Haydn, Schumann och Sakari Oramo

Igår var jag på Stockholms konserthus och hörde Kungliga filharmonikerna feat. Camilla Tilling. Det var grymt. Camilla Tilling, som sjöng Beethovens "Ah! Perfido", var i och för sig det minst intressanta under kvällen, även om hon sjöng väldigt fint och gjorde väldigt märkliga och underhållande bugningar efteråt (hon böjde sig inte rakt framåt, antagligen med hänsyn till den stora urringningen och att det skulle anses som olämpligt att flasha hela paketet, så istället satte hon sig halvt på huk samtidigt som hon böjde sig framåt cirka 10 grader, som ett manligt dansmove från 1700-talet). Jag tror ärligt talat inte att sånger var Beethovens grej. Han är för intresserad av var som händer i orkestern. Det gick inte en halv takt av sång innan han var tvungen att trolla fram något intressant och distraherande i orkestern - den totala motsatsen till en rak och ren italiensk aria. Men det var ändå rätt bra. PS i finalen i nionde symfonin visar i och för sig good ol' Beatty att han kan det här med sång också.

Men det var inte för Tilling och Beethoven som jag var där, utan Haydn och Robert Schumann. De skulle framföra Haydns 82:e symfoni, "Björnen" som den ibland kallas, en de sex "Paris-symfonier" som han komponerade på 1780-talet när han vistades i staden som en most distinguished guest. Romantikern Schumanns symfoni komponerades under 1840-talet och var den sista av hans fyra utgivna symfonier som gavs ut, men av dessa var den faktiskt nummer två i tillblivelseordningen. Lite som att "Abbey Road" kom ut tidigare än "Let it be"... sånt där är rätt vanligt när det gäller klassiska verk.

Det började med Schumann. Dirigenten Sakari Oramo hade inga noter, han körde helt från huvudet, och som han körde! Efteråt fick vi reda på att framförandet spelades in och ska ges ut på skiva, så det kanske var därför de ansträngde sig extra mycket. Jag var faktiskt ganska tagen - jag brukar nämligen tycka att Schumanns symfonier är bland de tristaste som gjorts. Det är inte värdelös musik, men det är så uppenbart att han gjorde symfonier för att han ville vara "en sån som gör symfonier", inte för att han var särskilt bra på det.

Schumann är en romantisk tonsättare, otroligt bra på intima, småskaliga verk med utrymme för mystiska och spontana vändningar - framförallt pianomusik och lieder. Att komponera en symfoni är en helt annan femma, och Schumann kämpade likt många andra i sin generation med att kombinera klassicismens formfulländning (utan tydlig form - ingen symfoni) med romantikens mer äventyrliga uttryck. Och jag har alltid tyckt att han misslyckades på den fronten, men i det här framförandet av d-mollsymfonin insåg jag att så inte alls var fallet. Inledningen, som börjar långsamt men som accelererar och sen köttar loss i en underbar förstasats, en vemodig andrasats och två fina sistasatser. Man kan invända mot Schumanns orkesterkomponerande att han dubblerade stämmorna alltför ofta - lät många olika instrument spela exakt samma sak, istället för att låta dem göra olika saker och få en mer mångfacetterad effekt. Men just det vändes nu till en styrka, när det var så mycket rytm och kraft i spelet och dirigeringen. Det var härligt.

Haydn tillhör en annan generation och hade en annan självklarhet i sitt komponerande: det är såhär det ska låta, det är såhär man gör, punkt slut. Klara färger, klara melodier, klara harmonier, mer Technicolor liksom. "Björnen" är inte min favoritsymfoni med Haydn men den är ändå väldigt bra, och i det här framförandet lät den lysande. Åh, jag älskar att Haydn är så rytmisk, det är så mycket groove hela tiden, till och med i de långsamma satserna. Jag satt och noddade och vickade på handen, kunde inte låta bli. Jag fattar inte hur den sittande publiken på klassiska konserter kan vara så stillasittande. Det är liksom inte som att se en mysig singer-songwriter framföra några viskande lägereldsballader - det är snabb, hård och rytmisk musik. Det är så... fett.

Jag tror att många känner sig förvirrade av klassisk musik för att de saknar ett grundläggande beat som en trummis eller en trummasikn står för - ett sånt har ju alltid funnits i jazz, blues, rock, pop, soul, funk, disco, hiphop, house, techno etc. Till och med akustiska rocklåtar har ju ett sorts underförstått beat som likt Wallenbergarna verkar utan att synas. Men efter att ha lyssnat på klassisk musik ett tag - ja, det tar ett tag, deal with it - så vänjer man sina öron vid att musik faktiskt kan vara rytmisk utan att det understryks av en bastrumma i varje takt. Och när rytmen och tempot styrs av en dirigent istället för en trummis så finns det mycket mer flexibilitet och nyansrikedom - tempot kan ändras rätt drastiskt flera gånger under en och samma sats, utan att groovet förloras, det är ganska fantastiskt.

Kommentarer
Postat av: Undrar faktiskt...

Skulle du säga att lyssnaren utvecklas från pop, rock,hiphop,rap,soul,jazz,whatever, vidare till den klassiska konstmusiken, att man alltså lär sig njuta av den, - eller att det är olika typer av musik, där den ena sortens musik inte är mer utvecklad än den andra?

2009-11-13 @ 23:24:34
Postat av: Nicholas

Det sistnämnda. Det är helt olika saker. Jazz är för övrigt också annorlunda, men såklart mer likt rock och soul än vad Beethoven är.

2009-11-18 @ 00:49:38

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback