1. Kid Cudi feat. Kanye West & Common, "Make her say"
En radikal omarbetning av Lady Gagas "Poker face", som egentligen skulle ha fått titeln "I poke her face" - eftersom det är det som de skojsiga rapparna får den stackars ladyn att sjunga! - men fick av sedlighetsskäl döpas om. Kanye är på topp och verkar ha längtat efter hiphop utan vocoders och minimalistisk sub-bas. Hans skyddsling Kid Cudi är väl okej, jag kan dock inte minnas ett enda av hans rim. Den stora överraskningen är Common, som för kanske första gången i sin karriär visar att han har lite sjävdistans och kan bli lite trött på att alla tror att han är så intellektuell och fin hela tiden. Om han raggar på en tjej som chockas av hans köttsliga sidor och säger att hon trodde att han var "on the conscious tip", ja då svarar han "you should get up on this conscious dick".
2. DJ Quik & Korupt, "Ohh!"
Ni kommer inte tro mig förrän ni hör den, men "BlaQKout", skivan som den lilla supergruppen DJ Quik & Korupt släpper i dagarna är en av årets bästa rapskivor. Till att börja med är Quiks beats helt fantastiska - snälla, glöm "Justify my thug", han är helt enkelt en av västkustens bästa producenter någonsin. Kreativ och ändå trogen Zapp-rötterna. Här för han in g-funk i electro utan att det känns forcerat, allt är bara så himla svängigt och gött. Men det mest intressanta är att både Quik och Korupt är så himla softa. Inte alls sura och bittra som New York-rapparna som säljer lika lite skivor är (deras butterhet har å andra sidan en särskild charm). De är två glada gamla G'z som bara vill lounga på fester med snygga tjejer. Att det kan vara så enkelt. Rap alltså! Jag tror man åldras på ett annat sätt i den kaliforniska solen än i New Yorks tuffa atmosfär.
3. Mos Def feat. Slick Rick, "Auditorium"
Det Mos Def gjort sedan de hyllade skivorna på 90-talet påminner lite om hur Tricky betedde sig efter sitt framgångsrika debutalbum: han har skrämt bort publiken med att göra medvetet kassa skivor och dessutom låtit folk gå och vänta i flera år på dem. Varför? För att han ska känna sig lite extra real och kompromisslös kanske, ingen sellout, det måste ju kännas tufft för samvetet när miljonerna från Hollywood trillar in på bankkontot... hur som helst är nya skivan "The Ecstatic" riktigt bra. Beats från Madlib, Oh No och J Dilla. Ett gästinhopp från Talib Kweli. En låt på spanska som faktiskt är rätt bra - lite Jonathan Richmanskt sådär. Men den här bangern är bäst, med det fantastiska beatet som Madlib återanvänt från "Beat Konducta in India". Och Slick Rick som associerar till Irak istället för Indien. Det är ok med mig.
4. Ghostface Killah, "Forever"
"Harbor Masters" med Ghostface, AZ och Inspectah Deck är också bra - det är första singeln från den kommande skivan "Chamber Music" som ska bestå av möten mellan Wu-killar och andra killar (gissar att det inte blir så många tjejer). Men den här låten är ändå tio gånger bättre - soulsampling check, Ghost sjunger om sin queen check, han kallar henne för sin lilla Pocahontas check.
5. J Dilla feat. Lil Fame, "Blood sport"
Jag undrar hur många posthuma samlingar med Dilla-beats som det kommer släppas. Han lär ju haft en hel del på sin hårddisk om man säger så, och i och med det nya albumformat som han uppfann med "Donuts" så är det inte längre något problem att låtarna inte är "klara" eller har en vokalist. Nya skivan "Jay Stay Paid" är bra, inte "Donuts" men ändå bra. Och den här låten gillar jag speciellt mycket bara för att den gamle ligisten Lil Fame är med. Han lär inte vara så nöjd med det här decenniet, stackarn. Jag kommer nog aldrig förlåta Dame Dash & co för att de gav skivkontrakt till M.O.P. och sedan vägrade släppa något. Sabbade deras karriär totalt. Trodde bara det var Bonniers som gjorde sånt.
6. Pleasure P, "Let me"
Soloalbumet från Pleasure P, en av killarna i Pretty Ricky, släpps den här veckan. Helt ok, inte astonishing men det är ju sällan debuterande manliga R&B-sångares album. Men den här gillar jag, mest för att pukorna (låten har varken bastrummor eller virvel, extremt coolt egentligen!) och pianoslingan påminner om basgången i The Crystals "He hit me (and it felt like a kiss)". Kanske är det bara en slump. Kanske är jag bara jag, Kaj Kindvall, som tänker på sånt.
7. Ocean's 7, "So much swag"
Supergruppen Ocean's 7, som är Jermaine Dupris hyllning både till Rat Pack och Steven Soderberghs Ocean's-filmer, är egentligen bättre på pappret än i praktiken. Å andra sidan: på pappret är det sjukt bra! Hur ofta ser man en grupp bestående av R&B-scenens bästa låtskrivare OCH sångare? Hur ofta ser man Usher i en underordnad roll? Hur ofta ser man ett mixtape (för låten är från ett mixtape, "3000 and 9 shit") med 100& soul och 0% ghetto? Och har J.D. någonsin haft en knäppare idé än att klä ut sig till Frank Sinatra och tvinga alla sina anställda att lajva med honom? Man måste älska det helt enkelt. Och "So much swag" är faktiskt bra.
8. Wale feat. Lady Gaga, "Chillin'"
Ok, "Hot shyt" är väl en bättre låt. Ja okej, en ganska så mycket bättre låt. Men jag gillar ändå den här. Hoppas alla radiostationer spelar den och gör den till en hit, så att Wale får det genombrott han förtjänar. Vi här på P3 kommer i alla fall göra vårt yttersta, det kan jag, Kaj Kindvall, intyga. Lady Gaga är fär övrigt inte så dum hon heller, trots att hon helt skamlöst imiterar M.I.A. och Santogold i refrängen. Men hon är faktiskt mycket bättre än alla andra unga kvinnliga sångerskor som hon buntas ihop med.
9. Grizzly Bear, "Two weeks"
Det är ganska förutsägbart att Grizzly Bear-skivan skulle få ett mottagande som varierar från kallt till ljummet bland de mest indie-hipster-coola svenskarna. Det är ett land av haters, det är inget nytt. För skivan är faktiskt väldigt bra. Mer städad, mindre vild och farlig, tråkigare än Animal Collective-skivan - ja. So what? Den är ändå svinbra. Asfesta ackordföljder, asfet stämsång, asvackra arrangemang, till och med trummorna är bra. För mig är det en fortsättning på The Zombies "Odessey and Oracle". Musik gjord med 100% kärlek och omtanke. Varje sekund är vägd på guldvåg. Not your average hipsterskit. Faktiskt.
10. Kneel Knaris, "Silver lining"
Ännu en rappare har letat sig in på veckans lista, som vi för övrigt beklagar kommer två dagar senare än vanligt, men det var ju nationaldag i lördags och EU-val igår, två saker som vi på P3 följer med stort intresse. Hur som helst är Kneel Knaris något så ovanligt som en emo-rappare som faktiskt är bra. Han är ingen mes. Han har bara väldigt mycket känslor och har inget problem med att vara ärlig. Och den här låten, traditionell till sin form men ändå så mycket fetare än ett vanligt soulsamplande summer jam, är väldigt vacker.
nicholas, wtf, lady gaga låter som cher. hur kul är det egentligen? har du t.ex. sett det där klippet från brit awards med pet shop boys där hon bajsar på dusty springfields grav. säger allt.