Förutom Curve lyssnar jag väldigt mycket på Jimmy Souls "If you wanna be happy" från 1963 just nu. När man hör den slår det en hur ovanligt och fantastiskt det är med musik som är 100% glad. En genuin glädje, som kan sprida glädje. Emmylou Harris sa en gång att man när man är lycklig så behöver man inte musik. Jag tror inte på henne. All musik behöver inte vara terapi, besvärjelser mot allt som är jobbigt med livet. Inte heller behöver det vara intellektuell och eskapistisk partymusik i "I gotta dance to keep from crying"-traditionen (iofs en underbar tradition). Ibland är partymusik inte ens det, ibland är det bara party, ibland är en cigarr bara en cigarr - och det är ändå gött.
Nej, melodifestivalen har inte monopol på de rena positiva känslorna. Jag trycker igång Jimmy Soul på min iPod och cyklar hem genom stan och himlen virvlar av glädje och jag behöver ingen kontext, jag behöver ingen kontrast, jag känner bara ett fett leende som jag inte kan hålla tillbaka och det räcker för mig.
Att hänvisa till sina texter nån annanstans från bloggen är väl mer som en acceptabel ursäkt till varför man inte skrev det i ett blogginlägg istället. Eller så kan man ju göra som Gangsta Viita och publicera hela texten i bloggen också för att slippa länkandet hit och dit.