11-28 @ 10:20:20
URL: http://throwmeaway.se
Postat av: Jeps

Haha...ägd

2009-11-28 @ 12:34:04
Postat av: Nicholas

Det är sant, jag har inte visat på skillnaderna mellan Dr Dre och Lotta Engberg. Men de finns där, tro mig! Visserligen gör båda musik i 1900-talets västerländska popmusiktradition, med blues och rock'n'roll som grund. Men där Engberg är känd för sina insatser i den halvmoderna popschlagergenren - det vill säga, en mer modern och rockinspirerad form av schlager än de smäktande europeiska balladerna från mitten av 1900-talet, men mindre modern än den engelskspråkiga discopopschalgern som dominerar idag - gör Dr Dre hiphop, en genre i vilken de vokala inslagen inte är melodiska i ordets traditionella betydelse.



Där Engbergs form av rockmusik är en relativt snäll variant, med starka inslag av både svensk vispop och amerikansk fabrikspop från Brill Building-eran, så kan Dr Dres musik ligga närmare rockens rötter. I början av sin karriär samplade Dr Dre mycket 70-talsfunk, som i sin tur var en musikstil som låg betydligt närmare bluesen och det råa svänget än vad 60-talets soulmusik hade gjort. En reaktion på det utslätade - precis som Dr Dres egen musik kan sägas vara, framförallt i början av hans karriär, när N.W.A., gruppen som han var medlem i och producerade, klampade in på scenen med sin kontroversiella form av hiphop som kallas för gangstarap. Han var en pionjär inom denna subgenre, och har varit den trogen, även om han moderniserat eller riktigare uppdaterat sitt sound ett par gånger genom åren. Dels i början av 90-talet, när han med solodebuten "The Chronic" introducerade en mjukare, mer syntbaserad variant av gangstarap, och dels runt millennieskiftet när han som sagt började göra mer minimalistiska och hårda beats. Den musiken skiljer sig radikalt från Lotta Engberg.



Engberg gör givetvis även hon tydligt rytmisk musik - så gott som alla hennes hitlåtar har arrangemang som inkluderar trummor - men rytmen dominerar inte där på samma sätt som den gör hos Dr Dre, utan det är melodin som är det centrala. Det som skiljer Lotta Engberg från Dr Dre är med andra ord samma sak som skiljer Stravinskij från exempelvis Beethoven. Men jag skulle inte som du vilja jämföra hennes "En bugg och en coca-cola", hitsingeln från Engbergs debutalbum med samma namn från 1987, med Beethovens nionde symfoni. Enligt min mening vore det en smula överdrivet, ja rentav krystat. Alla verk med tydliga melodier är ju inte besläktade med varandra bara för att de har tydliga melodier. Alla verk med tydliga rytmer är inte heller besläktade. Men just "Våroffer", med sina brutala synkoperade stråkackord, har tydliga beröringspunkter med den musik som Dr Dre skapade under sin tredje fas.

2009-11-28 @ 13:29:00
Postat av: Max

Moskva heter nåt på ryska som uttalas och skrivs Moscow på engelska och Moskva på svenska precis som stravinskij heter nåt på ryska som uttalas och skrivs stravinskij på svenska och stravinsky på engelska (men uttalas ungefär likadant på båda språk så länge man använder sitt språks stavning). Att han kallade sig Stravinsky när han var i USA och pratade engelska är lika naturligt som att vi kallar honom Stravinskij på svenska.



Jag förstår inte vad du dillar om.

2009-11-29 @ 19:07:10
URL: http://santababylon.blogspot.com/
Postat av: Jeps

Kalle du måste vara en av de jobbigaste människorna jag någonsin stött på i ett kommentatorfält...

2009-11-29 @ 19:35:02
Postat av: Kalle

Nicholas: Men nu har du i din analys ju helt utelämnat Blue-eyed soul som t. ex. Hall & Oats?



Max: Det spelar ingen roll -- Stravinsky är ett namn, i hans pass så stod det just "Stravinsky", liksom det i alla seriösa musikverk på svenska står Stravinsky. Det spelar ingen roll vad du kallar honom på svenska. Eller så tycker du inte att det är fel att benämna någon "Sjults" när han skriver sitt namn Schultz? Det har inget att göra med vad ord betyder eller låter eller hur de stavas på svenska. Eller kallar du Bach för "Bäck"? Eller "Basj" (som i "sjö")?

2009-12-01 @ 01:23:34
Postat av: Max

ja, jag kallar Bach för Basj, som i sjö.



Eftersom dina exempel inte rör något annat än det latinska alfabetet går de inte att tillämpa på stravinskij. Han må ha kallat sig stravinsky på engelska men han kallade sig något annat på ryska (och något tredje på franska). Är han att betrakta som rysk-amerikan godtar jag din åsikt. Om han däremot räknas som ryss, vilket jag antar att han gör, är det för en svensk vettigare att använda en svensk form av hans ryska namn än en engelsk, även om den senare stod i hans (amerikanska) pass. Solzjenitsyn flyttade också till USA och kallade sig där för Solzhenitsyn; använder du den stavningen i svensk text också?

2009-12-01 @ 03:01:20
URL: http://santababylon.blogspot.com/
Postat av: Kalle

Stravinsky propsade på att man på alla språk som begagnar sig av det latinska alfabetet skrev Stravinsky. I alla seriösa musikböcker på svenska står det Stravinsky. Han anmärkte själv när det var franska eller svenska eller tyska eller andra transkriberingar.



Jag vet inte vad Солженицын hade för åsikt.

2009-12-01 @ 04:04:02
Postat av: Nicholas

Kalle, man får intrycket av att du nattetid rider runt i land och rike och spejar efter förbrytelser mot felstavningar av din idol Stravinskijs (förlåt det är så kul) namn. Har du inget... bättre för dig? Det är synd att det inte är 1994 och det är Prince som du vill beskydda, det hade kunnat bli riktigt intressant.

2009-12-01 @ 09:01:56
Postat av: Nicholas

Hm, förbrytelser mot DEN KORREKTA stavningen skulle det kanske stå.

2009-12-01 @ 13:35:36
Postat av: Max

Låter som att han var rätt rubbad, men i så fall finns det en poäng med att använda stravinsky. Förstår inte varför du inte skrev det direkt.

2009-12-01 @ 13:58:11
URL: http://santababylon.blogspot.com/
Postat av: CM

max, tydligt burned.

2009-12-01 @ 23:43:31
Postat av: Max

not so feel good

2009-12-02 @ 00:13:35
URL: http://santababylon.blogspot.com/
Postat av: Kalle

Nåväl, den intressanta diskussionen är naturligtvis Lotta Engberg (och herregud, jag vet såklart att hon inte skrev Fyra bugg) versus Stravinsky och Kanye West. Inte stavning. (Fattar inte varför ni hänger upp er på det så mycket.)

2009-12-02 @ 03:35:18

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback