Vad är det som är så kittlande med dubbelkaggar, elgitarrer som låter som skördetröskor och konsertmonitorer som är staplade på varandra i satanistiska formationer? Varför räcker det inte med att lyssna på bra musik?
Nej, kom inte dragandes med "man kan väl vara ekletisk, var inte så himla rigid"-argumentet. Det är skillnad på att vara eklektisk och på att ha pajat sin estetiska kompass. Vill man vara eklektisk kan man väl lyssna på Olivier Messiaen, Ahmad Jamal, Domenico Scarlatti, Oum Khaltoum, Mighty Sparrow, Errol Dunkley, Allen Toussaint, Matt Monroe, Baden Powell och Gucci Mane på shuffle i sin iPod. Då får man en blandning, då får man variation - helt olika länder och tider och genrer. Att lyssna på R. Kelly på förmiddagen och Metallica på eftermiddagen kan dock inte kallas för variation. Det är bara två olika amerikanska artister som legat på topplistan i västvärlden de senaste decennierna. Den enda skillnaden är att R. Kelly är bra och Metallica inte är det. Punkt slut.
Jag är inte obevandrad inom hårdrock. En av mina bröder har arrangerat hårdrockskonserter i nio år, en annan sitter hemma och försöker lära sig Jimmy Page-solon från youtube. Och när jag växte upp i Simrishamn lyssnade min bäste vän uteslutande på In Flames och dylikt. Dessutom har ju allt från Manowar till "Some kind of monster" ett stort underhållningsvärde. Men ärligt talat - som musik är det totalt ointressant.
Jag menar inte att vara elak. Jag är bara förundrad. Vad är det som är så bra? Vill man ha hård musik kan man väl lyssna på M.O.P.:s "Stick to ya guns" eller första satsen Schuberts "Döden och flickan"-stråkkvartett.
Strage är väl ändå inte postironisk hårdrockare. Han har ju alltid haft jävligt usel grundsmak uppblandad med några få förmildrande alibin.