a) alla Jay-Z:s skivor och de flesta stora rapalbumen från 2000-talet
b) "Kingdom Come" och några av de största rapalbumen från 2000-talet
c) alla Jay-Z:s skivor och typ alla klassiska rapskivor som någonsin gjorts
d) en skiva med Coolio och väldigt många U2-skivor.
Jag säger bara det som en inledning till det jag nu ska säga: att jag gillar Wong Kar-Wais "My Blueberry Nights" som jag såg i helgen. Jag har tidigare sett Wongs "Chungking Express", "Helgon i neon", "Ashes of time", "Happy together", "In the mood for love" och "2046", så jag tycker att jag har hyfsad koll på karln. Så, då har vi den redovisningen avklarad! Tänk om man alltid fick den informationen när en person uttalar sig om något...
Man kan invända mot "My Blueberry Nights" att det bara är ännu en film där Wong Kar-Wai återanvänder sina slitna grepp, men då missar man poängen. Att se en ny Wong Kar-Wai-film är att träda in i en speciell värld, precis som det är med en ny Woody Allen-film eller en Wes Anderson-film. Har man bara sett "In the mood for love" så kan man bli besviken på en film som "My Blueberry Nights", för den där melankolin är inte alls lika stark här, man skulle kunna missta den nya filmen för att vara lite hafsigare och helt enkelt sämre. Men man måste förstå att Wong Kar-Wai är en romantiker i första hand, och en melankoliker i andra eller tredje hand. I "In the mood for love" romantiserade han (bland annat) de outtalade känslorna och den dödsdömda kärleken. I hans andra filmer romantiserar han andra saker. I "Chungking Express" romantiserar han till exempel att käka snabbmat och regn. I "2046" romantiserades futurismen, och i "Ashes of time" de enorma kinesiska ödemarkerna.
"My Blueberry Nights" är en lång kärleksförklaring till USA. Att ringa upp sin partner från en telefonkiosk och skälla ut honom för att han varit otrogen och göra slut - romantiskt! Att jobba på ett sunkigt café i New York - romantiskt! Att inte prata med perfekt accent eftersom man har släkt från andra delar av världen - romantiskt! Att betrakta tunnelbanan som flyger fram genom kvällen - romantiskt! Att äta blåbärspaj - romantiskt som fan! Att jobba som servitris i the midwest och snacka med artiga snutar - romantiskt! Barer där de hela tiden spelar Otis Reddings version av "Try a little tenderness" och där alkisar försöker glömma att hustrun är otrogen - mysigt! En svart barägare som är snäll men bestämd - javisst! Rött neonljus i alla dess former och skepnader - romantiskt! Bilresa genom öknen när natten blir till gryning - romantiskt! Casinon och desperata drömmar - romantiskt! Att snicksnacka på kaféer bakom stora fönster där kaféägaren har skrivit något med stor, slarvig stil - romantiskt! Att tjejen man inte kan glömma en dag ska komma tillbaka - romantiskt!
Som en röd tråd genom hela filmen löper Cat Powers "The Greatest". Låten. Kalla mig sentimental, men jag tycker att det känns som att långt innan Wong Kar-Wai bestämde sig för att göra den här filmen fick han höra den låten och bara - nä. Alltså. Shit. Åh herregud. Jag måste till USA. Nu. Jag måste se allt det som berättarjaget i den här låten har sett, jag måste göra en film om det. Nu. Jag ska banne mig ringa upp sångerskan och övertala henne att vara med i min film. Hon måste vara med. Jag älskar henne. Herregud vilken låt. Jag bryr mig inte om vem hon är och vilka andra låtar hon har gjort. Den låten är min bibel, min sanning. Åh gud vad jag längtar... efter USA... efter Cat Power... efter att sitta där i baren och suga på känslan av att vara övergiven... efter att vara post-uppgiven och inte orka knäckas mer, inte kunna knäckas mer... att torrt få konstatera att jag en gång kände det där, det där som fick mig att må så bra, som fick mig att längta efter något, tro på något. Att minnas det. Över en kall öl och med Otis Redding i bakgrunden. Jag måste till USA. Jag måste göra en film.
Så tror jag att det var! Typ. Och Wong Kar-Wai är en så fantastisk regissör just för att han låter sin romantiska blick guida honom överallt, ingenting annat är intressant, inget annat får komma i vägen. Dramaturgi, perepeti, komplexa karaktärer, who needs it. Neon och kärlek och göttig solkighet, det räcker.
Jag tycker att "My Blueberry Nights" är en rätt bra film och en ganska fantastisk Wong Kar-Wai-film. Den får en fyra.
Hm jag har sett de flesta filmerna av honom, men både jag och min flickvän tyckte att den var berövlig. Det enda positiva är att Cat Power hade en liten roll. Det var länge sedan jag såg den, ska kanske ge den en chans till, vill ju tycka om den. Har du sett "När solen står som högst" av Tran Hung? Älskar den. Han borde verkligen komma med något nytt snart.