Ärligt - alla dessa tv-program om Michael Jackson? Förra veckan var det SVT:s extremt undermåliga minnesprogram där Magnus Broni fick stå och säga floskler utan täckning som att "en större artist har aldrig funnits och kommer aldrig någonsin att komma" (tycker du verkligen det själv, Magnus?) samt helt random klipp från olika videos. Det hade varit intressant om någon hade, jag vet inte, snackat lite om Michael Jacksons musikaliska utveckling? Intervjuat Quincy Jones och Teddy Riley? En analys av Usher vs Justin? Diskuterat hur åren på Philadeplhia International påverkade Jacksons? Tagit upp Michael och Janet Jacksons respektive visioner om militarisk gruppdans? Dillat lite om Jermaine Jacksons solokarriär? Men nej, inget sånt. Inte ett dyft. Istället fick man se alla 14 minuter av Thriller-videon, som visats varje gång MTV haft sin "de 100 bästa videorna"-nedräkning (vet inte om de fortfarande kör med det, men det var en återkommande grej när jag var liten) och på samma plats - nr 1. Finns det ingen video till, jag vet inte, Human Nature? Varför inte visa den?
Nu såg jag precis den direktsända minnesceremonin i LA där Fredrik Strage och någon göteborgare kommenterade live. Michael Jacksons kista var där, i guld såklart, och om det i sig inte var smaklöst nog så blev det definitivt det när Usher sjöng en keff ballad och gick fram till kistan och sjöng för liket. Usher alltså - litar inte på honom. Tror han är rätt vidrig som person. Utstrålar ingen charm, och har musikaliskt ingen kompass, hans enda riktmärke har varit att han velat bli "den nya Michael Jackson" men nu är han för gammal och världen för "the long tail"-ad för det. Hur som helst, det värsta var inte Usher utan hur talare efter talare pratade om hur fin Michael var och hur mycket lycka han spred omkring sig, man fick intrycket om att det var världens mest harmoniska och älskade person det handlade om, inte någon som utpekats som freak i 20 års tid och som pedofil i 15. Sluta snacka om hur vackert Michaels leende var - det här var en person som mådde skit, och med god anledning. Och alla talare sa god bless till alla Michaels brödrar och systrar, och föräldrarna inklusive pappan. När en annan person hade dött hade det varit normalt - men Michael Jackson? Hallå? ALLA känner till hans familjehistoria. Jag tycker att det var så... fullt av hyckleri.
Berry Gordy sa att MJ var "the greatest entertainer that ever lived". Han sa ingenting om att det uppstod en djup schism mellan honom själv och familjen Jackson på 70-talet och som fick dem att lämna Motown, inget "jag är ledsen för det", inget sånt. Nej nej, allt har alltid varit nice and peachy. Historieomskriving är vad det är. Smokey Robinson var dock bra när han pratade om hur förvånad han blev när han hörde tioåringen sjunga en bitter soulballad som "Who's loving you" som om han var tjugo år och en skilsmässa äldre. Smokey kändes spontan och trovärdig. Han var avslappnad, började inte gråta, gjorde ingen stor grej, utgav sig inte för att vara Michaels bästa vän. En annan som var bra var Stevie Wonder, som spelade den nästan skrämmande lämpliga "Never dreamed you'd leave in summer", vilken dock tyvärr medley-övergick till en mycket sämre låt. Men Stevie sjöng bra och spelade framförallt piano väldigt bra. När kommer den instrumentala jazzplattan (à la "The Great Ray Charles")...? Oj just det, det var inte det vi skulle prata om nu.
En sak om Michael Jackson - han hade ingen humor. Har man humor har man distans, och har man det så kan man omöjligen skriva låtar som "We are the world" och "Heal the world", två rakt igenom vidriga pekoral. Båda dessa framfördes - efter varandra - på minnesceremonin, samtidigt som ett riktigt tacky bildspel höll på i bakgrunden vilket bl.a. inkluderade symbolerna för världsreligionerna som svischade förbi tillsammans med ord som "truth" och "love is all we need". I den sista låten stod alla på scenen och vaggade fram och tillbaka, till slut höjdes även en vevande hand. Barnen log, de vuxna visade upp sig, det hela var ganska olidligt.
Marlon Jacksons tal på slutet var dock gripande på riktigt. Han adreserade det sorgliga i Michael Jacksons liv.
Mitt i prick! Satt och tänkte i samma banor, men du lyckades fan formulera det på ett klanderfritt sätt.
Keep up!