Valkyrian var asbra. Jag blev nästan chockad. Och sen insåg jag en sak: Wagner är ingen tonsättare, man ska inte jämföra honom med andra tonsättare, och inte jämföra hans operor med andra operor. Nej, han är en författare, en dramatiker. Det är dramat, relationerna, karaktärerna, psykologin som är det centrala för honom. Musiken är helt underordnad, och står sig inte särskilt bra på egna ben ärligt talat. Men dramat, det är så himla bra, så himla gripande, och musiken gör det till en extremt speciell upplevelse. Hur många pjäsförfattare komponerade musik till sina pjäser och lät replikerna sjungas istället för att talas? Inte Shakespeare, inte Racine, inte Ibsen, inte Strindberg. Ingen. Wagner är unik. Alla andra som komponerade operor utgick ju från andras texter - han skrev helt egna, egna historier, egna tankar. Andra försökte göra så vacker och stark musik som möjligt - och de lyckades med det, Wagners musik är inte alls lika njutbar som italienarnas - men Wagner försökte bara göra musik som illustrerade sina berättelser, sina pjäser.
Jag tror man tjänar på att ha den ingången till Wagner, för annars är det lätt att bli besviken, eller åtminstone förvirrad. Jag lyssnade på Valkyrian flera gånger hemma innan jag såg uppsättningen, och då var det inte en bråkdel så bra. Man fattade ingenting, musiken ändrades hela tiden. Det var helt annorlunda med Puccinis "La Bohème" som jag gjorde samma sak med förra året, där är ju de enstaka sångerna både urskiljbara och väldigt vackra. Men när jag nu såg Valkyrian föll allt på plats. Man fattade. Wagner använder musiken som ett redskap bland andra, som en filmregissör använder foto, som en författare använder skiljetecken. Det här med allkonstverk var inte bara en tjusig idé att kokettera med - sådana fanns det många av under romantiken - utan Wagner genomförde det verkligen. Imponerande.
Vad var det då som var så bra med det här dramat? Som sagt: karaktärerna. Och relationerna. Wotan, tetralogins huvudperson, är som en Tony Soprano, en patetisk patriark som håller på att tappa spelkulorna och vet om det. Terje Stensvold som spelade honom var SKITBRA. Helt otrolig. Wotans fru Fricke - Carmela Soprano! - var också helt makalöst bra spelad av Martina Dike. Fricke är en desparate housewife som är bitter över sin livssituation, och när hon får en chans att straffa sin ständigt otrogne man, genom att hänvisa till moralen och tvinga honom att döda sin son (som är ihop med sin syster!) så gör hon det. Och det som är så bra är att man fattar att hon inte gör det för moralens skull egentligen - hon är visserligen äktenskapets gudinna, men hey - utan för att det är en seger för henne att åsamka lidande för sin skitstövel till man. När han slutligen går med på hennes krav sträcker hon fram sin hand till honom som han motviligt skakar och bekräftar överenskommelsen - sedan för hon handen till hans mun och han kysser motvilligt den - sen böjer hon sig fram och låter honom motvilligt kyssa henne på munnen. "Sådär älskling, nu är allting bra!" De hatar varandra. Det var makalöst bra regisserat av Staffan Valdemar Holm.
Relationen Wotan-Fricke är tung, men ännu tyngre är relationen Wotan-Brünnhilde. Bünnhilde är alltså hans dotter, och det är hon som är valkyrian. När Wotan ber henne ordna så att sonen (Siegmund heter han) dör i strid säger hon emot - pappa, det är ju din son, du älskar ju honom - och då kommer nästa dramaturgiska genidrag: Wotan blir förbannad! Visserligen lider han av att han dömt sin son till döden, att hustrun fått honom till det - men hans sårade ego är så känsligt att när hans dotter sätter sig på tvären så uppfattar han det som att hans makt och manlighet är ännu mer hotat. Han låter sitt ego gå före sitt hjärta, och insisterar på att Brünnhilde ska döda Siegmund. Det är så bra! Men hon gör ändå inte det i slutändan, för hon har ett så stort hjärta, och då blir Wotan RIKTIGT förbannad. Slutet på tredje akten, när far och dotter sjunger duett och han dömer henne till att bli mänsklig, hon accepterar sitt straff, och de skiljs åt fulla av sorg och kärlek - det är helt fantastiskt. Musiken där är den bästa i hela operan.
Det är så sorgligt, för de är offer för konventioner, för principer. Såhär ska det vara, liksom: såhär ska en gud bete sig, såhär ska en dotter bete sig mot sin far, detta är oundvikligt och rättvist - fastän ingen vill det egentligen. Etiketten har ingen nåd. "Ringen" har tolkats som en allegori över den gamla överklassens död och den nya världens frammarsch, och jag måste säga att den är ganska effektiv som sådan. Fast nu är det ju inte bara den gamla överklassen som är bunden av moraliska principer och konventioner, utan alla människor i alla skikt av samhället i alla tider. Normer är en del av civilisation. Och om Wagner hoppades på en ny generation som var så liberal att de var coola med incest så var han nog lite väl optimistisk. Å andra sidan verkar det inte vara denna inbillade nya generation som han identifierar sig med, utan med den gamla, med patriarker som Wotan. Och tonen är pessimistisk snarare än optimistisk - det är ju därför som världen går under i slutet av "Ringen". Så kanske ska verket snarare ses som en eulogi över förlorad framtidstro: den värld som är min värld finns snart inte mer.
Det enda som var tråkigt med den här uppsättningen av Valkyrian var att Rachael Tovey som gjorde Brünnhilde tyvärr inte var särskilt bra. En ganska allvarlig brist, eftersom hon och hennes relation med Wotan är central i operan. Fatta då att jag blev helt blown away ändå, bara för att det var så bra. Hade hon varit bra också så hade jag nog varit helt lyrisk nu, helt spattig. Nu är jag "bara" enormt positiv och entusiastisk.
Men det här med musik för scenen, och att komponera musik som inte står sig på egna ben, utan den sceniska kontexten, fick jag tänka på ännu mer dagen efter, då jag gick och såg ett framförande av Stravinskijs "Våroffer" på konserthuset. Det är ju en asbra, dramatisk berättelse - jag såg baletten på Malmö opera för ett par år sedan, vilket jag också skrev om då det begav sig - men hur är musiken utan denna laddade berättelse? Well, musiken är faktiskt skitbra ändå. Så rytmisk och kraftfull - ibland låter det lite som ett Dr Dre-beat, jag skojar inte - och så modern: Stravinskij var inte intresserad av att byta ackord i varannan takt, det fick tuffa på och koka vidare, musiken accelererade i spänning ändå, med andra medel. Ballt. Men jag måste ändå säga att det hade varit bättre med dansen, med det sceniska. Liksom Wagners operor klarar sig sämre än Mozarts operor utanför scenen klarar sig Stravinskijs baletter sämre än Tjajkovskijs baletter utanför scenen. Det är liksom hela meningen.
Men det var ändå en grym konsert, gästdirigetnen Michael Tilson Thomas var suverän. Och rolig: när han fick blommor efteråt blev han så rörd av den stora buketten att han lade sig ner på rygg på pulten, med blommorna över sig, som om buketten var så massiv att han dukade under. Förutom "Våroffer" spelade de Tjajkovskijs "Romeo och Julia", som var sådär (bäst i början), och Ravels "Sheherazade" - en sångcykel på tre sånger, och ingen mindre än Malena Ernman trädde fram som solist. Hon sjöng faktiskt jättebra, och jag gillade speciellt de två sista sångerna som var lite mer lågmälda. En typisk långsam aria är kanske lite sentimental och fjäskig, men Ravel komponerade inte alls så, det var bara en massa vackra klanger, väldigt eget och oförutsägbart. Nice.
Kulturhelgen toppades av två biobesök: "In the loop" igår kväll och "The Carter" den här kvällen. Men mer om det en annan gång. Jag är helt slut nu. Kulturellt utmattad. Det var jag redan efter Valkyrian. Det är så det ska vara.
Fint skrivet. Blir glad av att Wagner gör dig glad. Men heter inte Fricka just "Fricka"?